En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.

Läst bok: Himlen kan vänta av Lotta Gray

Beskrivning:

I Himlen kan vänta skriver Lotta Gray rakt och personligt inte bara om åren med cancer, utan också om känslan av utanförskap och den ständiga viljan att vara till lags och passa in. Om äktenskapet och drömhuset, det Lotta kallar luftslottet, den tunga skilsmässan och livet efter sjukdomen.

Valborgsmässoafton 2008 drabbas den prisbelönta bloggaren och vimmelreportern Lotta Gray av svåra magsmärtor. Hennes man, tvåårige son och vänner går till brasan medan hon ligger och vrider sig i sovrummet. På natten ringer hon ambulansen. Hon åker in ensam, får diagnosen tjocktarmscancer och opereras omgående.

På hösten får Lotta beskedet att cancern har spridit sig till levern. Sedan följer fyra år av tung behandling. Hon fortsätter släpa sig till jobbet och vägrar vara sjukskriven om hon inte absolut måste. Känslan av ensamhet blir starkare liksom frustrationen över att inte kunna ta hand om sonen Lennox. Lotta kommer allt längre ifrån både man och barn. På sin blogg Vimmelmamman berättar hon om kampen, både den privata och den mot sjukdomen.

Genom att dela sin livshistoria hoppas Lotta kunna stärka andra som går igenom en svår sjukdom eller kris. Hon vill få oss att våga sträcka ut handen och se bakom den till synes lyckliga fasaden och att aldrig ge upp. Lottas motto är: You can. End of story.

Vad jag tyckte:

Jag läser böcker väldigt sällan nu för tiden. Inte ens en bok i månaden, vilket känns lite trist. Jag började läsa denna bok dagen då jag fick hem paketet från Adlibris med denna och en annan bok. Det var några månader sen nu. Men igår bestämde jag mig för att jag skulle ta och läsa ut boken, jag hade då drygt 150 sidor kvar. Det slutade med att jag knappt kunde lägga undan boken.  Boken var/är alltså bra enligt mig. Det var stundtals jobbigt att läsa boken men med tanke på att vi redan vet hur det gått för Lotta så kändes det lättare att läsa ut den. Hon klarar sig ur cancern alltså. Den är ganska lättläst och väldigt korta kapitel vilket jag uppskattar. Jag läser helst verklighetsbaserade etc böcker nu eftersom “det ger mig mer”.

Gråta till musik

Förut idag så lyssnade jag på Britney Spears. Jag kan inte ens lyssna på henne utan att börja gråta tydligen. Nästan all musik jag lyssnar på nu sen 2 maj får mig att börja gråta har jag märkt. Visst, det är inte så konstigt när jag lyssnat på sån musik både jag och pappa gillar, men BRITNEY? Pappa var inget direkt fan av henne och lyssnade inte frivilligt på henne, endast då jag var hos honom och jag fick fritt välja vad vi skulle se på Youtube eller lyssna på via Spotify.

Jag funderade en stund på att sluta lyssna på musiken som får mig att gråta, men varför? Då hade jag ju fått sluta lyssna på Michael Jackson för längesen dessutom. Jag kan ju inte plåga mig själv med att sluta lyssna på musiken jag älskar eller sluta göra vissa saker på grund av att pappa dött. Hade jag slutat lyssna på viss musik hade jag inte haft mycket att lyssna på längre.

Jag tror att jag gråter till nästan all musik för att musik var en stor del av pappa. Hans musikintresse det vill säga stereo och att det skulle låta så bra som möjligt. Jag har fått det efter honom, jag är kräsen på ljud och vill inte ha vilket “skit” som helst. Han hade två stora intressen och det var fiskar/akvarium och Hi-Fi.

Jilinas snapshots

Nyckelring pappa fick av mig i julklapp -17. Satte den på min väska så nu har jag ett minne med mig varje gång jag är ut och har väskan med mig. Den nyckelringen är så mycket han ♥️. Han blev väldigt glad för den då han fick den.

Jilinas snapshots

Läser ”Himlen kan vänta” av Lotta Gray. Tänkte ta och läsa ut den nu. Kom till denna sida. Så fint sagt av hennes son. Jag började tänka på pappa när jag läst klart sidan. Man vet som sagt inte när…