Älskade

Idag är det min födelsedag…

Det är första gången någonsin som jag är helt ensam på min dag, vilket känns sådär. Jag har fått några gratulationer på Facebook samt lite pengar.  Pappa brukade ju komma upp till mig och äta hos mig när jag fyller år, men ja i år går det ju inte och det KÄNNS. Dagen har gått lättare än jag trott, men det känns ändå så jobbigt. 

Dagen kunde ju ha börjat mycket bättre dock. Jag vaknade vid 05.30 med migrän. Satte igång en podcast, öppnade balkongdörren och somnade om. Nu är jag mest stel i nacken, men hellre det än migrän. Det måste ha varit migrän för värken var så vidrig. 

Jag har inte gjort nåt alls idag förutom att ha varit till affären och handlat lite, ätit tårta (köpte en sån fryst jordgubbstårta). sett på Grey’s Anatomy på Viaplay och vilat.

Igår sa jag till S på Skype att det är ju trist att det inte verkar bli någon snö på min födelsedag… Så när jag kollade ut i förmiddags så blev jag faktiskt glad för snön. Igår var det väldigt halt så det är ju bara bra det fått snöa lite. Jag tycker egentligen inte om vintern men på min födelsedag och på julafton och nyår då ska det vara massa snö enligt mig. 

Äntligen får jag sova bättre

Eftersom jag har tänkt i några månader nu på att kontakta läkare så jag kan få utskrivet nåt att sova på och jag har så svårt för att ringa (telefonfobi…) så var jag smart att logga in på 1177 och gjorde en receptförnyelse. Det var längesen jag förnyade ett recept och speciellt på nåt för sömn så jag förstod att jag skulle få ett samtal från hälsocentralen.

Idag vaknade jag av att en läkare ringde mig, vi kom fram till att jag skulle få Theralen utskrivet nu istället för Zopiklon eftersom jag sa att jag får så hemsk bismak av Zopiklon som biverkning. Hon frågade om jag testat annan förut och det har jag ju, via pappa. Theralen är ju ganska mild också om man jämför och jag kanske inte behöver nåt starkare nu. Men om det inte funkar bra skulle jag höra av mig. 

Jag skulle även få bli kontaktad av nån att gå att prata hos. Jag sa ju som det var, att jag haft extra svårt att sova senaste tiden efter pappa dött, vilket jag ju faktiskt har haft också. Jag sover inte lika hårt och inte mer än någon timme innan jag vaknar igen och somnar om och håller på så tills jag bestämmer mig för att kliva upp. 

Jag är så trött på dagarna och jag förstår ju att det beror på att jag knappt får mycket till sömn. Det ska bli så skönt att få sova ordentligt. 

Jag åker till apoteket imorgon, eftersom jag måste vänta på att min god man för över pengar och han är inte lika snabb som min förvaltare var. Dessutom så orkar jag inte iväg ut alls idag heller.  Har jag väntat så här länge på att skaffa nåt att sova på så klarar jag en natt till faktiskt. 

När pappa dog så tog jag hans sista sömntabletter. Det var Zopiklon, men lite starkare än jag själv fått utskrivet, men jag VET att pappa hade velat att jag tog dom. Det var nog bra att ha nåt att sova på dom där första veckorna. Hade jag inte fått sova då vet jag inte hur jag orkat. 

Drömmar och doften av after shave

Nu var det längesen men inatt drömde jag om pappa. Det kändes så verkligt. Jag såg han aldrig i drömmen men jag hörde hans hemska jobbiga hostande. Den hostan var faktiskt hemsk och jag är så glad att syskonen slapp både se och höra pappa då han fick sina hostattacker. Han hade ju hosta på grund av sin IPF och sen lunginflammationen, som gjorde allt så mycket värre. 

Jag hade en lite jobbig kväll igår, att försöka få ihop nya bordet och att det inte gick gjorde att jag bröt ihop totalt igår i några timmar. Varje natt efter att pappa dog och då jag gråtit massor på kvällen eller natten när jag försökt somna så har han alltid kommit till mig i drömmen. Det har ett samband, det är som att han vill visa att det är okej… Oavsett på vilket sätt han visar sig, om det är med hostan som ska påminna mig om honom eller att jag drömmer att jag är i hans lägenhet och städar ur den och han helt plötsligt kommer in hem som att ingenting har hänt. 

Jag tror inte att man försvinner helt när man dör. Man finns kvar, nånstans, på nåt vis. Pappa väljer att visa sig i mina drömmar när jag inte mår bra. Det är som att han vill trösta mig, finnas där för mig. Tack pappa. 

En morgon en tid efter att pappa dog kände jag doften av hans after shave precis vid huvudänden på min säng. Det var så verkligt. Doften var så stark. Det kom inte utifrån, det vet jag och jag var klarvaken. 

Städning, psyk, sorg, ensamhet

Jag ger upp den där 30 dagars utmaningen. Jag har verkligen inte haft lust att blogga så mycket och dessutom totalt glömt bort att uppdatera bloggen vissa dagar. Jag har haft en jobbig period igen och då blir bloggen oftast lidande. Jag borde ju egentligen skriva JUST NÄR JAG INTE MÅR BRA men jaja nu har det blivit att jag inte skriver alls.

Idag har jag städat, chockar mig själv lite varje gång det görs. Jag har dragit ut på det lite med tanke på att jag väntar på nya soffan och att jag skänkt både marmorbord och gamla soffan så det har ju gåtts med skor inne. Dessutom så är ju städning inget jag bryr mig i när jag inte mår bra.

När det gäller min psykiska hälsa så har jag fått höra att jag borde skaffa någon att prata med… Jag känner att jag inte behöver det. Mina ”perioder” är hanterbara, jag skär mig nästan aldrig längre (bara vid väldigt grov ångest vilket händer knappt en gång om året), jag skulle betala några hundra för en timmes tystnad… Jag har svårt att prata med andra om mina känslor och jag har alltid haft det så. Det hjälpte ju inte alls förr när jag var till psyk mest en gång i veckan, jag satt ju tyst hela tiden. 

Om jag vill ha kontakt med nån på psyk så fixar jag det på eget initiativ, jag gör det inte för att andra som knappt träffar mig säger och tycker en massa. Jag får alltså inte agera som jag gör på grund av sorgen. Nej, jag skyller inte nåt beteende på sorgen men man måste ändå förstå att en del är min hantering av pappas död. När jag mår dåligt så kan jag vara elak och det måste ju en del fattat vid det här laget efter snart 35 år. 

Jag är även så jävla ensam här i Östersund. Ingen som står mig nära finns kvar här, (nej jag kan inte flytta till S än, diverse anledningar jag inte går in på men bara så ni inte behöver ifrågasätta mig), farmor finns ju men hon är ju så pass dement och inte alls sig själv och går inte att prata med ens. 

Andra har ju sina respektive, vänner… Jag har som inga alls. Men det är så svårt för mig att få ALLA ANDRA att faktiskt förstå mig, lite i alla fall. Jag har ingen här uppe som kan komma till mig och jag kan prata med och då menar jag familj. Men jag får väl skylla mig själv, ingen förutom S vill väl vara i närheten av mig.

Farmor och pappa

Dag 17 – Mitt favoritminne

Åh, det är ju helt klart den gång jag fick hålla min systerson Philip för första gången. Jag skulle gå på Madonnas konsert senare den kvällen, men att få hålla lilla Philip som då bara var någon dag gammal är nåt jag aldrig kommer att glömma. Glad att jag har kort från den dagen.

Jag och Philip

Dag 15 – Mina drömmar

Flytta till ett mindre hus med S och skaffa barn. Det är en av mina största drömmar och som jag verkligen hoppas blir sann. Sen om det kommer vara här i Jämtland eller i Västmanland vet jag inte. 

Dag 14 – Vad är kärlek?

Jag har väl egentligen failat med utmaningen men det kan inte hjälpas då jag har legat sjuk. Jag är fortfarande dålig men jag orkar skriva ändå idag.

Så ”Vad är kärlek?”…Kärlek är… Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det. Det är så svårt. 

Min kärlek till S… Jag blir så varm inombords varje gång vi pratar på Skype. Så himla glad varje gång vi bestämt att vi ska ses. Det ”pirrar” fortfarande efter 4 år ihop…Vi mår så bra med varandra och förstår varandra. Även om vi kanske inte förstår fullt ut så stöttar vi ändå och finns för den andre. 

Dag 08 – Ett ögonblick

Åh, det måste ju vara när jag och S sågs på riktigt för första gången. Den gången jag chockade mig själv och nog alla som känner mig och tog tåget till Uppsala för att sen byta till bussen som går mot Västerås. Den gången när jag steg av bussen, när jag såg HAN stå och vänta på mig, när vi fick kramas och kyssas för första gången efter 1,5 år ihop. Den känslan… Nästan magisk. Tänk vad BRA allt kändes mellan oss, det var som att vi hade träffats många gånger förr.

Nya dukar och lite om det som är på bilderna

Jag var ju iväg till Jysk i förmiddag och köpte en till pläd eftersom den var så billig fortfarande och jag kände att jag verkligen behövde två likadana. Jag passade på att köpa två nya dukar också. Jag chockade mig själv lite och köpte annat än helt vita. Det blev faktiskt helt ok. Lite väl bred för byrån men det fungerar ju.

Kandelabern (som jag hittade hos pappa) ska få ljus, men måste hitta några som går att ha i den. Sen är det lite stökigt i köket just nu bland annat på grund av korgarna som ska vara i diskmaskinen, jag får besök imorgon av nån som ska kolla diskmaskinen så jag tycker det är dumt att sätta tillbaka om dom ändå ska ut igen.

Bilden på byrån är på farmor och pappa. Jag tycker att den är så himla fin. Den stod längst upp på pappas hörnskåp i hans hall ( jag hade velat ha det skåpet men jag har ju ingen plats för det) och jag kände att det kortet måste jag ha.

Dom ljusstakarna som  står i fönstret är också dom från pappa. 

Jag trodde att det skulle kännas jobbigt att ha saker som varit pappas men det känns inte alls jobbigt. Det känns bara bra att jag har dom och att dom inte försvann i samband med tömningen av lägenheten. 

Dagens låt: Nightwish – Sleeping Sun

Denna låt kommer jag alltid minnas som en låt som pappa älskade och det var denna jag valde att vi skulle lyssna på när urnsättningen var i slutet av juli.