Jag känner mig ganska stolt över mig själv som faktiskt tagit mig iväg på dom tider jag haft nu några gånger på hälsocentralen. Jag har inte velat gå iväg några gånger men det har ju varit viktigt. Jag vill ju inte riskera att få nåt strul med såret, mer strul än det redan är vill säga. Det läker bra och infektionen verkar ha försvunnit nu.

Ni som följt min blogg ett längre tag förstår ju att det är väldigt bra gjort av mig att komma iväg. Jag har ju en tendens att bara kunna skita i saker som jag ska göra, mycket för att jag tyckt det varit så jobbigt att gå ut. Men, nu dom två senaste gånger jag varit ut har det inte varit det minsta jobbigt för mig. Känns så skönt och underbart bra att kunna gå ut utan att börja må riktigt dåligt innan. Det verkar som att socialfobin mer och mer försvinner.

Det har nästan blivit så att jag börjat längta att efter att gå ut. NÄSTAN alltså. Jag har kommit långt under dessa två år som snart gått sen jag blev ivägskickad till psykiatrin och all förändring av mitt liv började.

Jag vet att min familj är väldigt stolt över mig och riktigt glad över att jag börjat förändra mitt liv.

Jag är nyfiken över hur mycket mer som har skett tills nästa år, jag tror det är mycket som har hunnit hända till dess också.