Älskade

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han “förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag “slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att “kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju “lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Dålig dag, utbrott, ilska och sorg

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Så dålig att jag kastade sönder ett glas. Jag kastar sönder saker ytterst sällan nu, men igår kunde jag inte låta bli. Jag kunde inte “kväva” känslan. Jag behövde tydligen få ur mig ilskan, ilskan över pappas död… Nej, jag är inte arg på pappa för att han har dött. Jag är arg för att det är så jävla orättvist att han som knappt ens varit förkyld skulle få en ovanlig sjukdom. Efteråt låg jag i sängen och försökte ANDAS och ta det lugnt, jag var alldeles darrig.

S uppmuntrar mig att kasta sönder saker, för att få ur mig ilskan. Han förstår att jag kan behöva göra det ibland. Ibland när det blir alldeles för jobbigt. Det jag kastar sönder är ju inte ens nåt som är dyrt. Denna gång ett billigt glas från Ikea. S är nog den enda som fattar att kasta en kudde eller nåt mjukt på golvet inte är samma sak alls. 

Huvudsaken är att jag inte skär mig längre när jag mår dåligt även då jag haft extra många tankar på det sen pappa dog. Pappa har ju själv sagt det till mig att han förstår om jag inte kan stå emot ibland. Jag har fått återfall två gånger på fyra år vilket är riktigt bra. Självskadebeteende är ju som ett beroende och har man haft ett beroende så är det inte så konstigt att tanken på att börja igen kommer lite då och då. 

Inatt låg jag och grät länge innan jag somnade och idag är jag så matt och trött efter gårdagen/natten till idag. 

Jag tror att all ilska, all sorg kom nu. Jag har mått lite si sådär sen jag kom hem från Stockholm. Jag åkte ju på morgonen dagen efter urnsättningen. Ja, det var riktigt bra för mig att få komma bort från Östersund ett par dagar och det har jag velat göra ända sen pappa dog men jag har ju inte kunnat åka iväg eftersom jag har haft saker att göra som inte mina syskon kan göra från Göteborg.

Det känns skönt att urnsättning varit, att jag har lämnat in pappas nycklar till Rikshem. Att jag inte behöver tänka mer nu på varken urnsättning eller hans lägenhet.  Jag kan slappna av nu. Jag tror det är lite därför som allt kommer nu för mig. 

En mysig helg

I helgen som var så var jag ju till Stockholm och bodde på hotell två nätter med S. Det var första gången jag bott på hotell faktiskt. Vi bodde på Comfort hotel  xpress Stockholm, vilket ligger precis vid centralstationen. Väldigt mysigt hotell och rummet var lagom stort också. Inte speciellt dyrt heller.

Vi hade det väldigt bra. Gick runt en massa (jag har gått 2,4 mil från fredag till söndag kväll). S visade mig var han bott, var Olof Palmes grav är och lite annat. Älskar att S är min privata guide.

Vi gick och åt på Rydbergs på lördagen och på söndagen åt vi på Café Bagdad ( Medelhavsmuseet). Jag valde sallad båda dagar och så goda sallader sen.. Mums!

Vi var inte in på så många butiker under dessa dagar. Jag hade tänkt in på Gina Tricot men det var så varmt och äckligt och jag svettades så mycket så jag orkade och ville helt enkelt inte kolla kläder. Lush, Lakritsroten och Urban Outfitters på lördagen blev det i alla fall. Jag fick en shampokaka av S inne på Lush. På Lakritsroten köpte jag lite olika lakrits. På UO blev det sån där ring att ha bak på telefon som stöd. Vad jag önskar att Lush finns i Östersund också, kanske bra ändå att den INTE finns här för min ekonomis skull.

På söndagen gick vi till Gamla stan på förmiddagen, där tog vi en massa kort och sen satte vi oss ett tag och drack en varsin iskall dryck vid ett mysigt café.

Sen vidare mot det första museum vi tänkt ta nämligen Livrustkammaren. Synd nog var ju inte hela öppet men jag blev inte besviken ändå. Det som gick att se var utställningen om Marie Antoinette och Axel von Fersen, vilket inte gjorde mig nåt alls. Sååå vackra vagnar och kläder.  Jag tog lite bilder där, mest på vagnarna. Jag köpte en mindre tygpåse samt tre nycklar där.

Vidare sen till Medelhavsmuseet. Så kul att få se allt som fanns där. Jag har ju alltid varit lite förtjust i sånt. Tyvärr tog jag inga bilder där, S fick göra det. På Medelhavs. så köpte jag ett halsband, lagertvål från Aleppo och badsalt från Döda havet.

Jag är lite ledsen att jag inte direkt kunde slappna av på Medelhavs. eftersom jag först och främst hade ont i fötterna och behövde röra på mig hela tiden för att inte känna av det samt att jag svettades så hemskt OCH kände smått panik. Men jag kände mig konstig mest hela tiden både på lördagen och söndagen då vi var ute. Jag sa ändå till S när det blev jobbigt och han är ju så gullig så han kollar efter bänk åt mig, ser till att vi tar det lite lugnare.. Vi är bra på att stötta varandra och hjälpa varandra.

Jag vill ju gärna köpa nåt, lite minnen.

Vi kollade lite i en inredningsbutik    Det är faktisk ganska kul att kolla möbler och sånt med S. Speciellt sånt som är lite dyrare och han vet med en gång vem det är som designat. Även kul att vi har ungefär lika smak när det gäller möbler, fast jag vill helst ha lite billigare än han.

Det var perfekt att komma iväg bort från Östersund i några dagar med tanke på att det var urnsättning i fredags för pappa. Jag behövde denna lilla resa. Ha nåt annat att tänka på.

Jag har ju tagit en massa bilder och en del har jag redan lagt upp här och på Instagram men jag ska lägga upp ett inlägg med bara bilder också nån dag. Jag har varit så trött sen jag kom hem i måndags eftermiddag. Jag måste gå igenom dom lite bättre också. Men här är några favoriter, samt lite passande till inlägget:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Hejdå pappa

Idag har jag, Jessica och Stefan sagt hejdå till dig. Urnsättning. Vi spelade en varsin låt innan vi lade ner din urna. Min låt var Nightwish – Sleeping Sun. Essa valde Cornelis Wreesvijk – Turistens klagan . Stefan valde Magnus Uggla – Jag och min far.

Det blev en mycket fin stund med gråt, lite prat och tystnad.

Vi lade ner din urna tillsammans.

Du är på en fin plats pappa. På Norra kyrkogården i urngrav där. Jag ville att du skulle vara nära vatten eftersom vatten var en stor del av ditt liv. Fiska, akvarium…

Tack för allt älskade fina pappa. Vi saknar dig pappa.

Att kunna skriva på Messenger gör så mycket

Skriver och uppdaterar lite på messenger, vad jag gjort. Vad som sker runt om honom (pappa) Hur jag mår. Gråter. Jag vet att jag inte får nåt svar, men det är ändå skönt att kunna ha detta.

Jag drömmer om pappa väldigt ofta. Drömde aldrig om honom innan han dog. Känns som att han kommer till mig i mina drömmar, tröstar och visar att han finns ändå men inte fysiskt. 

Jag kom på nu då jag skrev till pappa varför jag fått panik på bussen två senaste gångerna jag varit till Lidl. Det är nog mycket pga minnen. Han brukade ju köra mig dit, när han hade bensin vill säga. Han körde mig dit torsdagen innan jag var hem och åt hos honom den där allra sista gången.  Jag handlade lite åt honom då.  Inte konstigt om jag mår skit … Känner mig nervös hela tiden innan och på bussen, nära panikattacker. 

Idag var jag nära panikattack bara att se namnet på hållplatsen man kliver av på om man tog bussen till pappa. Krävs så lite vissa dagar. 

Då jag satt på bussen på väg till Lidl idag då kände jag paniken komma. Oftast värst när det bara är några hållplatser kvar innan jag sks kliva av. Jag skrev ”panik panik panik” till  S på Viber varpå han ringde upp mig kort efter.  Jag ringer inte honom när jag vet att han är i ateljén. Det gick bättre när jag fått prata lite med S och sen kommit in på Lidl.

 

För det mesta går det bra för mig på dagarna.  Ingen panik, ingen gråt. Men som sagt, vissa dagar är sämre än andra. Men det är ju inte så konstigt.

När jag nu skrev till pappa på messenger så skrev jag att jag är förvånad att jag tagit det så bra ändå. Jag var så säker på att jag skulle behöva läggas in på psyk. Det är ju skönt slippa inläggning dock. Första nätterna hade jag sömntabletter annars hade jag inte fått sova alls.

 

 

Fy fan vad du är saknad pappa!

Sockerberoende, igen?

Kan nog säga att jag är sockerberoende igen. Kanske.. Senaste tre dagarna har jag varje dag köpt fikabröd 3 för 25 och ätit upp allt själv. Jag har ätit två stora chokladkakor. Nu köpte jag också en sån fryst gräddtårta, men den ska jag ha på lördag. Jag vill ha nåt hela tiden och mest nåt med socker  

Jag måste ta mig ur detta framöver. Min kropp mår inte bra. Min mage kraschar. Min sömn blir lidande. 

Men mitt ätande av sånt fullt med socker är väl ett av mina sätt att hantera sorgen. 

Har dock inte gått upp mer än 0,5 kg på flera månader. Så det är ju positivt. 

När jag inte mår bra då äter jag. Förr gick jag ju aldrig ut heller, kunde gå 1 år emellan. Syns ju på mig, på min vikt. 133,2kg . Men viktnedgång är inte nåt jag vill fokusera på  min kropp mår ju faktiskt helt ok så länge jag inte äter gluten och socker. 

Jaaa jag vet att det inte är bra att  väga så mycket och bla bla…

Drömmer om pappa

Inatt hade jag flera drömmar om pappa. Det är så jobbigt när jag har dessa drömmar då alla är om samma sak dvs att han kommit tillbaka, att han inte alls dog, att det bara var nåt vi trott. Jag har oftast varit i hans lägenhet i drömmarna  och så kommer han helt plötsligt. Eller så skriver han till mig på messenger och frågar om jag vill ha skjuts till Lidl eller om jag har pant han kan få. 

 Jag grät en del inatt innan jag somnade och jag börjar se ett sammanhang. Varje gång jag gråtit då jag lagt mig så har jag drömt om psppa. Det är som att han kommer till mig i drömmen, visar sig i drömmen, och vill trösta mig. 

Älskade fina underbara pappa. Vad jag saknar dig. 

Älskar dig för evigt. 

Rensat igen

Jag har rensat lite i köket. Det känns skönt att ha fått det gjort då det har behövts länge nu. Sånt som är trasigt, sånt som bara stått som jag inte använder. I ett skåp hittade jag ett paket socker och ett paket hårdbröd, jag har ingen koll på vad jag har.

Rensade och gjorde fint i kastrullskåpet. Jag behövde plats för min gjutjärnsgryta som jag har efter pappa. Jag vet att pappa ville att jag skulle ha den och jag har ju själv velat ha den i många år, till och med mamma visste det. Nog för att den är fin och kan stå framme men det finns som ingen plats för det. När jag rensade i det skåpet så hittade jag två gjutjärnspannor, jag trodde att jag bara hade en. Även ett tredje durkslag och en kökshandduk med GW på (farmors initialer).

Det känns så himla skönt att få bort lite saker.

Om cirka en månad ska jag göra mig av med badrumsmattan och dörrmattan också. Badrumsmattan har jag haft i 10 år så det är på tiden att jag köper en ny. Jag ska på Rusta tillsammans med S och köpa nytt av det.

Det känns bra att ha nåt litet att fokusera på varje dag senaste två månaderna, det blir inte att jag tänker så mycket på pappa då. Jobbiga tankar kommer då jag har lagt mig och det är mycket därför som jag numera läser ett tag och sen lyssnar på podcast när jag har lagt mig för natten, jag har igång podcast hela natten då jag känner nån slags trygghet med att ha ljud i sovrummet och jag sover faktiskt lite bättre med det. 

Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med “största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.