Ensam i pappas lägenhet

Jag tog mig en promenad ner till pappas lägenhet idag, för att få vara där ett tag HELT SJÄLV. En av dom alla få sista gångerna..Passade på att sitta på hans uteplats en liten stund. Det var för varmt för att sitta där mer än 5 minuter. Det kändes helt ok till en början då jag kom in i lägenheten, men sen började jag må skit och fick gråta en stund. Kollade posten också, hade ju självklart kommit några påminnelser men det är ju sånt vi inte behöver bry oss om ändå.

Passade på att ta med mig hem det snabbkaffe som fanns kvar och mest alla toalettrullarna . Det är ju inget som gör nåt att man tar redan nu. Jag sparar ju in lite pengar samt så är det ju ändå nåt jag skulle få ta sen då lägenheten ska tömmas. Har till och med frågat syskonen om det var ok innan, för att vara helt säker på att jag fick ta. Innan jag skulle hem så såg jag till att dra för persiennerna också, så inte nån kan gå och glo in (läs pappas hatobjekt aka grannkärringen).

Eftersom det är så varmt idag så orkade jag inte gå hem från från pappa så det fick bli bussen. Kände dessutom av huvudvärk/migrän så det var smart av mig att INTE gå hem. Det är ju inte så långt men i denna värme och med huvudvärk så känns det ju längre.

Det känns skönt ändå att ha fått varit ner dit. Att ha varit där helt ensam.

Men det känns så jävla tomt när pappa inte är där. Han brukade ju alltid vara hemma när jag var dit.

Den gången då pappa drog ut på det ….

Backstreet Boys hade släppt ett nytt album. Vi åkte in till stan bara ca en timme innan Åhléns skulle stänga. Jag tänkte att jag nog skulle få det nya albumet.

Men han stannade vid Jämtljud och var där till dess att det var 10 min kvar innan Åhléns stängde. Jag började ge upp hoppet. Han hade ju i och för sig ingenting sagt ens att jag skulle få albumet. Men jag hade ju ett litet hopp ändå att det var därför vi åkt in till stan och dessutom var det ju just den dag som albumet hade släppts.

Men till slut så. Han kom tillbaka till bilen där jag satt och väntade och så åkte vi vidare, parkerade nära Åhléns,gick ner till där dom sålde skivor etc.

“Visst ville du ha nya albumet? Gå och hämta det så köper jag det åt dig”.

Det var i mitten av maj 1999. Jag och mitt minne, det är 19 år sedan. Jo, jag kollade upp datumet det släpptes, men jag minns ju väldigt väl  hur det gick till när jag fick det.

Dessa små minnen

Minns när jag och pappa bodde i radhuset nästan precis där jag bor nu. Minns inte hur gammal jag var men kanske 12… Pappa hade två stora rostfria bunkar som han ibland brukade fylla med popcorn. Sen satt vi och såg på tv och proppade i oss popcorn och drack saft. Några gånger i veckan.

Ibland skickade han mig till affären för att köpa lösgodis. Alltid samma visa sen… Han åt så mycket så han blev spyfärdig och bad mig gömma godiset för han.

En gång då vi bodde i närheten av farmor i nedre Torvalla och jag var nog runt 14-16, så hade han köpt Fransk löksoppa på pulver. Den var så vidrig att det kommer vi ihåg än idag. Blev pizza till middag istället då.

Vi har ju en hel del minnen ihop, men dessa är sådana jag minns mest. Speciellt det där med löksoppan. Pappa har aldrig, vad jag minns, gjort äcklig mat. Men den gången orkade han inte laga mat och vi båda trodde ju att det skulle bli gott. Den SÅG god ut…

Pappa var riktigt bra på att laga mat och han älskade att testa på nytt och hitta på en hel del.

Jag kommer skriva fler inlägg med minnen. Det skulle bli ett alldeles för långt inlägg om jag skrev ner alla fina och bra minnen nu.

En vecka utan dig

Idag eller ja ikväll är det en vecka sen du lämnade detta liv. Det gör så ont i mig, jag saknar dig så jävla mycket pappa. Jag försöker trösta mig själv med att jag ändå hann med att ge dig en allra sista kram och det alldeles precis innan dom skulle söva dig och lägga dig i respiratorn. Jag försöker också trösta mig med att jag ju var hem till dig samma dag som du åkte in till sjukhuset igen, åkte in för sista gången, att jag fick hjälpa dig lite och att vi fick äta middag ihop en allra sista gång.

Jag fick veta att du egentligen inte velat att jag kom till intensiven den dagen du sövdes. Men jag tror ändå att du uppskattade det. Jag åkte in med en gång då dom ringde mig därifrån. Jag satt hos dig och höll dig i handen i flera timmar på måndagen, den dag du blev sövd. Jag höll din hand, klämde lite lätt, fick lite respons. På kvällen senare så kom Jessica från Göteborg och vi satt hos dig ett tag och höll handen. En stund höll vi din hand samtidigt. Vi kom till dig på tisdagen igen. Du verkade vara medveten av att vi var där för du reagerade då vi pratade, vi pratade om allt och ingenting. Jag tror att du gillade att höra oss prata bredvid din säng.

Jag har varit så arg. Så ledsen. Jag vet att det hör till sorgen att må som jag gör.

Men detta, att du fick dö, var ändå det bästa för dig nu. Du slipper lida mer både vad gäller din sjukdom IPF och din psykiska hälsa.

Du ska veta det pappa, att jag beundrar dig. Jag beundrar dig för att du har kämpat på i så många år med din psykiska hälsa. Så länge jag kan minnas. Det är inte många som hade orkat med det. Jag vet ju hur dåligt du har mått. Att du hade hoppet uppe om att få nya lungor. Du ville ju leva, älskade pappa.

Jag sålde dina fiskar väldigt fort. Dom har kommit till nya hem och har det bra. En vän till dig eller ja en du känner via Facebook åkte flera mil för att köpa flera av fiskarna. Han lägger ut bilder i din Facebook grupp och visar att dom har det bra. Det kändes jobbigt att sälja fiskarna, men hade du kommit hem igen så hade du ändå inte orkat med att ha akvarium längre, sköta dom. Jag vet att du hade uppskattat min hjälp med detta. Dom som kan med fisk och vet vad allt är värt fick hjälpa mig. Fiskarna var ju ditt “liv”, så jag vet att dom betydde väldigt mycket för dig. Jag ville inte att dom skulle dö. Jag ville att dom skulle få leva vidare. Jag vet hur stolt du var över dina fiskar.

Det är så många som saknar dig, älskade fina pappa. Men jag, Jessica och Stefan saknar dig så enormt mycket mer.

Det känns så jävla overkligt. Jag och Essa har varit och sett dig, men det kändes nästan inte som att det var du som låg där. Jag hade bestämt redan då jag fick beskedet att jag skulle se dig, jag hade ångrat det så mycket annars. Du hade ett litet leende, du såg så fridfull ut. ÄNTLIGEN slipper du lida. Du får äntligen sova.

Jag skriver till dig på messenger minst en gång om dagen. Jag vet ju att du inte läser eller kan svara, men det känns skönt att få kunna göra det.

Jag försöker vara stark, men det är så svårt. Lördagen innan du dog så fick vi beskedet att det såg dystert ut för dig. Jag började sörja redan då, jag visste redan då att du inte kommer vakna upp mer. Jag kände det. Jag gjorde då en playlist på Spotify med massa låtar som du gillar. Jag lyssnar på den listan varje dag. Jag kan ju inte undvika att lyssna på en hel del av den musiken heller då det är många låtar med som jag själv också gillar.

Tack för allt pappa.

Vila i frid pappa. Jag älskar dig.

:rose: QQ

Ångest, ensamhet, pappa…

Har även idag tungt med andningen. Men jag känner mig inte lika ledsen idag. Jag tror att jag mådde som värst i onsdags eftersom min syster åkte hem till Göteborg igen och jag kände mig så ensam. Jag är ju egentligen van med ensamheten, men jag har ju kunnat skriva till pappa och få svar varenda dag och nu blev det så påtagligt hur ensam jag egentligen är här. Ingen nära familj, inga nära vänner. Farmor är så pass dement och sjuk i sin cancer att jag inte ens kan berätta för henne om pappa. Jag tänkte gå till henne, men det det är helt fel läge nu. Jag skulle inte orka med det.

Jag har ju min S men han kan ju inte ta ledigt när som helst från jobbet och dessutom är det vernissage nästa helg, han har fullt upp. Jag kräver inte att han ska komma upp till mig. Jag är bara glad att jag har honom att jag kan ringa eller skriva till honom när som helst.

Jag har tvingat mig ut denna vecka. Att bara komma iväg till affären och köpa en pepsi max är bra bara det. Jag kan inte bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna, jag börjar bara tänka på pappa och ser framför mig han liggandes i den där sängen på sjukhuset sövd och med repirator.

Jag har bestämt mig för att åka in igen på måndag en stund och även på tisdag om jag orkar.

Det känns som att det blir lättare och lättare för var dag som går. Detta med att pappa ligger på sjukhuset. På IVA. Jag måste dock påminna mig själv då och då om att han faktiskt har det bra ändå och att han är övervakad 24/7.

Hoppas hoppas hoppas att det bara blir någon vecka till han måste ligga så här. Att han får flytta till lungavdelningen snart. Att han kommer få må så bra han kan med dessa skit till lungor han har. Att han blir bättre och får/ kan fortsätta  utredningen inför transplantation så han blir frisk från sin IPF. Att han får leva många år till. 64 är ingen ålder, det är alldeles för tidigt att dö då. Ja, jag har tänkt värsta tänkbara och det är nog mycket det med som gjort och gör att jag mår så här dåligt.

Jag verkligen avskyr pappas lungor. Det gör så ont i mig att se hur pass dålig han blivit på så kort tid. Livet kan vända fort.

Mina inlägg kanske är lite röriga, men mitt huvud är lite rörigt just nu också.

Deprimerad?

Att känna mig svag i benen. Att känna mig så trött på dagarna. Att ha tungt  att andas. Att börja gråta nästan när som helst. Att känna mig såååå ensam. Att inte orka äta…

Jo jag mår nog mycket sämre än jag trott.

Har lovat mig själv att inte tvinga mig iväg till sjukhuset. Jag åker dit när jag känner för det. Pappa sover ju bara ändå och vet ju inte om att man har varit dit eller inte. Dessutom skulle han ju förstå ändå.

Jag haft tankar på att skada mig själv. Jag kan erkänna det. Men det skulle ju inte göra nåt bättre.  Jag har lärt mig att hantera tankarna. Andas ett tag. Spela spel på telefon. Koppla bort hjärnan typ.

I förrgår gjorde jag inte så mycket annat än att bara gråta och gråta en massa och må allmänt skit. Jag orkade inte med att göra nåt. Jag fick knappt i mig nåt att äta heller och det är verkligen ovanligt för att vara jag. Jag är ju en som äter massor oavsett hur jag än mår. Det tog bara emot, tvinga mig att äta av sallad jag köpt ändå. Jag kan ju inte bara “sluta leva”.

Nu har jag ätit pizza två dagar på raken, Men det är för att jag helt enkelt inte orkat tänka på mat och dessutom tar det inte emot lika mycket att få i mig det än nåt annat.

Idag mår jag ju lite bättre. Jag tänkte då jag gick till affären att jag kanske skulle ta bussen till sjukhuset idag redan, men jag har ju bestämt själv nu att jag bara åker till sjukhuset några gånger i veckan och att jag är dit i början av varje vecka tillsvidare.

Jag ska inte ta ut mig själv. Att åka buss när jag mår som jag gör är ändå starkt gjort. Tur att jag kan hoppa av bussen precis vid sjukhuset så jag slipper gå om det är en sån dag som jag haft nu tre dagar då jag känt mig så svag i benen.

Igår var jag ner till pappa för att kolla posten. Det fanns ingen då. Han väntar på en elräkning som redan är sen att betalas sen efter han låg inne sist för bara några veckor sedan.

Det kändes så konstigt att vara ner till honom när han inte är hemma. Jag är glad att jag slapp gå in i hans lägenhet, jag hade förmodligen mått ännu sämre än vad jag redan gjorde.

Idag har jag varit till affären en sväng. Jag har även försökt städa lite, det behövs. Jag försöker att inte sitta helt sysslolös, det skulle inte fungera. Jag börjar tänka på pappa och värsta tänkbara scenariot ganska fort om jag inte gör nåt.

Att jag mår som jag mår är ju inte direkt konstigt. Det är ju en speciell situation just nu. Jag vet att mina syskon också mår skit över hur det är just nu.

Pappa, jag saknar dig. Hoppas att du slipper respiratorn snart.

Älskade pappa

Igår ringde dom från sjukhuset och talade om för mig att pappa skulle läggas i respirator och då också sövas. Dom ville att att jag skulle komma in innan dom gjorde det, jag kom precis då dom var på väg att söva honom. Jag är så glad att jag han säga hej till pappa och ge han en kram och även tala om att syskonen skulle komma. Jag märkte att han tyckte om att höra det.

Det var bara min syster som kom, att min bror inte kom har sina väldigt bra förklaringar men det behöver inte andra veta.

Jag fick ju sitta i väntrummet under tiden som dom gjorde det dom skulle med pappa. Sen fick jag komma in och fick veta lite hur läget var. Jag satt sen och höll hans hand och tittade på honom i några timmar. Jag åkte hem och stannade hemma en stund för att få i mig nåt att äta samt vila lite. Jag åkte sen tillbaka och stannade hos pappa i några timmar på kvällen tillsammans med min syster.

Jag är så glad och jag uppskattar väldigt mycket att min syster kom upp så fort hon kunde. Det har underlättat nu rejält under detta dygn hon varit här i Östersund. Hon bor på hotell i stan, det känns nästan bäst att nån av oss är så pass nära om han skulle bli sämre när syster är här. Igår var det värst med hur jag mår, hitills i alla fall.

Jag har uppdaterat pappas vänner på Facebook lite då och då. Jag vet att det uppskattas och jag tror nog att pappa hade velat det.

Idag såg han mer avslappnad ut och såg ut att ha mer ro än igår. Han såg ut att ha det väldigt bra ändå där han låg. Jag tröstar mig med att detta är faktiskt nåt han själv ville, att få hjälp med andningen då det blev alldeles för jobbigt för honom.

Det är tydligen nån infektion som han har i lungorna. Han har ju även sin lungsjukdom IPF sen innan och det gör inte saken bättre. Man vet inte hur länge han kommer bli liggande, vi får ta det dag för dag helt enkelt. Jag köpte mig ett busskort så jag kan åka in så mycket jag vill. Dom har ju inte heller besökstider så det är bara att komma dit när man känner för det.

Nåt jag och min syster fick se idag var att dom skriver en dagbok. Så den fick vi läsa och skriva i båda två. Det är riktigt fint att dom för dagbok. Dom skriver vad som hänt under dagen. Dessutom är dom väldigt gulliga där på intensiven.

Pappas bror blev kontaktad av min syster idag. Jag ville vänta lite med det till dess att vi vet lite mer och min syster är bättre på att formulera sig än vad jag är när det gäller att prata och jag tyckte att hon kunde få prata med han idag redan.

Jag har även sett till så att pappas fiskar kommer skötas om tillsvidare.

Jag vet att det som betyder nåt är pappa, men att låta hans akvarium förfalla och låta fiskarna dö känns inte bra för mig då jag VET hur mycket hans fiskar betyder för honom. Jag hoppas ju (vill verkligen verkligen) att han kommer komma ur respiratorn,att han blir så frisk han kan bli (känns inte som det kommer ske just nu…) och att jag kan fråga honom vad han vill göra med fiskarna, jag vill inte ta det beslutet åt honom än direkt.

Hade detta hänt för några år sedan, då vet jag inte hur jag mått nu. Jag mår ändå okej så länge jag inte tänker på pappa. Men idag då jag kom hem från sjukhuset så brast det för mig. Jag tänkte skriva till pappa på Facebook och berätta hur bra det gått för mig att ta bussen dessa dagar, men… Ja… Jag glömmer som bort lite. Det känns så overkligt, jag SER JU han ligga där. Jag har SETT i flera timmar. Jag har hållit hans hand. Jag förstår att han hört mig och syster prata även då han säkert inte kommer minnas nåt och jag har märkt att då jag trycker lite lätt då jag håller hans hand att han trycker lite lätt tillbaka.

Jag ska iväg imorgon igen, men funderar på att ta ett break under helgen. Det är inte bra att spendera alla dagarna på sjukhuset, jag vill ju vara hos honom men dom ringer ju om läget försämras.

Jag vet att jag får skriva detta inlägg för pappa. Han tycker att det bara är bra att jag gör det. Så, ingen behöver ifrågasätta om detta är ok eller inte.

 

Hjälpt pappa lite

Idag tog jag min en promenad ner till pappa, han frågade igår om jag kunde komma och hjälpa honom lite. Jag ställer alltid upp bara jag själv orkar. Det känns som en ren självklarhet. Jag fick handla lite åt honom på vägen, affären ligger ändå på vägen till honom.

Han mår verkligen inte bra, det är så jobbigt att se honom bli så slut av att bara plocka och rensa lite papper på vardagsrumsbordet. Att se och höra hans hostattacker.

Jag önskar så att han fick bli frisk NU. Att han får godkänt för transplantation, så han får nya lungor.

Nu mår han ju som han mår också på grund av att han inte är frisk helt från lunginflammationen. Tydligen är det vanligt med lunginflammation då man har den sjukdom han har, IPF. Så risken är ju att han åker på det fler gånger också. Men det finns visst ett vaccin mot lunginflammation, som vi hoppas att han kan få.

Han bjöd på middag, spenatsoppa med bacon och ägg. Riktigt gott. Jag har inte ätit soppa på väldigt länge.

 

Dags att köpa ny byrå

Snart kommer jag bli av med den byrå och det skåp som jag målade för snart ett år sedan. Jag gjorde bort mig och målade så det inte går att få tillbaka lådorna. Skåpet och byrån har mest fått stå som det är och jag är så less på det nu. Det är lika bra att slänga för det kommer inte bli fixat så jag får tillbaka lådorna ändå. Det var första gången i mitt liv som jag målade möbler och förutom det med lådorna så blev det ju bra ändå.

Jag ska få en ny byrå av S att ha i vardagsrummet, så jag sitter och tittar runt lite på nätet efter en nu. Det jag helst vill ha är en Hemnes från Ikea. Den är så fin tycker jag. Men den är ju så dyr och så tillkommer ju frakten också. Jag måste beställa via nätet om det blir Ikea eftersom närmaste Ikea finns i Sundsvall och det är drygt 20 mil dit och har ju ingen möjlighet att ta mig dit.

Jag kan tänka mig en Malm också från Ikea, den med 6 lådor. På Jysk finns ju en liknande Malm men läste betygen och det känns inte som att jag vill chansa och köpa en byrå där.

Jag behöver förvaring, det har jag ont om. Dessutom ser det så tomt ut i vardagsrummet utan nåt vid fönstret som gamla skåpet och byrån står mot nu. Vill ju även ha nåt som jag kan ha ljus på och lite annat, så det blir lite mer mys i vardagsrummet.

 

Presenter till syskonbarnen

Om några månader är det dags att börja tänka på presenter till mina syskonbarn (två pojkar) igen. Jag tycker alltid att det är så svårt att veta vad jag ska ge dom. Det jag gett har tydligen blivit uppskattat ändå. Inget toppar ju en filt och ett kuddfodral dom båda fått förut med deras namn broderat på.

Jag brukar alltid köpa presenter via nån hemsida och låta det skickas direkt till syskonbarnen. Jag väljer alltså att fylla i adressen dit istället för min egen. Dom bor ju i Göteborg och jag i Östersund och jag har ingen möjlighet att åka ner och träffa dom så ofta jag vill.

Krabat.se (riktigt gulligt namn), har en massa olika leksaker och som faktiskt tål att lekas med vilket är riktigt bra.  Dom har även några fysiska butiker, var dom finns kan man se på hemsidan. Alltid kul att hitta nya sidor som säljer leksaker. Jag visste inte om denna sida förrän idag faktiskt.

Det blir nog att köpa leksak/leksaker från  Krabat när det blir dags att köpa presenter igen. Jag lär nog hitta nåt som faller syskonbarnen i smaken. Om inte leksaker så kanske nåt praktiskt som en söt ryggsäck? Ryggsäckarna är lite för dyra för min budget, men dom lär ju hålla ett bra tag så det lär ju vara väl värt det.

Väldigt dumt av mig att skriva i ett blogginlägg vad jag funderar på att ge syskonbarnen. Tror min syster läser bloggen. Jag har ju i och för sig inte skrivit vad exakt det blir och jag har kanske ändrat mig när det väl är dags att göra en beställning.