Det känns ganska tomt och trist hemma hos mig nu då Micke inte är här. Han är ju hos en kompis till tidigast måndag. Jag är ju så van nu med att han är hos mig nästan jämt. Men det är ju ändå bra att få vara ifrån varandra lite.

På Valborg är det förresten 10 år sedan som jag träffade Micke för allra första gången. Det var en nära kompis till mig som bjöd hem mig på fest hemma hos henne och hennes kille. Jag och Micke pratade nästan ingenting med varandra, han bjöd mig på nån cider för jag hade inget med mig själv att dricka. Det blev ju inget mer än så den gången. Senare samma år, i september så träffades vi igen på en fest hos en annan tjej och hennes kille. Efter den kvällen har vi varit ett par. Det har inte alltid varit frid och fröjd i vårat förhållande men jag tror att vi kommer att vara i lag länge.

Jag är så tacksam för att Micke är så otroligt tålig med mig som han är. Mitt humör och mina vredesutbrott hade gjort att många andra lämnat mig. Jag har många gånger sagt att jag inte vill ha nåt mer med Micke att göra, men han är ju ändå där för mig och hjälper mig. Kanske han hjälper mig mer än han borde göra, men ändå. Jag vet att han älskar mig väldigt mycket, annars skulle han nog ha lämnat mig för längesen.

Det är inte alla som har en sådan fin kille som jag har. Som ställer upp på mig och finns där. Som är så otroligt tålig av sig vad gäller mitt humör.

Men han har ju givetvis några dåliga sidor också, det har ju allra människor. Men han har blivit bättre och bättre med tiden. Bland annat då det gäller att plocka bort efter sig i köket eller att hänga upp sin jacka i hallen och lite annat.

 Bildkälla.