Hälsa

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han “förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag “slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att “kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju “lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Sockerberoende, igen?

Kan nog säga att jag är sockerberoende igen. Kanske.. Senaste tre dagarna har jag varje dag köpt fikabröd 3 för 25 och ätit upp allt själv. Jag har ätit två stora chokladkakor. Nu köpte jag också en sån fryst gräddtårta, men den ska jag ha på lördag. Jag vill ha nåt hela tiden och mest nåt med socker  

Jag måste ta mig ur detta framöver. Min kropp mår inte bra. Min mage kraschar. Min sömn blir lidande. 

Men mitt ätande av sånt fullt med socker är väl ett av mina sätt att hantera sorgen. 

Har dock inte gått upp mer än 0,5 kg på flera månader. Så det är ju positivt. 

När jag inte mår bra då äter jag. Förr gick jag ju aldrig ut heller, kunde gå 1 år emellan. Syns ju på mig, på min vikt. 133,2kg . Men viktnedgång är inte nåt jag vill fokusera på  min kropp mår ju faktiskt helt ok så länge jag inte äter gluten och socker. 

Jaaa jag vet att det inte är bra att  väga så mycket och bla bla…

Rensat igen

Jag har rensat lite i köket. Det känns skönt att ha fått det gjort då det har behövts länge nu. Sånt som är trasigt, sånt som bara stått som jag inte använder. I ett skåp hittade jag ett paket socker och ett paket hårdbröd, jag har ingen koll på vad jag har.

Rensade och gjorde fint i kastrullskåpet. Jag behövde plats för min gjutjärnsgryta som jag har efter pappa. Jag vet att pappa ville att jag skulle ha den och jag har ju själv velat ha den i många år, till och med mamma visste det. Nog för att den är fin och kan stå framme men det finns som ingen plats för det. När jag rensade i det skåpet så hittade jag två gjutjärnspannor, jag trodde att jag bara hade en. Även ett tredje durkslag och en kökshandduk med GW på (farmors initialer).

Det känns så himla skönt att få bort lite saker.

Om cirka en månad ska jag göra mig av med badrumsmattan och dörrmattan också. Badrumsmattan har jag haft i 10 år så det är på tiden att jag köper en ny. Jag ska på Rusta tillsammans med S och köpa nytt av det.

Det känns bra att ha nåt litet att fokusera på varje dag senaste två månaderna, det blir inte att jag tänker så mycket på pappa då. Jobbiga tankar kommer då jag har lagt mig och det är mycket därför som jag numera läser ett tag och sen lyssnar på podcast när jag har lagt mig för natten, jag har igång podcast hela natten då jag känner nån slags trygghet med att ha ljud i sovrummet och jag sover faktiskt lite bättre med det. 

Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med “största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.

Igår mådde jag inte bra alls

Jag hade huvudvärk och kände mig allmänt dålig. Jag tog ett bad på eftermiddagen och fick ha så varmt som jag kunde och ändå frös jag. Idag mår jag mycket bättre, fast jag vaknade upp med likadan huvudvärk som jag hade igår. Treo hjälpte inte ett dugg igår så jag testade Alvedon idag istället och det hjälpte tack och lov.

Jag har varit iväg och handlat lite idag. Det blev inget Lidl eftersom jag inte orkade ta mig iväg. Jag har även städat lite i köket, vilket har behövts. Köksbordet har varit fullt av saker från pappas lägenhet men det har jag plockat undan nu. Det spelar ju egentligen ingen som helst roll att det ligger massa saker på köksbordet eftersom jag ändå aldrig sitter där, men det är skönt att ha det fint och städat.

Apropå pappa så behöver jag inte vara in till hans lägenhet mer alls nu. Jag behöver bara lämna nycklar sen då det behövs, men det kan jag ju be nån göra åt mig. Nycklarna ska tydligen lämnas i samband med besiktning av lägenheten (jag har frågat Rikshem). Annars är det bara  förrådet ute som ska tömmas, men det får jag hjälp med nästa vecka  av en granne till pappa. Grannen har varit till hjälp sista tiden och jag uppskattar det så mycket. Jag har flera jag kan fråga om jag behöver hjälp med nåt, alla har tagit kontakt med mig och sagt att det bara är att höra av mig. Det är så uppskattat. Det märks att pappa hade många fina vänner. Det är bara det att jag är så dålig på att be om hjälp, även fast folk säger åt mig att höra av mig.

Ensam i pappas lägenhet

Jag tog mig en promenad ner till pappas lägenhet idag, för att få vara där ett tag HELT SJÄLV. En av dom alla få sista gångerna..Passade på att sitta på hans uteplats en liten stund. Det var för varmt för att sitta där mer än 5 minuter. Det kändes helt ok till en början då jag kom in i lägenheten, men sen började jag må skit och fick gråta en stund. Kollade posten också, hade ju självklart kommit några påminnelser men det är ju sånt vi inte behöver bry oss om ändå.

Passade på att ta med mig hem det snabbkaffe som fanns kvar och mest alla toalettrullarna . Det är ju inget som gör nåt att man tar redan nu. Jag sparar ju in lite pengar samt så är det ju ändå nåt jag skulle få ta sen då lägenheten ska tömmas. Har till och med frågat syskonen om det var ok innan, för att vara helt säker på att jag fick ta. Innan jag skulle hem så såg jag till att dra för persiennerna också, så inte nån kan gå och glo in (läs pappas hatobjekt aka grannkärringen).

Eftersom det är så varmt idag så orkade jag inte gå hem från från pappa så det fick bli bussen. Kände dessutom av huvudvärk/migrän så det var smart av mig att INTE gå hem. Det är ju inte så långt men i denna värme och med huvudvärk så känns det ju längre.

Det känns skönt ändå att ha fått varit ner dit. Att ha varit där helt ensam.

Men det känns så jävla tomt när pappa inte är där. Han brukade ju alltid vara hemma när jag var dit.

En vecka utan dig

Idag eller ja ikväll är det en vecka sen du lämnade detta liv. Det gör så ont i mig, jag saknar dig så jävla mycket pappa. Jag försöker trösta mig själv med att jag ändå hann med att ge dig en allra sista kram och det alldeles precis innan dom skulle söva dig och lägga dig i respiratorn. Jag försöker också trösta mig med att jag ju var hem till dig samma dag som du åkte in till sjukhuset igen, åkte in för sista gången, att jag fick hjälpa dig lite och att vi fick äta middag ihop en allra sista gång.

Jag fick veta att du egentligen inte velat att jag kom till intensiven den dagen du sövdes. Men jag tror ändå att du uppskattade det. Jag åkte in med en gång då dom ringde mig därifrån. Jag satt hos dig och höll dig i handen i flera timmar på måndagen, den dag du blev sövd. Jag höll din hand, klämde lite lätt, fick lite respons. På kvällen senare så kom Jessica från Göteborg och vi satt hos dig ett tag och höll handen. En stund höll vi din hand samtidigt. Vi kom till dig på tisdagen igen. Du verkade vara medveten av att vi var där för du reagerade då vi pratade, vi pratade om allt och ingenting. Jag tror att du gillade att höra oss prata bredvid din säng.

Jag har varit så arg. Så ledsen. Jag vet att det hör till sorgen att må som jag gör.

Men detta, att du fick dö, var ändå det bästa för dig nu. Du slipper lida mer både vad gäller din sjukdom IPF och din psykiska hälsa.

Du ska veta det pappa, att jag beundrar dig. Jag beundrar dig för att du har kämpat på i så många år med din psykiska hälsa. Så länge jag kan minnas. Det är inte många som hade orkat med det. Jag vet ju hur dåligt du har mått. Att du hade hoppet uppe om att få nya lungor. Du ville ju leva, älskade pappa.

Jag sålde dina fiskar väldigt fort. Dom har kommit till nya hem och har det bra. En vän till dig eller ja en du känner via Facebook åkte flera mil för att köpa flera av fiskarna. Han lägger ut bilder i din Facebook grupp och visar att dom har det bra. Det kändes jobbigt att sälja fiskarna, men hade du kommit hem igen så hade du ändå inte orkat med att ha akvarium längre, sköta dom. Jag vet att du hade uppskattat min hjälp med detta. Dom som kan med fisk och vet vad allt är värt fick hjälpa mig. Fiskarna var ju ditt “liv”, så jag vet att dom betydde väldigt mycket för dig. Jag ville inte att dom skulle dö. Jag ville att dom skulle få leva vidare. Jag vet hur stolt du var över dina fiskar.

Det är så många som saknar dig, älskade fina pappa. Men jag, Jessica och Stefan saknar dig så enormt mycket mer.

Det känns så jävla overkligt. Jag och Essa har varit och sett dig, men det kändes nästan inte som att det var du som låg där. Jag hade bestämt redan då jag fick beskedet att jag skulle se dig, jag hade ångrat det så mycket annars. Du hade ett litet leende, du såg så fridfull ut. ÄNTLIGEN slipper du lida. Du får äntligen sova.

Jag skriver till dig på messenger minst en gång om dagen. Jag vet ju att du inte läser eller kan svara, men det känns skönt att få kunna göra det.

Jag försöker vara stark, men det är så svårt. Lördagen innan du dog så fick vi beskedet att det såg dystert ut för dig. Jag började sörja redan då, jag visste redan då att du inte kommer vakna upp mer. Jag kände det. Jag gjorde då en playlist på Spotify med massa låtar som du gillar. Jag lyssnar på den listan varje dag. Jag kan ju inte undvika att lyssna på en hel del av den musiken heller då det är många låtar med som jag själv också gillar.

Tack för allt pappa.

Vila i frid pappa. Jag älskar dig.

:rose: QQ

Ångest, ensamhet, pappa…

Har även idag tungt med andningen. Men jag känner mig inte lika ledsen idag. Jag tror att jag mådde som värst i onsdags eftersom min syster åkte hem till Göteborg igen och jag kände mig så ensam. Jag är ju egentligen van med ensamheten, men jag har ju kunnat skriva till pappa och få svar varenda dag och nu blev det så påtagligt hur ensam jag egentligen är här. Ingen nära familj, inga nära vänner. Farmor är så pass dement och sjuk i sin cancer att jag inte ens kan berätta för henne om pappa. Jag tänkte gå till henne, men det det är helt fel läge nu. Jag skulle inte orka med det.

Jag har ju min S men han kan ju inte ta ledigt när som helst från jobbet och dessutom är det vernissage nästa helg, han har fullt upp. Jag kräver inte att han ska komma upp till mig. Jag är bara glad att jag har honom att jag kan ringa eller skriva till honom när som helst.

Jag har tvingat mig ut denna vecka. Att bara komma iväg till affären och köpa en pepsi max är bra bara det. Jag kan inte bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna, jag börjar bara tänka på pappa och ser framför mig han liggandes i den där sängen på sjukhuset sövd och med repirator.

Jag har bestämt mig för att åka in igen på måndag en stund och även på tisdag om jag orkar.

Det känns som att det blir lättare och lättare för var dag som går. Detta med att pappa ligger på sjukhuset. På IVA. Jag måste dock påminna mig själv då och då om att han faktiskt har det bra ändå och att han är övervakad 24/7.

Hoppas hoppas hoppas att det bara blir någon vecka till han måste ligga så här. Att han får flytta till lungavdelningen snart. Att han kommer få må så bra han kan med dessa skit till lungor han har. Att han blir bättre och får/ kan fortsätta  utredningen inför transplantation så han blir frisk från sin IPF. Att han får leva många år till. 64 är ingen ålder, det är alldeles för tidigt att dö då. Ja, jag har tänkt värsta tänkbara och det är nog mycket det med som gjort och gör att jag mår så här dåligt.

Jag verkligen avskyr pappas lungor. Det gör så ont i mig att se hur pass dålig han blivit på så kort tid. Livet kan vända fort.

Mina inlägg kanske är lite röriga, men mitt huvud är lite rörigt just nu också.

Deprimerad?

Att känna mig svag i benen. Att känna mig så trött på dagarna. Att ha tungt  att andas. Att börja gråta nästan när som helst. Att känna mig såååå ensam. Att inte orka äta…

Jo jag mår nog mycket sämre än jag trott.

Har lovat mig själv att inte tvinga mig iväg till sjukhuset. Jag åker dit när jag känner för det. Pappa sover ju bara ändå och vet ju inte om att man har varit dit eller inte. Dessutom skulle han ju förstå ändå.

Jag haft tankar på att skada mig själv. Jag kan erkänna det. Men det skulle ju inte göra nåt bättre.  Jag har lärt mig att hantera tankarna. Andas ett tag. Spela spel på telefon. Koppla bort hjärnan typ.

I förrgår gjorde jag inte så mycket annat än att bara gråta och gråta en massa och må allmänt skit. Jag orkade inte med att göra nåt. Jag fick knappt i mig nåt att äta heller och det är verkligen ovanligt för att vara jag. Jag är ju en som äter massor oavsett hur jag än mår. Det tog bara emot, tvinga mig att äta av sallad jag köpt ändå. Jag kan ju inte bara “sluta leva”.

Nu har jag ätit pizza två dagar på raken, Men det är för att jag helt enkelt inte orkat tänka på mat och dessutom tar det inte emot lika mycket att få i mig det än nåt annat.

Idag mår jag ju lite bättre. Jag tänkte då jag gick till affären att jag kanske skulle ta bussen till sjukhuset idag redan, men jag har ju bestämt själv nu att jag bara åker till sjukhuset några gånger i veckan och att jag är dit i början av varje vecka tillsvidare.

Jag ska inte ta ut mig själv. Att åka buss när jag mår som jag gör är ändå starkt gjort. Tur att jag kan hoppa av bussen precis vid sjukhuset så jag slipper gå om det är en sån dag som jag haft nu tre dagar då jag känt mig så svag i benen.

Igår var jag ner till pappa för att kolla posten. Det fanns ingen då. Han väntar på en elräkning som redan är sen att betalas sen efter han låg inne sist för bara några veckor sedan.

Det kändes så konstigt att vara ner till honom när han inte är hemma. Jag är glad att jag slapp gå in i hans lägenhet, jag hade förmodligen mått ännu sämre än vad jag redan gjorde.

Idag har jag varit till affären en sväng. Jag har även försökt städa lite, det behövs. Jag försöker att inte sitta helt sysslolös, det skulle inte fungera. Jag börjar tänka på pappa och värsta tänkbara scenariot ganska fort om jag inte gör nåt.

Att jag mår som jag mår är ju inte direkt konstigt. Det är ju en speciell situation just nu. Jag vet att mina syskon också mår skit över hur det är just nu.

Pappa, jag saknar dig. Hoppas att du slipper respiratorn snart.