Kategoriarkiv: Hälsa

Kakor


Publicerat 23 maj 2017 @ 16:54

Var iväg till affären förut. Köpte kakor… Jaja, min viktnedgång går ju RIKTIGT bra just nu. Jag ska ta tag i viktnedgången igen men jag känner mig inte alls motiverad just nu. Det kommer väl tids nog.

Jobbig helg


Publicerat 22 maj 2017 @ 12:31

Jag vaknade med rejäl huvudvärk i lördags och det höll i sig hela dagen till sen eftermiddag/tidig kväll. Ingenting hjälpte , inte ens en dubbla Treo som annars är det som brukar hjälpa mot denna jäkla huvudvärk. Åt jag på nåt så lindrades det och låg jag ner med huvudet blev det bara värre. Vid 18-tiden hade värken lättat rejält så jag tog mig en promenad till affären. Det var riktigt fint väder i lördags och så skönt ute. Passade på att ha kjol för första gången ute i år.

Igår söndag orkade jag knappt med nåt alls. Jag hade fortfarande känningar av värken och var även lite yr och allmänt slö.  Började till och med gråta på grund av hur jobbigt det var.

Idag mår jag så himla mycket bättre. Ingen värk men fortfarande lite yr. Men överlag är det bättre. Att jag känner mig lite yr kan bero på ångest också.

Vilken dag!


Publicerat 04 maj 2017 @ 22:38

Jag mådde ju verkligen inte bra tidigare idag. På torsdagar brukar jag vara iväg och veckohandla på Lidl, men det skippade jag idag. Vet ju hur dåligt jag skulle ha mått om jag försökte åka iväg och det förstod jag också mer senare idag.

På eftermiddagen blev jag så sugen på salami och brie så jag tog mig en sväng till affären. Redan på vägen dit så kände jag att det inte skulle kännas bra väl framme. Men jag fortsatte. Inne på affären och då jag stod i kö kände jag hur det bara blev mer och mer jobbigt, det var väldigt nära att jag bara lämnade korgen och gick hem. Men jag stannade kvar, betalade mina varor och ställde mig sen i kö för att hämta ut paketet med boken jag hade beställt förra veckan. Svetten började rinna ( hade bara en topp, enkla lite tunnare byxor och en tunn jacka så jag var inte ett dugg för varmt klädd ) och kände hur en rejäl huvudvärk var på G.

 

Men jag gjorde det. Jag fick ingen panikattack, även fast det var väldigt nära.

Det var såå skönt att få komma hem och bara lägga sig i soffan och vila en stund.

Nu vet jag ju att jag nog verkligen inte hade klarat av en sväng till stan och sen Lidl idag. Det hade blivit riktigt jobbigt. Klarade jag knappt av att gå till affären som ligger några 100 meter från där jag bor så säger det ju sig självt att åka buss och vistas bland massa folk inte skulle gå.

Idag var ju perfekt också att S var och fick Per Gessles senaste album signerat åt mig. Det gjorde att jag mådde mycket bättre faktiskt.

Ingen bra dag


Publicerat 04 maj 2017 @ 12:17

Jag ska verkligen inte planera in saker. Nu sket det sig för att jag inte mår bra alls idag. Deppig. Gråter för minsta lilla och ingenting alls.

Jag tänkte åka till stan idag och köpa biljett till Yran men jag vägrar utsätta mig för att ta bussen och riskera ångestattack. Jag måste ju prata med den som säljer biljett också ( hos Direkten på Kärnan ) och det är jobbigt nog då jag mår hyfsat. Jag känner ju min kropp ganska bra så att jag skulle få ångestattack är jag 99,9% säker på. Kanske inte på stan, men på bussen hem därifrån.

Det är ju torsdag och innebär normalt att jag åker till Lidl, men jag struntar i det med idag och försöker ta det imorgon istället. Jag behöver ju inte handla nåt egentligen och jag har ju en Coop bara några 100 meter ifrån mig. Billigast handla på Lidl,  men det är verkligen inte värt det om jag ska må så här som jag gör just idag.

Bra sömn


Publicerat 27 april 2017 @ 11:03

Den senaste tiden har jag bara sovit max 6 timmar varje natt och vaknat pigg. Idag vaknade jag redan vid 07.30… Det är verkligen inte likt mig. Jag brukar sova i 9-10 timmar. Jag somnar ganska fort också. Jag har i många år ( så länge jag kan minnas )haft svårt att somna och det har tagit flera timmar innan jag ens somnat, så det är så skönt att få somna snabbt.

När jag var tvungen att kliva upp vid 06 tiden för att hinna med frukost och gå till bussen så var det riktigt jobbigt. Jag kunde lägga mig runt 22 tiden men inte somna förrän vid 04 och fick då bara cirka 2 timmars sömn. Jag kunde sova en stund på bussen till skolan eftersom det tog ca 1,5 timme att ta sig dit, så jag fick ju lite mer sömn ändå.

Några orsaker till min övervikt


Publicerat 24 april 2017 @ 13:50

Min vikt har mycket med min psykiska hälsa att göra. Jag har som mest vägt nära 150 kg och är nere på 132kg nu.

Det började då jag flyttade hemifrån. När jag flyttade hemifrån så flyttade jag till ett gruppboende. Egen lägenhet så klart men jag behövde inte någon hjälp av personal då jag klarade mig själv med allt eller i alla fall det mesta. Flyttade därifrån på grund av att jag kände att jag tog upp plats för andra som faktiskt hade behov samt av några andra orsaker.

Bott i min nuvarande lägenhet i 10 år nu.

När jag flyttat hemifrån kunde jag ju äta vad jag ville och när jag ville. Jag började äta mer och mer helt fel sorts mat det vill säga pizza och pasta nästan varje dag. Började vara hemma mer och mer också, var ut mycket sällan.

När jag flyttade till min nuvarande lägenhet så blev det ännu värre. Jag började må mycket sämre också och jag tröst åt, var aldrig ut mer än någon gång om året, åt sådant som fanns hemma alltså det som var lättsamt vilket antingen var två färdigmat ( sån fryst ) åt gången eller pizza, hamburgare, kebab.. Jag åt alltså det som M köpte. Jag drack också en massa läsk, åt bullar,  choklad, chip etc varenda dag.

Jag rörde mig inte mer än mellan soffan eller stolen framför datorn samt toaletten varje dag. Lade på mig mer och mer ju längre tiden gick.

Jag klarade tillslut  inte av att diska en gaffel utan att få ont i ryggen på grund av min vikt och att jag bara satt mest hela dagarna. Dom få gånger jag faktiskt var med M in till stan så mådde jag så dåligt både fysiskt och psykiskt och då jag var nära hemma var jag nära att spy eftersom jag knappt andades och hade så dålig kondition.

Att jag så sällan var ut förr i flera år berodde på min sociala fobi, vilket jag kommer skriva om i ett annat inlägg.

Tänk vad långt jag har kommit på dom senaste tre åren! Jag är inte ut varenda dag nu heller , men jag äter mycket bättre mat. Jag kan gå ut och inte bli andfådd på samma sätt som förr. Jag gör annat än att bara sitta vid datorn på dagarna. Jag kan diska en massa disk utan att behöva ta paus efter en gaffel.

I somras ( -16 ) då S var hos mig så fick han mig att SPRINGA. Vilket jag inte trott jag skulle göra. Mellan två lyktstolpar bara men det är stort och så bra gjort av mig oavsett.

Var inte så snabb med att döma en eller skuldbelägg en som är tjock. För det finns faktiskt oftast nåt bakom det. Jag har inte velat bli så fet som jag är.

Läs detta så kanske ni förstår lite mer. Och nej, jag är inte sponsrad, gillar artikeln bara och vill dela den.

Mitt liv med självskadebeteende


Publicerat 23 april 2017 @ 15:59

Detta är nåt som jag har tänkt skriva om väldigt länge nu. Jag vet att det är mer vanligt än man kan tro att man skadar sig själv.

Jag började skära mig då jag var runt 16-17 år. Mitt självskadebeteende kan ha börjat mycket tidigare än så också. Jag kunde redan som yngre ge mig själv små sår, trycka in nålar i huden etc. Jag brukade ofta tugga på mina knogar på båda händerna.  Jag har inte förrän nu på senare tid kommit på att mitt självskadebeteende började redan tidigt i mitt liv.

Jag har så länge jag kan minnas mått dåligt psykiskt och jag hittade nåt som lindrade ångesten då den var som värst. Jag vet ju att skära sig är inte det bästa , men samtidigt så har det inte fungerat för mig att äta medicin och eller gå och prata med någon på psykiatrin. Att det inte funkat för mig med samtal är för att jag inte sagt nåt då jag är där, jag har inte vetat vad jag ska säga och så blir jag helt tyst i stället. Så har det varit ända sen jag började på BUP tills den dag jag slutade gå till psykiatrin. Jag var tyst… Så länge det inte var att jag kunde prata om nåt jag gillade , då pratade jag. Men annars…

Jag skar mig aldrig mer än så att det började blöda, aldrig djupa sår. Jag tror det var just blodet jag ville komma åt.  Den tillfälliga smärtan.

När jag väl tänkt göra detta så kan ingen stoppa mig. Mitt ex försökte flera gånger, men det blev bara värre då och jag fick rejäla vredesutbrott. När jag skar mig så tog det någon minut och så var det lite bättre igen mitt humör, för stunden. För sen fick jag sån ångest för att jag skurit mig också.

Jag är 33 år .. Sist jag skar mig var i början av detta år. Ångesten tog över, jag låg i badkaret och hade rakhyvel precis bredvid mig. Så som jag mådde då har jag inte mått på väldigt länge. Det var skönt, men sen kom tankarna på att förlora S på grund av vad jag just gjort och så blev allt ännu värre istället. Han kommer inte lämna mig, för han vet att detta inte är nåt jag kan rå för då väl tankarna tar över helt. Detta händer så oerhört sällan numera också.

Jag har så gott som fri från detta i några år. Några år är mitt rekord. Men just denna gång i år så kunde jag inte stå emot. Men jag blev så så arg och ledsen på mig själv efteråt. Jag hade ju varit så himla duktig och låtit bli så länge. Men, att jag detta kunde ske det visste jag ju. Jag ska inte bli arg på mig själv om det händer en gång om året till exempel, jag gör det ju inte varje dag längre.

Jag har länge tänkt tatuera mig. Då på den arm där jag skurit mig som mest. Jag skar ju aldrig djupt och jag har så gott som inga ärr kvar förutom efter det som blev nu i år. Tatueringen är tänkt som att vara ett hinder för mig om jag får för mig att göra mig själv illa igen.

Att få återfall är nåt jag vet är oerhört vanligt. Detta är ju ett slags beroende och beroenden blir man inte lätt av med precis. Jag har haft tankarna många många gånger på att skada mig men jag har låtit det stanna där, förutom tidigare i år alltså.

Jag kanske har lämnat ut mig lite mycket igen, men tycker det är bra att skriva om sånt här, som är så oerhört vanligt men som så få skriver om.

Dag 30 av 30: Något som ändrat mig


Publicerat 20 april 2017 @ 19:13

Ännu en gång skriver jag om S. Han är ju i och för sig NÅGON och inte NÅGOT. Sen han kom in i mitt liv så har jag slutat med sömntabletter och jag har slutat med mitt självskadebeteende ( förutom ett återfall för ett tag sen ).  Jag mår bättre överlag och jag har inte i mina perioder lika länge länge. Att jag slutat med självskadebeteendet beror så mycket på honom, för att jag inte vill förlora honom. Jag vet att jag inte kommer göra det på grund av eventuella återfall, men det finns en oro ändå inom mig att han kommer göra det.

Jag ska skriva om självskadebeteendet i ett annat inlägg framöver.

Torsdag innebär veckohandla


Publicerat 20 april 2017 @ 15:01

Idag vaknade jag runt 9 tiden. Har börjat vakna den tiden varje dag nu senaste tiden oavsett när jag somnar. På torsdagar brukar jag ju vara iväg och handla och oftast blir det Lidl sen nåt år tillbaka. Jag velade lite hur jag skulle göra idag om jag skulle strunta i att åka till Lidl eller inte. Men jag kom iväg. Skönt få det gjort. Det gick bra att åka buss dit men på vägen hem så fick jag stå större delen av tiden och så hade jag ju två tunga kassar med vilka jag inte kunde ställa på golvet. Kände att det bara blev jobbigare och jobbigare och trodde att jag skulle få en panikattack, men det blev bättre så fort jag kunde sätta mig ner då några gick av bussen.

Väl hemma fick jag ta och lägga mig i soffan och vila en stund innan jag orkade plocka in i kyl och frys det jag handlat.

Nu har jag en jobbig huvudvärk så lär nog bara vila resten av dagen.

 

Mer längre inlägg


Publicerat 19 april 2017 @ 14:44

Jag ska försöka skriva fler längre inlägg om mitt liv igen, hur jag mår psykiskt och så klart om annat. Jag vet det uppskattas när jag skriver mycket om min psykiska hälsa , det uppskattades förr i alla fall. För en del år sedan så fick jag ett handskrivet brev från en läsare som tackade mig för att jag är så öppen i min blogg. Jag minns än hur glad jag blev för detta brev. Denna tjej som skickade brevet hade följt mig från Lunarstorm-tiden.

Jag mår ju mycket bättre nu än förr, vilket säkert har märkts i många av mina inlägg. Så det är lite därför som jag inte skrivit så mycket alls om min psykiska hälsa senaste året/åren.  Till stor del beror det på S, att jag mår mycket bättre. Han är verkligen bra för mig.