Hälsa

Bästa dieten

Jag har ju ätit enligt LCHF från och till i några år nu (äter allt annat än LCHF när jag inte mår bra i och för sig) och blev så glad att detta program “Bästa dieten”  på SVT gjorts. Där får 4 familjer testa 4  olika dieter varav LCHF är en av dom. BRA att LCHF är med, på så vis får fler veta hur det fungerar.

I första programmet så gjorde det par som som fick testa på LCHF lite fel angående fettet och det förstod jag redan då dom klagade på trötthet. Man SKA äta fett, rätt sorts fett alltså. Det är fettet som ger energi. Ja, det låter konstigt och inte alls hälsosamt men om man säger så här: Folk går ju ner i vikt, många kan sluta med sina mediciner på grund av sin diabetes 2, många får mycket bättre värden överlag. LCHF gör ju att man får äta REN MAT det vill säga mat utan så mycket E-nummer. 

Jag vet att min kropp mår som bäst på LCHF, även om jag inte går ner så mycket i vikt då jag alltid går till chips och godis hyllorna när jag är i mina perioder. Min mage mår bra och jag slipper tänka på om det finns toa i närheten om jag är ut, jag är mycket PIGGARE, jag orkar mer.

Har ni inte sett första avsnittet så gör det (finns på svt play eller klicka på länken i början av inlägget) och följ sen serien, jag kommer fortsätta följa programmet. Det ska bli intressant att få se vad som händer med deras kroppar dom som går på LCHF.

Innan paren får veta vilken diet som dom ska gå på så får dom ta en en del prover etc så det går att jämföra när tiden för testet av diet är över. 

Städning, psyk, sorg, ensamhet

Jag ger upp den där 30 dagars utmaningen. Jag har verkligen inte haft lust att blogga så mycket och dessutom totalt glömt bort att uppdatera bloggen vissa dagar. Jag har haft en jobbig period igen och då blir bloggen oftast lidande. Jag borde ju egentligen skriva JUST NÄR JAG INTE MÅR BRA men jaja nu har det blivit att jag inte skriver alls.

Idag har jag städat, chockar mig själv lite varje gång det görs. Jag har dragit ut på det lite med tanke på att jag väntar på nya soffan och att jag skänkt både marmorbord och gamla soffan så det har ju gåtts med skor inne. Dessutom så är ju städning inget jag bryr mig i när jag inte mår bra.

När det gäller min psykiska hälsa så har jag fått höra att jag borde skaffa någon att prata med… Jag känner att jag inte behöver det. Mina “perioder” är hanterbara, jag skär mig nästan aldrig längre (bara vid väldigt grov ångest vilket händer knappt en gång om året), jag skulle betala några hundra för en timmes tystnad… Jag har svårt att prata med andra om mina känslor och jag har alltid haft det så. Det hjälpte ju inte alls förr när jag var till psyk mest en gång i veckan, jag satt ju tyst hela tiden. 

Om jag vill ha kontakt med nån på psyk så fixar jag det på eget initiativ, jag gör det inte för att andra som knappt träffar mig säger och tycker en massa. Jag får alltså inte agera som jag gör på grund av sorgen. Nej, jag skyller inte nåt beteende på sorgen men man måste ändå förstå att en del är min hantering av pappas död. När jag mår dåligt så kan jag vara elak och det måste ju en del fattat vid det här laget efter snart 35 år. 

Jag är även så jävla ensam här i Östersund. Ingen som står mig nära finns kvar här, (nej jag kan inte flytta till S än, diverse anledningar jag inte går in på men bara så ni inte behöver ifrågasätta mig), farmor finns ju men hon är ju så pass dement och inte alls sig själv och går inte att prata med ens. 

Andra har ju sina respektive, vänner… Jag har som inga alls. Men det är så svårt för mig att få ALLA ANDRA att faktiskt förstå mig, lite i alla fall. Jag har ingen här uppe som kan komma till mig och jag kan prata med och då menar jag familj. Men jag får väl skylla mig själv, ingen förutom S vill väl vara i närheten av mig.

Farmor och pappa

Möte avklarat

Idag vid 18.30 hade jag möte med min förvaltare och han som eventuellt kommer ta över. Vi ska fundera jag och den nya lite och sen höra av oss till min nuvarande om vi tycker det känns bra. Jag tycker redan nu att det känns bra med den nya, lättsam och lätt att prata med. 

Sen fick jag veta att min förvaltare försökt ta reda på hur det går med min ansökan om att få en god man istället, men ingen lycka. Det ligger hos tingsrätten i alla fall och det är dom som tar beslutet. Jag skickade ju in min ansökan i januari så det har ju tagit lång tid. Jag hoppas på att beslutet blir god man men jag har inte större förhoppningar direkt.

Kommer jag fortsätta ha förvaltare så kommer upplägget se likadant ut då som det gör nu, vilket känns bra.

Det kommer kännas ovant ett tag sen då han jag har nu försvinner ur mitt liv. Jag har ju haft han i 6 år eller nåt sånt.

Jag har skrivit förr om att jag har förvaltare. Det är inget jag vill vara tyst om. Många har ju det och det är inget fel i att ha det.

Nackspärr

Inatt sov jag inte bra alls. Jag kunde inte sova på grund av att jag kände hur det bara blev värre och värre med nacken. Idag kan jag knappt vrida huvudet. Har vetekudde så har värmt den och har den runt nacken nu, så himla skönt. Även tagit en värktablett men den verkar inte hjälpa alls (Alvedon 1g). 

Jag hade tänkt ta och dammsuga och torka golv idag men det får jag vänta med helt enkelt. 

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han “förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag “slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att “kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju “lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Sockerberoende, igen?

Kan nog säga att jag är sockerberoende igen. Kanske.. Senaste tre dagarna har jag varje dag köpt fikabröd 3 för 25 och ätit upp allt själv. Jag har ätit två stora chokladkakor. Nu köpte jag också en sån fryst gräddtårta, men den ska jag ha på lördag. Jag vill ha nåt hela tiden och mest nåt med socker  

Jag måste ta mig ur detta framöver. Min kropp mår inte bra. Min mage kraschar. Min sömn blir lidande. 

Men mitt ätande av sånt fullt med socker är väl ett av mina sätt att hantera sorgen. 

Har dock inte gått upp mer än 0,5 kg på flera månader. Så det är ju positivt. 

När jag inte mår bra då äter jag. Förr gick jag ju aldrig ut heller, kunde gå 1 år emellan. Syns ju på mig, på min vikt. 133,2kg . Men viktnedgång är inte nåt jag vill fokusera på  min kropp mår ju faktiskt helt ok så länge jag inte äter gluten och socker. 

Jaaa jag vet att det inte är bra att  väga så mycket och bla bla…

Rensat igen

Jag har rensat lite i köket. Det känns skönt att ha fått det gjort då det har behövts länge nu. Sånt som är trasigt, sånt som bara stått som jag inte använder. I ett skåp hittade jag ett paket socker och ett paket hårdbröd, jag har ingen koll på vad jag har.

Rensade och gjorde fint i kastrullskåpet. Jag behövde plats för min gjutjärnsgryta som jag har efter pappa. Jag vet att pappa ville att jag skulle ha den och jag har ju själv velat ha den i många år, till och med mamma visste det. Nog för att den är fin och kan stå framme men det finns som ingen plats för det. När jag rensade i det skåpet så hittade jag två gjutjärnspannor, jag trodde att jag bara hade en. Även ett tredje durkslag och en kökshandduk med GW på (farmors initialer).

Det känns så himla skönt att få bort lite saker.

Om cirka en månad ska jag göra mig av med badrumsmattan och dörrmattan också. Badrumsmattan har jag haft i 10 år så det är på tiden att jag köper en ny. Jag ska på Rusta tillsammans med S och köpa nytt av det.

Det känns bra att ha nåt litet att fokusera på varje dag senaste två månaderna, det blir inte att jag tänker så mycket på pappa då. Jobbiga tankar kommer då jag har lagt mig och det är mycket därför som jag numera läser ett tag och sen lyssnar på podcast när jag har lagt mig för natten, jag har igång podcast hela natten då jag känner nån slags trygghet med att ha ljud i sovrummet och jag sover faktiskt lite bättre med det. 

Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med “största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.

Igår mådde jag inte bra alls

Jag hade huvudvärk och kände mig allmänt dålig. Jag tog ett bad på eftermiddagen och fick ha så varmt som jag kunde och ändå frös jag. Idag mår jag mycket bättre, fast jag vaknade upp med likadan huvudvärk som jag hade igår. Treo hjälpte inte ett dugg igår så jag testade Alvedon idag istället och det hjälpte tack och lov.

Jag har varit iväg och handlat lite idag. Det blev inget Lidl eftersom jag inte orkade ta mig iväg. Jag har även städat lite i köket, vilket har behövts. Köksbordet har varit fullt av saker från pappas lägenhet men det har jag plockat undan nu. Det spelar ju egentligen ingen som helst roll att det ligger massa saker på köksbordet eftersom jag ändå aldrig sitter där, men det är skönt att ha det fint och städat.

Apropå pappa så behöver jag inte vara in till hans lägenhet mer alls nu. Jag behöver bara lämna nycklar sen då det behövs, men det kan jag ju be nån göra åt mig. Nycklarna ska tydligen lämnas i samband med besiktning av lägenheten (jag har frågat Rikshem). Annars är det bara  förrådet ute som ska tömmas, men det får jag hjälp med nästa vecka  av en granne till pappa. Grannen har varit till hjälp sista tiden och jag uppskattar det så mycket. Jag har flera jag kan fråga om jag behöver hjälp med nåt, alla har tagit kontakt med mig och sagt att det bara är att höra av mig. Det är så uppskattat. Det märks att pappa hade många fina vänner. Det är bara det att jag är så dålig på att be om hjälp, även fast folk säger åt mig att höra av mig.