Kategoriarkiv: Knopp

Vilken dag!


Publicerat 04 maj 2017 @ 22:38

Jag mådde ju verkligen inte bra tidigare idag. På torsdagar brukar jag vara iväg och veckohandla på Lidl, men det skippade jag idag. Vet ju hur dåligt jag skulle ha mått om jag försökte åka iväg och det förstod jag också mer senare idag.

På eftermiddagen blev jag så sugen på salami och brie så jag tog mig en sväng till affären. Redan på vägen dit så kände jag att det inte skulle kännas bra väl framme. Men jag fortsatte. Inne på affären och då jag stod i kö kände jag hur det bara blev mer och mer jobbigt, det var väldigt nära att jag bara lämnade korgen och gick hem. Men jag stannade kvar, betalade mina varor och ställde mig sen i kö för att hämta ut paketet med boken jag hade beställt förra veckan. Svetten började rinna ( hade bara en topp, enkla lite tunnare byxor och en tunn jacka så jag var inte ett dugg för varmt klädd ) och kände hur en rejäl huvudvärk var på G.

 

Men jag gjorde det. Jag fick ingen panikattack, även fast det var väldigt nära.

Det var såå skönt att få komma hem och bara lägga sig i soffan och vila en stund.

Nu vet jag ju att jag nog verkligen inte hade klarat av en sväng till stan och sen Lidl idag. Det hade blivit riktigt jobbigt. Klarade jag knappt av att gå till affären som ligger några 100 meter från där jag bor så säger det ju sig självt att åka buss och vistas bland massa folk inte skulle gå.

Idag var ju perfekt också att S var och fick Per Gessles senaste album signerat åt mig. Det gjorde att jag mådde mycket bättre faktiskt.

Ingen bra dag


Publicerat 04 maj 2017 @ 12:17

Jag ska verkligen inte planera in saker. Nu sket det sig för att jag inte mår bra alls idag. Deppig. Gråter för minsta lilla och ingenting alls.

Jag tänkte åka till stan idag och köpa biljett till Yran men jag vägrar utsätta mig för att ta bussen och riskera ångestattack. Jag måste ju prata med den som säljer biljett också ( hos Direkten på Kärnan ) och det är jobbigt nog då jag mår hyfsat. Jag känner ju min kropp ganska bra så att jag skulle få ångestattack är jag 99,9% säker på. Kanske inte på stan, men på bussen hem därifrån.

Det är ju torsdag och innebär normalt att jag åker till Lidl, men jag struntar i det med idag och försöker ta det imorgon istället. Jag behöver ju inte handla nåt egentligen och jag har ju en Coop bara några 100 meter ifrån mig. Billigast handla på Lidl,  men det är verkligen inte värt det om jag ska må så här som jag gör just idag.

Bra sömn


Publicerat 27 april 2017 @ 11:03

Den senaste tiden har jag bara sovit max 6 timmar varje natt och vaknat pigg. Idag vaknade jag redan vid 07.30… Det är verkligen inte likt mig. Jag brukar sova i 9-10 timmar. Jag somnar ganska fort också. Jag har i många år ( så länge jag kan minnas )haft svårt att somna och det har tagit flera timmar innan jag ens somnat, så det är så skönt att få somna snabbt.

När jag var tvungen att kliva upp vid 06 tiden för att hinna med frukost och gå till bussen så var det riktigt jobbigt. Jag kunde lägga mig runt 22 tiden men inte somna förrän vid 04 och fick då bara cirka 2 timmars sömn. Jag kunde sova en stund på bussen till skolan eftersom det tog ca 1,5 timme att ta sig dit, så jag fick ju lite mer sömn ändå.

Några orsaker till min övervikt


Publicerat 24 april 2017 @ 13:50

Min vikt har mycket med min psykiska hälsa att göra. Jag har som mest vägt nära 150 kg och är nere på 132kg nu.

Det började då jag flyttade hemifrån. När jag flyttade hemifrån så flyttade jag till ett gruppboende. Egen lägenhet så klart men jag behövde inte någon hjälp av personal då jag klarade mig själv med allt eller i alla fall det mesta. Flyttade därifrån på grund av att jag kände att jag tog upp plats för andra som faktiskt hade behov samt av några andra orsaker.

Bott i min nuvarande lägenhet i 10 år nu.

När jag flyttat hemifrån kunde jag ju äta vad jag ville och när jag ville. Jag började äta mer och mer helt fel sorts mat det vill säga pizza och pasta nästan varje dag. Började vara hemma mer och mer också, var ut mycket sällan.

När jag flyttade till min nuvarande lägenhet så blev det ännu värre. Jag började må mycket sämre också och jag tröst åt, var aldrig ut mer än någon gång om året, åt sådant som fanns hemma alltså det som var lättsamt vilket antingen var två färdigmat ( sån fryst ) åt gången eller pizza, hamburgare, kebab.. Jag åt alltså det som M köpte. Jag drack också en massa läsk, åt bullar,  choklad, chip etc varenda dag.

Jag rörde mig inte mer än mellan soffan eller stolen framför datorn samt toaletten varje dag. Lade på mig mer och mer ju längre tiden gick.

Jag klarade tillslut  inte av att diska en gaffel utan att få ont i ryggen på grund av min vikt och att jag bara satt mest hela dagarna. Dom få gånger jag faktiskt var med M in till stan så mådde jag så dåligt både fysiskt och psykiskt och då jag var nära hemma var jag nära att spy eftersom jag knappt andades och hade så dålig kondition.

Att jag så sällan var ut förr i flera år berodde på min sociala fobi, vilket jag kommer skriva om i ett annat inlägg.

Tänk vad långt jag har kommit på dom senaste tre åren! Jag är inte ut varenda dag nu heller , men jag äter mycket bättre mat. Jag kan gå ut och inte bli andfådd på samma sätt som förr. Jag gör annat än att bara sitta vid datorn på dagarna. Jag kan diska en massa disk utan att behöva ta paus efter en gaffel.

I somras ( -16 ) då S var hos mig så fick han mig att SPRINGA. Vilket jag inte trott jag skulle göra. Mellan två lyktstolpar bara men det är stort och så bra gjort av mig oavsett.

Var inte så snabb med att döma en eller skuldbelägg en som är tjock. För det finns faktiskt oftast nåt bakom det. Jag har inte velat bli så fet som jag är.

Läs detta så kanske ni förstår lite mer. Och nej, jag är inte sponsrad, gillar artikeln bara och vill dela den.

Mitt liv med självskadebeteende


Publicerat 23 april 2017 @ 15:59

Detta är nåt som jag har tänkt skriva om väldigt länge nu. Jag vet att det är mer vanligt än man kan tro att man skadar sig själv.

Jag började skära mig då jag var runt 16-17 år. Mitt självskadebeteende kan ha börjat mycket tidigare än så också. Jag kunde redan som yngre ge mig själv små sår, trycka in nålar i huden etc. Jag brukade ofta tugga på mina knogar på båda händerna.  Jag har inte förrän nu på senare tid kommit på att mitt självskadebeteende började redan tidigt i mitt liv.

Jag har så länge jag kan minnas mått dåligt psykiskt och jag hittade nåt som lindrade ångesten då den var som värst. Jag vet ju att skära sig är inte det bästa , men samtidigt så har det inte fungerat för mig att äta medicin och eller gå och prata med någon på psykiatrin. Att det inte funkat för mig med samtal är för att jag inte sagt nåt då jag är där, jag har inte vetat vad jag ska säga och så blir jag helt tyst i stället. Så har det varit ända sen jag började på BUP tills den dag jag slutade gå till psykiatrin. Jag var tyst… Så länge det inte var att jag kunde prata om nåt jag gillade , då pratade jag. Men annars…

Jag skar mig aldrig mer än så att det började blöda, aldrig djupa sår. Jag tror det var just blodet jag ville komma åt.  Den tillfälliga smärtan.

När jag väl tänkt göra detta så kan ingen stoppa mig. Mitt ex försökte flera gånger, men det blev bara värre då och jag fick rejäla vredesutbrott. När jag skar mig så tog det någon minut och så var det lite bättre igen mitt humör, för stunden. För sen fick jag sån ångest för att jag skurit mig också.

Jag är 33 år .. Sist jag skar mig var i början av detta år. Ångesten tog över, jag låg i badkaret och hade rakhyvel precis bredvid mig. Så som jag mådde då har jag inte mått på väldigt länge. Det var skönt, men sen kom tankarna på att förlora S på grund av vad jag just gjort och så blev allt ännu värre istället. Han kommer inte lämna mig, för han vet att detta inte är nåt jag kan rå för då väl tankarna tar över helt. Detta händer så oerhört sällan numera också.

Jag har så gott som fri från detta i några år. Några år är mitt rekord. Men just denna gång i år så kunde jag inte stå emot. Men jag blev så så arg och ledsen på mig själv efteråt. Jag hade ju varit så himla duktig och låtit bli så länge. Men, att jag detta kunde ske det visste jag ju. Jag ska inte bli arg på mig själv om det händer en gång om året till exempel, jag gör det ju inte varje dag längre.

Jag har länge tänkt tatuera mig. Då på den arm där jag skurit mig som mest. Jag skar ju aldrig djupt och jag har så gott som inga ärr kvar förutom efter det som blev nu i år. Tatueringen är tänkt som att vara ett hinder för mig om jag får för mig att göra mig själv illa igen.

Att få återfall är nåt jag vet är oerhört vanligt. Detta är ju ett slags beroende och beroenden blir man inte lätt av med precis. Jag har haft tankarna många många gånger på att skada mig men jag har låtit det stanna där, förutom tidigare i år alltså.

Jag kanske har lämnat ut mig lite mycket igen, men tycker det är bra att skriva om sånt här, som är så oerhört vanligt men som så få skriver om.

Torsdag innebär veckohandla


Publicerat 20 april 2017 @ 15:01

Idag vaknade jag runt 9 tiden. Har börjat vakna den tiden varje dag nu senaste tiden oavsett när jag somnar. På torsdagar brukar jag ju vara iväg och handla och oftast blir det Lidl sen nåt år tillbaka. Jag velade lite hur jag skulle göra idag om jag skulle strunta i att åka till Lidl eller inte. Men jag kom iväg. Skönt få det gjort. Det gick bra att åka buss dit men på vägen hem så fick jag stå större delen av tiden och så hade jag ju två tunga kassar med vilka jag inte kunde ställa på golvet. Kände att det bara blev jobbigare och jobbigare och trodde att jag skulle få en panikattack, men det blev bättre så fort jag kunde sätta mig ner då några gick av bussen.

Väl hemma fick jag ta och lägga mig i soffan och vila en stund innan jag orkade plocka in i kyl och frys det jag handlat.

Nu har jag en jobbig huvudvärk så lär nog bara vila resten av dagen.

 

Dag 21 av 30: Det värsta jag varit med om


Publicerat 11 april 2017 @ 19:21

Jag vet redan nu att jag kommer sitta med tårar då jag skrivit klart detta inlägg. Detta jag ska skriva om är nåt som dom som känner mig vet om och det är nåt jag tror att jag inte skrivit om förr i bloggen.

Detta är också nåt som gör att jag mår som jag gör från och till. Jag har inte riktigt bearbetat det, men jag tänker inte alls lika mycket på det nu som förr.

Jag kanske skriver lite för mycket om händelsen, men det skiter jag i. Det är skönt att skriva av sig.

Några dagar efter att jag slutat 7an så flyttade jag från Fåker till Åsele. Jag trivdes så bra i Åsele tills….

När jag nyss hade fyllt 15 år så var jag med om ett sexuellt övergrepp. Det gick inte så långt, men det han gjorde räckte gott och väl. Under tiden drabbades jag av nåt som inte många verkar förstå… Jag blev som förlamad. Jag ville säga sluta, jag ville gå därifrån. Men jag låg där jag låg, på rygg i soffan med jeansen och trosor neddragna. Hur mycket jag än ville kunde jag inte röra mig. Inte förrän han slutade och gick till köket för att dricka vatten kunde jag kliva upp ur soffan och gå upp på mitt rum. Jag fick även sen bevittna från mitt rum då mannen försökte gasa ihjäl sig i sin bil. Det sista är det som satt sitt spår och som jag brukar tänka på mest. Jag tänker inte på detta lika ofta längre, men eftersom detta hände någon vecka innan jul -98 så är julen inte nåt jag ser fram emot.

Det sjuka är att det känns som att han väntade tills jag fyllt 15 och var ”laglig”  samt att detta med att gasa ihjäl sig var för att få mig att tänka på det istället och han lyckades ju med det.  Jag kunde se från mitt fönster i mitt rum mot där hans bil stod och det visste han ju självklart om.  Han klarade sig ju. Han ringde sin sambo som ringde ambulans. Blicken han gav mig då han satte sig i ambulansen är inte heller nåt jag glömmer i första taget.

Dagen efter var han hemma igen, jag var ganska rädd ska jag säga. Men jag låtsades som ingenting.

Jag blev även tillsagd av hans sambo direkt efteråt samma dag att jag inte skulle berätta för någon. Hon tog mig med in till själva Åsele för att bjuda på mat och köpa mig nåt. Som att inget hänt.

Någon dag senare tog jag bussen till Östersund, hem till mamma. Jag hade varit iväg till Lycksele med den där mannen några dagar tidigare för att handla julklappar. Jag hade kvar pengar efter det och det var exakt vad bussbiljetten kostade, jag tror det var menat så. Berättade för henne vad som hänt. Polisen blev inkopplad. Förhör, rättegång. Jag slapp gå på rättegången tack och lov.  Hans straff var rena hånet tyckte jag.

Detta var jobbigt att skriva. Vet att mina nära tycker det är jobbigt att läsa också och bli påmind. Men jag känner också att det är viktigt att skriva, att berätta. Inte vara tyst. Detta har ju hänt mig. Det är en del av mitt förflutna.

Jag trivdes så bra där i Åsele. Jag trivdes för en gång skull ganska bra på skolan. Jag hade redan första dagen i 8an fått en nära vän, som jag aldrig tidigare haft. Det förstörde ju han så klart.

 

Jag bodde alltså hos en annan familj, ska jag tillägga.

 

Dag 14 av 30: Något som gör mig glad


Publicerat 04 april 2017 @ 22:38

-Vetskapen om att jag har kommit så himla långt dom senaste åren vad gäller hur jag mår samt att jag så gott som slutat med mitt självskadebeteende.

-Jag mår inte alls lika dåligt som förr, även fast det finns dagar nu också ( som igår ) där jag kan må rent av skit.

-Detta med att jag klarar av att åka buss utan att få eller känna av en panikattack. Jag mår inte lika dåligt och är helt slut i hela kroppen av att ha varit in till stan i någon timme.

-Min sociala fobi är så gott som borta, men den känns av då jag annars inte mår bra och står i kö till exempel.

-Mina syskonbarn, är helt klart nåt som också gör mig glad. Dom är så goa och fina. Önskar bara jag kunde få träffa dom oftare.

-Att få planera framtiden tillsammans med S och veta att vi båda vill samma sak.

 

Dag 8 av 30: Vad jag tycker om min kropp


Publicerat 29 mars 2017 @ 16:42

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag om min kropp precis som den är. Men, jag väger alldeles för mycket och därför försöker jag att gå ner i vikt. Jag vill inte gå ner till 60 kg utan 80-85 är bra nog för mig. Eller bara att komma under 100 kg.

Jag har inga problem med nåt på grund av min vikt. Varken problem med leder eller annat som man kan få av att väga så mycket som jag gör. Men jag vill minska riskerna och därför äter jag LCHF.

Hyfsad bra kondition har jag också, vilket man nog inte kan tro bara för att jag är så tjock, menar att många har ju sina fördomar vad gäller gäller tjocka.

Jobbig men ändå lite bra dag


Publicerat 21 mars 2017 @ 22:11

Idag har det inte varit någon speciellt bra dag för mig. Jag vaknade runt 10 tiden och började gråta för ingenting. Låg kvar kvar i sängen några timmar för att gråta ut och lugna ner mig lite. Vet inte varför jag grät, har i och för  sig gråtit några gånger till idag. Är väl bara en sån dag. Mår fortfarande lite dåligt. Hoppas jag mår bättre imorgon igen.

Under tiden som jag ligger kvar i sängen så skriver pappa och ber mig kolla kvittot för laddaren jag köpte förra veckan eftersom vi tänkt lämna tillbaka den. Men nej, det gick inte att lämna tillbaka laddaren, så 850 kr rakt ner i sjön! Att det inte gick var för att vi öppnat kartongen. Värdelöst!

Laddaren behöver jag inte ha kvar då jag valt att lämna tillbaka datorn jag köpte via Blocket förra veckan. Har ju ingen som helst användning för laddaren då.

Men, sen kom vi ( pappa ) på att jag faktiskt kan sälja mitt tangentbord, trackpad , datormus som jag haft till min iMac samt den nya laddaren via bland annat blocket och på så sätt få pengar ändå så det skulle kunna räcka till en ny dator. Allt är sålt redan förutom laddaren, så hoppas den blir såld imorgon eller i alla fall denna vecka.  Det var en hem till mig och kollade på laddaren idag, men det var fel laddare tyvärr.

Jag har råd att köpa datorn nu. Min lillasyster var så gullig och bidrog med en summa också. Så, får se när datorn blir köpt men lär väl bli den här veckan hoppas jag.

Efter att jag rengjort det jag tänkte sälja samt fotat och skickat till pappa så han kunde lägga ut annonsen åt mig så gick jag till affären. Behövde någon tröstmat. Först och främst var det mer halt än jag trodde ( det hade ju snöat en del ) så jag fick gå försiktigt, sen blev jag yr och gick ännu mer försiktigt på det. Inne på affären blev jag svettig och ville bara hem igen. Jag vet att jag kunde ha vänt om redan innan jag var framme, men jag tycker att jag bara gör mig själv en otjänst genom att inte fortsätta då jag väl var ut. Det blev bara en sallad och en mörk choklad, har annars en tendens att köpa sånt med mycket kolhydrater i  som till exempel chips när jag köper min sk tröstmat.

Hade även ett paket att hämta ut. Det var kö, men det gick bra. Jag har börjat lära mig att fokusera på nåt annat då jag står i kö. Kollar Facebook, Instagram, sms:ar etc och då känner jag inte av någon panik, inte lika mycket i alla fall. Paketet innehöll  en ny datormus eftersom jag behövde en ny. Min äldre är inte så fräsch. Mitt ex var så snäll att han beställde den nya åt mig. Den var verkligen inte dyr , under 100 kr med frakt inräknad, men det var ändå väldigt snällt gjort av honom. Vi är fortfarande vänner och har daglig kontakt, vilket känns bra. Vi var ju ändå tillsammans i 11 år och han var min första pojkvän och fästman.

 

Det som var bra med denna dag var ju detta med att jag fått sålt lite så jag kan köpa ny dator. Men det kanske du förstod.