Rensat igen

Jag har rensat lite i köket. Det känns skönt att ha fått det gjort då det har behövts länge nu. Sånt som är trasigt, sånt som bara stått som jag inte använder. I ett skåp hittade jag ett paket socker och ett paket hårdbröd, jag har ingen koll på vad jag har.

Rensade och gjorde fint i kastrullskåpet. Jag behövde plats för min gjutjärnsgryta som jag har efter pappa. Jag vet att pappa ville att jag skulle ha den och jag har ju själv velat ha den i många år, till och med mamma visste det. Nog för att den är fin och kan stå framme men det finns som ingen plats för det. När jag rensade i det skåpet så hittade jag två gjutjärnspannor, jag trodde att jag bara hade en. Även ett tredje durkslag och en kökshandduk med GW på (farmors initialer).

Det känns så himla skönt att få bort lite saker.

Om cirka en månad ska jag göra mig av med badrumsmattan och dörrmattan också. Badrumsmattan har jag haft i 10 år så det är på tiden att jag köper en ny. Jag ska på Rusta tillsammans med S och köpa nytt av det.

Det känns bra att ha nåt litet att fokusera på varje dag senaste två månaderna, det blir inte att jag tänker så mycket på pappa då. Jobbiga tankar kommer då jag har lagt mig och det är mycket därför som jag numera läser ett tag och sen lyssnar på podcast när jag har lagt mig för natten, jag har igång podcast hela natten då jag känner nån slags trygghet med att ha ljud i sovrummet och jag sover faktiskt lite bättre med det. 

Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med “största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.

Ensam i pappas lägenhet

Jag tog mig en promenad ner till pappas lägenhet idag, för att få vara där ett tag HELT SJÄLV. En av dom alla få sista gångerna..Passade på att sitta på hans uteplats en liten stund. Det var för varmt för att sitta där mer än 5 minuter. Det kändes helt ok till en början då jag kom in i lägenheten, men sen började jag må skit och fick gråta en stund. Kollade posten också, hade ju självklart kommit några påminnelser men det är ju sånt vi inte behöver bry oss om ändå.

Passade på att ta med mig hem det snabbkaffe som fanns kvar och mest alla toalettrullarna . Det är ju inget som gör nåt att man tar redan nu. Jag sparar ju in lite pengar samt så är det ju ändå nåt jag skulle få ta sen då lägenheten ska tömmas. Har till och med frågat syskonen om det var ok innan, för att vara helt säker på att jag fick ta. Innan jag skulle hem så såg jag till att dra för persiennerna också, så inte nån kan gå och glo in (läs pappas hatobjekt aka grannkärringen).

Eftersom det är så varmt idag så orkade jag inte gå hem från från pappa så det fick bli bussen. Kände dessutom av huvudvärk/migrän så det var smart av mig att INTE gå hem. Det är ju inte så långt men i denna värme och med huvudvärk så känns det ju längre.

Det känns skönt ändå att ha fått varit ner dit. Att ha varit där helt ensam.

Men det känns så jävla tomt när pappa inte är där. Han brukade ju alltid vara hemma när jag var dit.

Ångest, ensamhet, pappa…

Har även idag tungt med andningen. Men jag känner mig inte lika ledsen idag. Jag tror att jag mådde som värst i onsdags eftersom min syster åkte hem till Göteborg igen och jag kände mig så ensam. Jag är ju egentligen van med ensamheten, men jag har ju kunnat skriva till pappa och få svar varenda dag och nu blev det så påtagligt hur ensam jag egentligen är här. Ingen nära familj, inga nära vänner. Farmor är så pass dement och sjuk i sin cancer att jag inte ens kan berätta för henne om pappa. Jag tänkte gå till henne, men det det är helt fel läge nu. Jag skulle inte orka med det.

Jag har ju min S men han kan ju inte ta ledigt när som helst från jobbet och dessutom är det vernissage nästa helg, han har fullt upp. Jag kräver inte att han ska komma upp till mig. Jag är bara glad att jag har honom att jag kan ringa eller skriva till honom när som helst.

Jag har tvingat mig ut denna vecka. Att bara komma iväg till affären och köpa en pepsi max är bra bara det. Jag kan inte bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna, jag börjar bara tänka på pappa och ser framför mig han liggandes i den där sängen på sjukhuset sövd och med repirator.

Jag har bestämt mig för att åka in igen på måndag en stund och även på tisdag om jag orkar.

Det känns som att det blir lättare och lättare för var dag som går. Detta med att pappa ligger på sjukhuset. På IVA. Jag måste dock påminna mig själv då och då om att han faktiskt har det bra ändå och att han är övervakad 24/7.

Hoppas hoppas hoppas att det bara blir någon vecka till han måste ligga så här. Att han får flytta till lungavdelningen snart. Att han kommer få må så bra han kan med dessa skit till lungor han har. Att han blir bättre och får/ kan fortsätta  utredningen inför transplantation så han blir frisk från sin IPF. Att han får leva många år till. 64 är ingen ålder, det är alldeles för tidigt att dö då. Ja, jag har tänkt värsta tänkbara och det är nog mycket det med som gjort och gör att jag mår så här dåligt.

Jag verkligen avskyr pappas lungor. Det gör så ont i mig att se hur pass dålig han blivit på så kort tid. Livet kan vända fort.

Mina inlägg kanske är lite röriga, men mitt huvud är lite rörigt just nu också.

Deprimerad?

Att känna mig svag i benen. Att känna mig så trött på dagarna. Att ha tungt  att andas. Att börja gråta nästan när som helst. Att känna mig såååå ensam. Att inte orka äta…

Jo jag mår nog mycket sämre än jag trott.

Har lovat mig själv att inte tvinga mig iväg till sjukhuset. Jag åker dit när jag känner för det. Pappa sover ju bara ändå och vet ju inte om att man har varit dit eller inte. Dessutom skulle han ju förstå ändå.

Jag haft tankar på att skada mig själv. Jag kan erkänna det. Men det skulle ju inte göra nåt bättre.  Jag har lärt mig att hantera tankarna. Andas ett tag. Spela spel på telefon. Koppla bort hjärnan typ.

I förrgår gjorde jag inte så mycket annat än att bara gråta och gråta en massa och må allmänt skit. Jag orkade inte med att göra nåt. Jag fick knappt i mig nåt att äta heller och det är verkligen ovanligt för att vara jag. Jag är ju en som äter massor oavsett hur jag än mår. Det tog bara emot, tvinga mig att äta av sallad jag köpt ändå. Jag kan ju inte bara “sluta leva”.

Nu har jag ätit pizza två dagar på raken, Men det är för att jag helt enkelt inte orkat tänka på mat och dessutom tar det inte emot lika mycket att få i mig det än nåt annat.

Idag mår jag ju lite bättre. Jag tänkte då jag gick till affären att jag kanske skulle ta bussen till sjukhuset idag redan, men jag har ju bestämt själv nu att jag bara åker till sjukhuset några gånger i veckan och att jag är dit i början av varje vecka tillsvidare.

Jag ska inte ta ut mig själv. Att åka buss när jag mår som jag gör är ändå starkt gjort. Tur att jag kan hoppa av bussen precis vid sjukhuset så jag slipper gå om det är en sån dag som jag haft nu tre dagar då jag känt mig så svag i benen.

Igår var jag ner till pappa för att kolla posten. Det fanns ingen då. Han väntar på en elräkning som redan är sen att betalas sen efter han låg inne sist för bara några veckor sedan.

Det kändes så konstigt att vara ner till honom när han inte är hemma. Jag är glad att jag slapp gå in i hans lägenhet, jag hade förmodligen mått ännu sämre än vad jag redan gjorde.

Idag har jag varit till affären en sväng. Jag har även försökt städa lite, det behövs. Jag försöker att inte sitta helt sysslolös, det skulle inte fungera. Jag börjar tänka på pappa och värsta tänkbara scenariot ganska fort om jag inte gör nåt.

Att jag mår som jag mår är ju inte direkt konstigt. Det är ju en speciell situation just nu. Jag vet att mina syskon också mår skit över hur det är just nu.

Pappa, jag saknar dig. Hoppas att du slipper respiratorn snart.

Omstart nummer 3340234

Jag har börjat försöka låta bli socker och massa kolhydrater igen, för femtielfte gången. Min kropp mår ju så bra på LCHF kosten. Förutom att jag alltid blir så hängig och får huvudvärk efter några dagar utan socker. Jag vet att det går över, men det är ganska jobbigt.

Nu då det är barmark igen mest överallt så ska jag försöka komma ut på promenader igen, minst 1 gång i veckan. Jag ska inte ta ut mig som jag alltid gjort och tänkt jag ska gå 4 km några gånger i veckan. Jag måste lära mig att ta det lugnt. Att jag kommer ut och går i 30 minuter en gång i veckan är ju bra bara det till att börja med.

Jag väger 129,9 nu och siktar på att väga runt 120 i december. Det är ingen omöjlighet, det vet jag mycket väl. Om jag verkligen sätter igång och verkligen låter min envishet visa sig så hade jag nog klarat av att gå ner ännu mer än så. Vi får se hur mycket jag väger i slutet av december helt enkelt.

Jag är en känsloätare. Eller ja så kallad tröstätare. Jag gillar chips, glass, choklad och pizza. Det är oftast när jag har mina få jobbiga dagar, dagar då jag bara vill gråta och ligga i sängen, som jag skiter i min vikt och bara vill äta massa dålig “mat”. Jag måste verkligen hitta nåt att äta som inte påverkar min vikt OCH mage lika mycket som till exempel chips gör dom få gånger jag mår dåligt psykiskt. Men samtidigt måste jag också tillåta mig själv att äta nåt som verkligen inte är LCHF nån gång ibland, bara det inte blir flera gånger i veckan.

Under dom veckor jag hade ont, ischias, så klarade jag inte av att stå i större stunder och därför valde jag att äta hårdbrödmackor, färdiga frysta rätter, kvarg med musli och pizza. Jag märkte snabbt att jag blev dålig i magen av den kosten.

Jag gick ändå knappt upp nåt i vikt under dessa veckor, men för den sakens skull så är det ju inte så jag vill äta och jag KAN inte äta som jag gjorde just på grund av min mage.

Extra jobbig månad

Jag verkligen avskyr denna månad. Varje år sen 1998 så har jag mått extra dåligt just i december. Dåliga minnen, även då jag inte tänker mycket alls längre på det som hände så blir jag ju ändå påmind om det så fort det blir december.

Jag är extra känslig med och jag kan vara elak. Jag kan inte rå för det. Jag vet att jag skulle ha gått till nån och prata om det som hänt, men eftersom det mest endast är under en enda månad varje år som minnena kommer tillbaka så känns det väldigt onödigt att ta kontakt med psykiatrin.

Att jag mår extra dåligt denna månad beror också en del på att jag verkligen märker av min ensamhet. På ett sätt får jag skylla mig själv eftersom jag med mitt mående och hur jag förr betett mig har skrämt iväg en del personer.

När man läser på sociala medier som till exempel Facebook om hur andra ska fira jul och nyår… Ja då blir det extra påtagligt hur ensam jag är. Jag trivs riktigt bra i min ensamhet, men det är ändå jobbigt under jul och nyår. Jag vet att detta tids nog kommer att ändras.

Det blir inget julfirande med S i år och inte nyår heller, men det är så att vi kommer fira i alla fall julafton ihop vartannat år till dess att vi flyttar ihop. I år kommer jag fira jul hos pappa igen. Det är bara mysigt tycker jag. Att det bara blir han och jag gör inte mig nåt.

 

Äggfasta och spara pengar

På torsdagar är jag ju alltid iväg och handlar, försöker att veckohandla på Lidl och sen gå till Coop Nära om det är nåt annat/mer jag behöver till nästa veckohandling. Jag tänkte först att inte jag skulle iväg till Lidl idag men pappa frågade igår kväll om jag ville ha skjuts dit så självklart sa jag ja. Jag kör en äggfasta igen och då behöver jag ju en del ägg ( äter minst 6 ägg om dagen + fett ) och Lidl har ju 24-pack ägg för drygt 40 kr. På Coop Nära här kostar ett 18-pack nån krona mindre. Så mycket mer än ägg och lite annat blev det inte denna gång.

Det märks ju att jag verkligen har fått lära mig att tänka till extra mycket då jag handlar sen dess att jag fick förvaltare och får insatt 600kr på mitt kort en gång i veckan. Dessa 600kr ska räcka till både mat och hygien. Behöver jag extra så för han över pengar åt mig så klart. Det är ofta som jag tänker till lite extra då jag är iväg och handlar.

Förr brukade jag inte kolla kilopris eller köpa lika mycket av sånt som är kort datum på. Men det gör jag nu. Dessutom så äter jag inte ens heller lika mycket pizza och annat skräp som jag gjorde förr och där sparar jag ju in lite pengar.

När jag kör äggfasta ( två gånger om året ) så spar jag ju in lite pengar och då passar jag på att köpa nåt annat den veckan som inte är mat eller hygienartiklar. För några dagar sen så kunde jag alltså beställa ett par leggings från Lindex för ca 200 kr totalt med frakten.

Att jag kör “typ” äggfasta denna gång är för att jag verkligen behövde komma tillbaka till LCHF. Jag lade på mig en del under några månader och dessutom är det ju en boost. Jag har, även då jag fuskat en hel del, gått ner ca 10 kg sammanlagt senaste månaderna. Det mesta är vätska, men det är riktigt bra ändå.

Med “typ” äggfasta så menar jag att jag HAR fuskat. Men då har jag bara lagt till en extra dag på fastan så känns okej.

Det jobbigaste med äggfastan är att jag blir så less på ägg.


Just nu 130,5 kg…

Det går neråt och jag är snart framme vid mitt mål för i år, vilket är att komma under 130 kg! Det går inte snabbt och jag har gått upp i vikt och ner i vikt om vartannat. Nu har jag tappat drygt 6 kg på några månader. Att jag pendlat så i vikt är nog för att jag har så svårt att stå emot att äta skräp många gånger då jag mått skit. Jag är en tröstätare.

Senaste tiden äter jag inte LCHF, eller jo jag äter “nästan” LCHF. Äter chips och glass ibland men då äter jag inte så mycket annat heller den dagen. Ej heller så äter jag så mycket fett jag gjort då jag ätit helt enligt LCHF. Jag blev så less på att tänka och jag åt inte så varierat. Jag snöade in mig på kyckling i flera dagar, sen biffar och så vidare . Just nu är jag  inne i en period då jag är glad att jag ens orkat se till att laga mat.

Huvudsaken är att jag skippar pasta, bröd, potatis, ris etc. Sånt som min mage blir knas av. Jag går ju ner också och jag känner mig mätt.

Visst äter jag sånt som jag brukade äta då jag höll mig till LCHF men inte alls lika mycket fett. Men jag äter ju fortfarande smör, majonnäs, bea …