Knopp

Så onödigt

Jag vet inte om jag kommer kunna sova alls inatt. Min förvaltare gjorde så att jag fick en panikattack på grund av ingenting alls, på grund av nåt som inte ens stämde. Jag fick nu ikväll veta att jag och syskonen ska betala skulderna som pappa hade då han dog, dödsboet skulder alltså. Men det stämmer tydligen inte fick jag veta av min syster kort efter att jag läst sms:et från förvaltaren och frågat min syster på messenger. TÄNK om förvaltaren kunde kommit med det lite tidigare så hade jag ju haft chans att få sova inatt i alla fall. 

Det VAR nära att jag skadade mig själv. Det ska jag inte ljuga om. Men jag “kvävde” den känslan, för det är inte värt att skada mig själv på grund av detta med pengar, inte alls värt egentligen oavsett vad.

Men jag tror att ordet DÖDSBO triggade mig, att det var det som låg bakom att jag fick panikattacken lite tidigare. 

Sen är jag ju så mån om att inte ha skulder och eventuellt hamna hos fogden igen, att ens få en påminnelse på en faktura får mig att få ont i magen nu.

Skulden som vi skulle stå för och betala skulle tydligen betalas senast 5/11. Men det kommer ju ordna sig, som min syster påminde mig om så ärver man ju inte skulder.

Nu ska jag ta och fortsätta se lite film (Hajen) sen får jag se vad jag ska sysselsätta mig med. Jag kanske kan få sova lite ändå till slut.

Drömmar och doften av after shave

Nu var det längesen men inatt drömde jag om pappa. Det kändes så verkligt. Jag såg han aldrig i drömmen men jag hörde hans hemska jobbiga hostande. Den hostan var faktiskt hemsk och jag är så glad att syskonen slapp både se och höra pappa då han fick sina hostattacker. Han hade ju hosta på grund av sin IPF och sen lunginflammationen, som gjorde allt så mycket värre. 

Jag hade en lite jobbig kväll igår, att försöka få ihop nya bordet och att det inte gick gjorde att jag bröt ihop totalt igår i några timmar. Varje natt efter att pappa dog och då jag gråtit massor på kvällen eller natten när jag försökt somna så har han alltid kommit till mig i drömmen. Det har ett samband, det är som att han vill visa att det är okej… Oavsett på vilket sätt han visar sig, om det är med hostan som ska påminna mig om honom eller att jag drömmer att jag är i hans lägenhet och städar ur den och han helt plötsligt kommer in hem som att ingenting har hänt. 

Jag tror inte att man försvinner helt när man dör. Man finns kvar, nånstans, på nåt vis. Pappa väljer att visa sig i mina drömmar när jag inte mår bra. Det är som att han vill trösta mig, finnas där för mig. Tack pappa. 

En morgon en tid efter att pappa dog kände jag doften av hans after shave precis vid huvudänden på min säng. Det var så verkligt. Doften var så stark. Det kom inte utifrån, det vet jag och jag var klarvaken. 

Städning, psyk, sorg, ensamhet

Jag ger upp den där 30 dagars utmaningen. Jag har verkligen inte haft lust att blogga så mycket och dessutom totalt glömt bort att uppdatera bloggen vissa dagar. Jag har haft en jobbig period igen och då blir bloggen oftast lidande. Jag borde ju egentligen skriva JUST NÄR JAG INTE MÅR BRA men jaja nu har det blivit att jag inte skriver alls.

Idag har jag städat, chockar mig själv lite varje gång det görs. Jag har dragit ut på det lite med tanke på att jag väntar på nya soffan och att jag skänkt både marmorbord och gamla soffan så det har ju gåtts med skor inne. Dessutom så är ju städning inget jag bryr mig i när jag inte mår bra.

När det gäller min psykiska hälsa så har jag fått höra att jag borde skaffa någon att prata med… Jag känner att jag inte behöver det. Mina “perioder” är hanterbara, jag skär mig nästan aldrig längre (bara vid väldigt grov ångest vilket händer knappt en gång om året), jag skulle betala några hundra för en timmes tystnad… Jag har svårt att prata med andra om mina känslor och jag har alltid haft det så. Det hjälpte ju inte alls förr när jag var till psyk mest en gång i veckan, jag satt ju tyst hela tiden. 

Om jag vill ha kontakt med nån på psyk så fixar jag det på eget initiativ, jag gör det inte för att andra som knappt träffar mig säger och tycker en massa. Jag får alltså inte agera som jag gör på grund av sorgen. Nej, jag skyller inte nåt beteende på sorgen men man måste ändå förstå att en del är min hantering av pappas död. När jag mår dåligt så kan jag vara elak och det måste ju en del fattat vid det här laget efter snart 35 år. 

Jag är även så jävla ensam här i Östersund. Ingen som står mig nära finns kvar här, (nej jag kan inte flytta till S än, diverse anledningar jag inte går in på men bara så ni inte behöver ifrågasätta mig), farmor finns ju men hon är ju så pass dement och inte alls sig själv och går inte att prata med ens. 

Andra har ju sina respektive, vänner… Jag har som inga alls. Men det är så svårt för mig att få ALLA ANDRA att faktiskt förstå mig, lite i alla fall. Jag har ingen här uppe som kan komma till mig och jag kan prata med och då menar jag familj. Men jag får väl skylla mig själv, ingen förutom S vill väl vara i närheten av mig.

Farmor och pappa

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han “förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag “slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att “kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju “lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Rensat igen

Jag har rensat lite i köket. Det känns skönt att ha fått det gjort då det har behövts länge nu. Sånt som är trasigt, sånt som bara stått som jag inte använder. I ett skåp hittade jag ett paket socker och ett paket hårdbröd, jag har ingen koll på vad jag har.

Rensade och gjorde fint i kastrullskåpet. Jag behövde plats för min gjutjärnsgryta som jag har efter pappa. Jag vet att pappa ville att jag skulle ha den och jag har ju själv velat ha den i många år, till och med mamma visste det. Nog för att den är fin och kan stå framme men det finns som ingen plats för det. När jag rensade i det skåpet så hittade jag två gjutjärnspannor, jag trodde att jag bara hade en. Även ett tredje durkslag och en kökshandduk med GW på (farmors initialer).

Det känns så himla skönt att få bort lite saker.

Om cirka en månad ska jag göra mig av med badrumsmattan och dörrmattan också. Badrumsmattan har jag haft i 10 år så det är på tiden att jag köper en ny. Jag ska på Rusta tillsammans med S och köpa nytt av det.

Det känns bra att ha nåt litet att fokusera på varje dag senaste två månaderna, det blir inte att jag tänker så mycket på pappa då. Jobbiga tankar kommer då jag har lagt mig och det är mycket därför som jag numera läser ett tag och sen lyssnar på podcast när jag har lagt mig för natten, jag har igång podcast hela natten då jag känner nån slags trygghet med att ha ljud i sovrummet och jag sover faktiskt lite bättre med det. 

Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med “största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.

Ensam i pappas lägenhet

Jag tog mig en promenad ner till pappas lägenhet idag, för att få vara där ett tag HELT SJÄLV. En av dom alla få sista gångerna..Passade på att sitta på hans uteplats en liten stund. Det var för varmt för att sitta där mer än 5 minuter. Det kändes helt ok till en början då jag kom in i lägenheten, men sen började jag må skit och fick gråta en stund. Kollade posten också, hade ju självklart kommit några påminnelser men det är ju sånt vi inte behöver bry oss om ändå.

Passade på att ta med mig hem det snabbkaffe som fanns kvar och mest alla toalettrullarna . Det är ju inget som gör nåt att man tar redan nu. Jag sparar ju in lite pengar samt så är det ju ändå nåt jag skulle få ta sen då lägenheten ska tömmas. Har till och med frågat syskonen om det var ok innan, för att vara helt säker på att jag fick ta. Innan jag skulle hem så såg jag till att dra för persiennerna också, så inte nån kan gå och glo in (läs pappas hatobjekt aka grannkärringen).

Eftersom det är så varmt idag så orkade jag inte gå hem från från pappa så det fick bli bussen. Kände dessutom av huvudvärk/migrän så det var smart av mig att INTE gå hem. Det är ju inte så långt men i denna värme och med huvudvärk så känns det ju längre.

Det känns skönt ändå att ha fått varit ner dit. Att ha varit där helt ensam.

Men det känns så jävla tomt när pappa inte är där. Han brukade ju alltid vara hemma när jag var dit.

Ångest, ensamhet, pappa…

Har även idag tungt med andningen. Men jag känner mig inte lika ledsen idag. Jag tror att jag mådde som värst i onsdags eftersom min syster åkte hem till Göteborg igen och jag kände mig så ensam. Jag är ju egentligen van med ensamheten, men jag har ju kunnat skriva till pappa och få svar varenda dag och nu blev det så påtagligt hur ensam jag egentligen är här. Ingen nära familj, inga nära vänner. Farmor är så pass dement och sjuk i sin cancer att jag inte ens kan berätta för henne om pappa. Jag tänkte gå till henne, men det det är helt fel läge nu. Jag skulle inte orka med det.

Jag har ju min S men han kan ju inte ta ledigt när som helst från jobbet och dessutom är det vernissage nästa helg, han har fullt upp. Jag kräver inte att han ska komma upp till mig. Jag är bara glad att jag har honom att jag kan ringa eller skriva till honom när som helst.

Jag har tvingat mig ut denna vecka. Att bara komma iväg till affären och köpa en pepsi max är bra bara det. Jag kan inte bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna, jag börjar bara tänka på pappa och ser framför mig han liggandes i den där sängen på sjukhuset sövd och med repirator.

Jag har bestämt mig för att åka in igen på måndag en stund och även på tisdag om jag orkar.

Det känns som att det blir lättare och lättare för var dag som går. Detta med att pappa ligger på sjukhuset. På IVA. Jag måste dock påminna mig själv då och då om att han faktiskt har det bra ändå och att han är övervakad 24/7.

Hoppas hoppas hoppas att det bara blir någon vecka till han måste ligga så här. Att han får flytta till lungavdelningen snart. Att han kommer få må så bra han kan med dessa skit till lungor han har. Att han blir bättre och får/ kan fortsätta  utredningen inför transplantation så han blir frisk från sin IPF. Att han får leva många år till. 64 är ingen ålder, det är alldeles för tidigt att dö då. Ja, jag har tänkt värsta tänkbara och det är nog mycket det med som gjort och gör att jag mår så här dåligt.

Jag verkligen avskyr pappas lungor. Det gör så ont i mig att se hur pass dålig han blivit på så kort tid. Livet kan vända fort.

Mina inlägg kanske är lite röriga, men mitt huvud är lite rörigt just nu också.

Deprimerad?

Att känna mig svag i benen. Att känna mig så trött på dagarna. Att ha tungt  att andas. Att börja gråta nästan när som helst. Att känna mig såååå ensam. Att inte orka äta…

Jo jag mår nog mycket sämre än jag trott.

Har lovat mig själv att inte tvinga mig iväg till sjukhuset. Jag åker dit när jag känner för det. Pappa sover ju bara ändå och vet ju inte om att man har varit dit eller inte. Dessutom skulle han ju förstå ändå.

Jag haft tankar på att skada mig själv. Jag kan erkänna det. Men det skulle ju inte göra nåt bättre.  Jag har lärt mig att hantera tankarna. Andas ett tag. Spela spel på telefon. Koppla bort hjärnan typ.

I förrgår gjorde jag inte så mycket annat än att bara gråta och gråta en massa och må allmänt skit. Jag orkade inte med att göra nåt. Jag fick knappt i mig nåt att äta heller och det är verkligen ovanligt för att vara jag. Jag är ju en som äter massor oavsett hur jag än mår. Det tog bara emot, tvinga mig att äta av sallad jag köpt ändå. Jag kan ju inte bara “sluta leva”.

Nu har jag ätit pizza två dagar på raken, Men det är för att jag helt enkelt inte orkat tänka på mat och dessutom tar det inte emot lika mycket att få i mig det än nåt annat.

Idag mår jag ju lite bättre. Jag tänkte då jag gick till affären att jag kanske skulle ta bussen till sjukhuset idag redan, men jag har ju bestämt själv nu att jag bara åker till sjukhuset några gånger i veckan och att jag är dit i början av varje vecka tillsvidare.

Jag ska inte ta ut mig själv. Att åka buss när jag mår som jag gör är ändå starkt gjort. Tur att jag kan hoppa av bussen precis vid sjukhuset så jag slipper gå om det är en sån dag som jag haft nu tre dagar då jag känt mig så svag i benen.

Igår var jag ner till pappa för att kolla posten. Det fanns ingen då. Han väntar på en elräkning som redan är sen att betalas sen efter han låg inne sist för bara några veckor sedan.

Det kändes så konstigt att vara ner till honom när han inte är hemma. Jag är glad att jag slapp gå in i hans lägenhet, jag hade förmodligen mått ännu sämre än vad jag redan gjorde.

Idag har jag varit till affären en sväng. Jag har även försökt städa lite, det behövs. Jag försöker att inte sitta helt sysslolös, det skulle inte fungera. Jag börjar tänka på pappa och värsta tänkbara scenariot ganska fort om jag inte gör nåt.

Att jag mår som jag mår är ju inte direkt konstigt. Det är ju en speciell situation just nu. Jag vet att mina syskon också mår skit över hur det är just nu.

Pappa, jag saknar dig. Hoppas att du slipper respiratorn snart.