Knopp

Idag är det min födelsedag…

Det är första gången någonsin som jag är helt ensam på min dag, vilket känns sådär. Jag har fått några gratulationer på Facebook samt lite pengar.  Pappa brukade ju komma upp till mig och äta hos mig när jag fyller år, men ja i år går det ju inte och det KÄNNS. Dagen har gått lättare än jag trott, men det känns ändå så jobbigt. 

Dagen kunde ju ha börjat mycket bättre dock. Jag vaknade vid 05.30 med migrän. Satte igång en podcast, öppnade balkongdörren och somnade om. Nu är jag mest stel i nacken, men hellre det än migrän. Det måste ha varit migrän för värken var så vidrig. 

Jag har inte gjort nåt alls idag förutom att ha varit till affären och handlat lite, ätit tårta (köpte en sån fryst jordgubbstårta). sett på Grey’s Anatomy på Viaplay och vilat.

Igår sa jag till S på Skype att det är ju trist att det inte verkar bli någon snö på min födelsedag… Så när jag kollade ut i förmiddags så blev jag faktiskt glad för snön. Igår var det väldigt halt så det är ju bara bra det fått snöa lite. Jag tycker egentligen inte om vintern men på min födelsedag och på julafton och nyår då ska det vara massa snö enligt mig. 

Dela detta:

Daglig lätt huvudvärk

Jag har ofta och länge vaknat varje dag med lätt huvudvärk och som gått över efter att jag varit vaken någon timme, men sen jag började få sova ordentligt på grund av att jag tar Theralen innan läggdags så är den huvudvärken borta. Jag har inte haft huvudvärk alls på en vecka och det är väldigt ovanligt för mig. Jag måste ju ha sovit mycket sämre och lättare än jag trott, inte bara att jag vaknar upp var och varannan timme ibland.  Så glad att jag tog tag i och bad om att få nåt utskrivet. Jag känner mig piggare överlag också.

Dela detta:

Varit till apoteket

I mitt förra inlägg skrev jag att jag skulle till stan och apoteket imorgon, men fick pengar överfört kort efter att jag publicerade inlägget så jag var in redan idag. Skönt att ha fått det gjort. Men det tog sån tid på apoteket, för att hon som stod i kassan där tyckte att det var lite väl stor dos jag hade fått för att vara första gången jag fått Theralen utskrivet och försökte få tag i läkaren som skrev ut receptet åt mig. Jag kände av panik när jag stod och vänta (alla få sittplatser var upptagna) och började känna mig dålig i magen ( var inte det, det är psykiskt). Nu är det gjort och jag kommer få sova i natt på en lite mindre dos än vad som stod på receptet. Jag skulle börja med en viss dos och öka om jag behöver. 

Nu blev det inte det som heter Theralen jag fick, men det är samma sak. 

Dela detta:

Äntligen får jag sova bättre

Eftersom jag har tänkt i några månader nu på att kontakta läkare så jag kan få utskrivet nåt att sova på och jag har så svårt för att ringa (telefonfobi…) så var jag smart att logga in på 1177 och gjorde en receptförnyelse. Det var längesen jag förnyade ett recept och speciellt på nåt för sömn så jag förstod att jag skulle få ett samtal från hälsocentralen.

Idag vaknade jag av att en läkare ringde mig, vi kom fram till att jag skulle få Theralen utskrivet nu istället för Zopiklon eftersom jag sa att jag får så hemsk bismak av Zopiklon som biverkning. Hon frågade om jag testat annan förut och det har jag ju, via pappa. Theralen är ju ganska mild också om man jämför och jag kanske inte behöver nåt starkare nu. Men om det inte funkar bra skulle jag höra av mig. 

Jag skulle även få bli kontaktad av nån att gå att prata hos. Jag sa ju som det var, att jag haft extra svårt att sova senaste tiden efter pappa dött, vilket jag ju faktiskt har haft också. Jag sover inte lika hårt och inte mer än någon timme innan jag vaknar igen och somnar om och håller på så tills jag bestämmer mig för att kliva upp. 

Jag är så trött på dagarna och jag förstår ju att det beror på att jag knappt får mycket till sömn. Det ska bli så skönt att få sova ordentligt. 

Jag åker till apoteket imorgon, eftersom jag måste vänta på att min god man för över pengar och han är inte lika snabb som min förvaltare var. Dessutom så orkar jag inte iväg ut alls idag heller.  Har jag väntat så här länge på att skaffa nåt att sova på så klarar jag en natt till faktiskt. 

När pappa dog så tog jag hans sista sömntabletter. Det var Zopiklon, men lite starkare än jag själv fått utskrivet, men jag VET att pappa hade velat att jag tog dom. Det var nog bra att ha nåt att sova på dom där första veckorna. Hade jag inte fått sova då vet jag inte hur jag orkat. 

Dela detta:

Så onödigt

Jag vet inte om jag kommer kunna sova alls inatt. Min förvaltare gjorde så att jag fick en panikattack på grund av ingenting alls, på grund av nåt som inte ens stämde. Jag fick nu ikväll veta att jag och syskonen ska betala skulderna som pappa hade då han dog, dödsboet skulder alltså. Men det stämmer tydligen inte fick jag veta av min syster kort efter att jag läst sms:et från förvaltaren och frågat min syster på messenger. TÄNK om förvaltaren kunde kommit med det lite tidigare så hade jag ju haft chans att få sova inatt i alla fall. 

Det VAR nära att jag skadade mig själv. Det ska jag inte ljuga om. Men jag ”kvävde” den känslan, för det är inte värt att skada mig själv på grund av detta med pengar, inte alls värt egentligen oavsett vad.

Men jag tror att ordet DÖDSBO triggade mig, att det var det som låg bakom att jag fick panikattacken lite tidigare. 

Sen är jag ju så mån om att inte ha skulder och eventuellt hamna hos fogden igen, att ens få en påminnelse på en faktura får mig att få ont i magen nu.

Skulden som vi skulle stå för och betala skulle tydligen betalas senast 5/11. Men det kommer ju ordna sig, som min syster påminde mig om så ärver man ju inte skulder.

Nu ska jag ta och fortsätta se lite film (Hajen) sen får jag se vad jag ska sysselsätta mig med. Jag kanske kan få sova lite ändå till slut.

Dela detta:

Drömmar och doften av after shave

Nu var det längesen men inatt drömde jag om pappa. Det kändes så verkligt. Jag såg han aldrig i drömmen men jag hörde hans hemska jobbiga hostande. Den hostan var faktiskt hemsk och jag är så glad att syskonen slapp både se och höra pappa då han fick sina hostattacker. Han hade ju hosta på grund av sin IPF och sen lunginflammationen, som gjorde allt så mycket värre. 

Jag hade en lite jobbig kväll igår, att försöka få ihop nya bordet och att det inte gick gjorde att jag bröt ihop totalt igår i några timmar. Varje natt efter att pappa dog och då jag gråtit massor på kvällen eller natten när jag försökt somna så har han alltid kommit till mig i drömmen. Det har ett samband, det är som att han vill visa att det är okej… Oavsett på vilket sätt han visar sig, om det är med hostan som ska påminna mig om honom eller att jag drömmer att jag är i hans lägenhet och städar ur den och han helt plötsligt kommer in hem som att ingenting har hänt. 

Jag tror inte att man försvinner helt när man dör. Man finns kvar, nånstans, på nåt vis. Pappa väljer att visa sig i mina drömmar när jag inte mår bra. Det är som att han vill trösta mig, finnas där för mig. Tack pappa. 

En morgon en tid efter att pappa dog kände jag doften av hans after shave precis vid huvudänden på min säng. Det var så verkligt. Doften var så stark. Det kom inte utifrån, det vet jag och jag var klarvaken. 

Dela detta:

Städning, psyk, sorg, ensamhet

Jag ger upp den där 30 dagars utmaningen. Jag har verkligen inte haft lust att blogga så mycket och dessutom totalt glömt bort att uppdatera bloggen vissa dagar. Jag har haft en jobbig period igen och då blir bloggen oftast lidande. Jag borde ju egentligen skriva JUST NÄR JAG INTE MÅR BRA men jaja nu har det blivit att jag inte skriver alls.

Idag har jag städat, chockar mig själv lite varje gång det görs. Jag har dragit ut på det lite med tanke på att jag väntar på nya soffan och att jag skänkt både marmorbord och gamla soffan så det har ju gåtts med skor inne. Dessutom så är ju städning inget jag bryr mig i när jag inte mår bra.

När det gäller min psykiska hälsa så har jag fått höra att jag borde skaffa någon att prata med… Jag känner att jag inte behöver det. Mina ”perioder” är hanterbara, jag skär mig nästan aldrig längre (bara vid väldigt grov ångest vilket händer knappt en gång om året), jag skulle betala några hundra för en timmes tystnad… Jag har svårt att prata med andra om mina känslor och jag har alltid haft det så. Det hjälpte ju inte alls förr när jag var till psyk mest en gång i veckan, jag satt ju tyst hela tiden. 

Om jag vill ha kontakt med nån på psyk så fixar jag det på eget initiativ, jag gör det inte för att andra som knappt träffar mig säger och tycker en massa. Jag får alltså inte agera som jag gör på grund av sorgen. Nej, jag skyller inte nåt beteende på sorgen men man måste ändå förstå att en del är min hantering av pappas död. När jag mår dåligt så kan jag vara elak och det måste ju en del fattat vid det här laget efter snart 35 år. 

Jag är även så jävla ensam här i Östersund. Ingen som står mig nära finns kvar här, (nej jag kan inte flytta till S än, diverse anledningar jag inte går in på men bara så ni inte behöver ifrågasätta mig), farmor finns ju men hon är ju så pass dement och inte alls sig själv och går inte att prata med ens. 

Andra har ju sina respektive, vänner… Jag har som inga alls. Men det är så svårt för mig att få ALLA ANDRA att faktiskt förstå mig, lite i alla fall. Jag har ingen här uppe som kan komma till mig och jag kan prata med och då menar jag familj. Men jag får väl skylla mig själv, ingen förutom S vill väl vara i närheten av mig.

Farmor och pappa
Dela detta:

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han ”förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag ”slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att ”kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju ”lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Dela detta:

Rensat igen

Jag har rensat lite i köket. Det känns skönt att ha fått det gjort då det har behövts länge nu. Sånt som är trasigt, sånt som bara stått som jag inte använder. I ett skåp hittade jag ett paket socker och ett paket hårdbröd, jag har ingen koll på vad jag har.

Rensade och gjorde fint i kastrullskåpet. Jag behövde plats för min gjutjärnsgryta som jag har efter pappa. Jag vet att pappa ville att jag skulle ha den och jag har ju själv velat ha den i många år, till och med mamma visste det. Nog för att den är fin och kan stå framme men det finns som ingen plats för det. När jag rensade i det skåpet så hittade jag två gjutjärnspannor, jag trodde att jag bara hade en. Även ett tredje durkslag och en kökshandduk med GW på (farmors initialer).

Det känns så himla skönt att få bort lite saker.

Om cirka en månad ska jag göra mig av med badrumsmattan och dörrmattan också. Badrumsmattan har jag haft i 10 år så det är på tiden att jag köper en ny. Jag ska på Rusta tillsammans med S och köpa nytt av det.

Det känns bra att ha nåt litet att fokusera på varje dag senaste två månaderna, det blir inte att jag tänker så mycket på pappa då. Jobbiga tankar kommer då jag har lagt mig och det är mycket därför som jag numera läser ett tag och sen lyssnar på podcast när jag har lagt mig för natten, jag har igång podcast hela natten då jag känner nån slags trygghet med att ha ljud i sovrummet och jag sover faktiskt lite bättre med det. 

Dela detta:

Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med ”största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

Dela detta: