Hälsa

Ensam i pappas lägenhet

Jag tog mig en promenad ner till pappas lägenhet idag, för att få vara där ett tag HELT SJÄLV. En av dom alla få sista gångerna..Passade på att sitta på hans uteplats en liten stund. Det var för varmt för att sitta där mer än 5 minuter. Det kändes helt ok till en början då jag kom in i lägenheten, men sen började jag må skit och fick gråta en stund. Kollade posten också, hade ju självklart kommit några påminnelser men det är ju sånt vi inte behöver bry oss om ändå.

Passade på att ta med mig hem det snabbkaffe som fanns kvar och mest alla toalettrullarna . Det är ju inget som gör nåt att man tar redan nu. Jag sparar ju in lite pengar samt så är det ju ändå nåt jag skulle få ta sen då lägenheten ska tömmas. Har till och med frågat syskonen om det var ok innan, för att vara helt säker på att jag fick ta. Innan jag skulle hem så såg jag till att dra för persiennerna också, så inte nån kan gå och glo in (läs pappas hatobjekt aka grannkärringen).

Eftersom det är så varmt idag så orkade jag inte gå hem från från pappa så det fick bli bussen. Kände dessutom av huvudvärk/migrän så det var smart av mig att INTE gå hem. Det är ju inte så långt men i denna värme och med huvudvärk så känns det ju längre.

Det känns skönt ändå att ha fått varit ner dit. Att ha varit där helt ensam.

Men det känns så jävla tomt när pappa inte är där. Han brukade ju alltid vara hemma när jag var dit.

En vecka utan dig

Idag eller ja ikväll är det en vecka sen du lämnade detta liv. Det gör så ont i mig, jag saknar dig så jävla mycket pappa. Jag försöker trösta mig själv med att jag ändå hann med att ge dig en allra sista kram och det alldeles precis innan dom skulle söva dig och lägga dig i respiratorn. Jag försöker också trösta mig med att jag ju var hem till dig samma dag som du åkte in till sjukhuset igen, åkte in för sista gången, att jag fick hjälpa dig lite och att vi fick äta middag ihop en allra sista gång.

Jag fick veta att du egentligen inte velat att jag kom till intensiven den dagen du sövdes. Men jag tror ändå att du uppskattade det. Jag åkte in med en gång då dom ringde mig därifrån. Jag satt hos dig och höll dig i handen i flera timmar på måndagen, den dag du blev sövd. Jag höll din hand, klämde lite lätt, fick lite respons. På kvällen senare så kom Jessica från Göteborg och vi satt hos dig ett tag och höll handen. En stund höll vi din hand samtidigt. Vi kom till dig på tisdagen igen. Du verkade vara medveten av att vi var där för du reagerade då vi pratade, vi pratade om allt och ingenting. Jag tror att du gillade att höra oss prata bredvid din säng.

Jag har varit så arg. Så ledsen. Jag vet att det hör till sorgen att må som jag gör.

Men detta, att du fick dö, var ändå det bästa för dig nu. Du slipper lida mer både vad gäller din sjukdom IPF och din psykiska hälsa.

Du ska veta det pappa, att jag beundrar dig. Jag beundrar dig för att du har kämpat på i så många år med din psykiska hälsa. Så länge jag kan minnas. Det är inte många som hade orkat med det. Jag vet ju hur dåligt du har mått. Att du hade hoppet uppe om att få nya lungor. Du ville ju leva, älskade pappa.

Jag sålde dina fiskar väldigt fort. Dom har kommit till nya hem och har det bra. En vän till dig eller ja en du känner via Facebook åkte flera mil för att köpa flera av fiskarna. Han lägger ut bilder i din Facebook grupp och visar att dom har det bra. Det kändes jobbigt att sälja fiskarna, men hade du kommit hem igen så hade du ändå inte orkat med att ha akvarium längre, sköta dom. Jag vet att du hade uppskattat min hjälp med detta. Dom som kan med fisk och vet vad allt är värt fick hjälpa mig. Fiskarna var ju ditt “liv”, så jag vet att dom betydde väldigt mycket för dig. Jag ville inte att dom skulle dö. Jag ville att dom skulle få leva vidare. Jag vet hur stolt du var över dina fiskar.

Det är så många som saknar dig, älskade fina pappa. Men jag, Jessica och Stefan saknar dig så enormt mycket mer.

Det känns så jävla overkligt. Jag och Essa har varit och sett dig, men det kändes nästan inte som att det var du som låg där. Jag hade bestämt redan då jag fick beskedet att jag skulle se dig, jag hade ångrat det så mycket annars. Du hade ett litet leende, du såg så fridfull ut. ÄNTLIGEN slipper du lida. Du får äntligen sova.

Jag skriver till dig på messenger minst en gång om dagen. Jag vet ju att du inte läser eller kan svara, men det känns skönt att få kunna göra det.

Jag försöker vara stark, men det är så svårt. Lördagen innan du dog så fick vi beskedet att det såg dystert ut för dig. Jag började sörja redan då, jag visste redan då att du inte kommer vakna upp mer. Jag kände det. Jag gjorde då en playlist på Spotify med massa låtar som du gillar. Jag lyssnar på den listan varje dag. Jag kan ju inte undvika att lyssna på en hel del av den musiken heller då det är många låtar med som jag själv också gillar.

Tack för allt pappa.

Vila i frid pappa. Jag älskar dig.

:rose: QQ

Ångest, ensamhet, pappa…

Har även idag tungt med andningen. Men jag känner mig inte lika ledsen idag. Jag tror att jag mådde som värst i onsdags eftersom min syster åkte hem till Göteborg igen och jag kände mig så ensam. Jag är ju egentligen van med ensamheten, men jag har ju kunnat skriva till pappa och få svar varenda dag och nu blev det så påtagligt hur ensam jag egentligen är här. Ingen nära familj, inga nära vänner. Farmor är så pass dement och sjuk i sin cancer att jag inte ens kan berätta för henne om pappa. Jag tänkte gå till henne, men det det är helt fel läge nu. Jag skulle inte orka med det.

Jag har ju min S men han kan ju inte ta ledigt när som helst från jobbet och dessutom är det vernissage nästa helg, han har fullt upp. Jag kräver inte att han ska komma upp till mig. Jag är bara glad att jag har honom att jag kan ringa eller skriva till honom när som helst.

Jag har tvingat mig ut denna vecka. Att bara komma iväg till affären och köpa en pepsi max är bra bara det. Jag kan inte bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna, jag börjar bara tänka på pappa och ser framför mig han liggandes i den där sängen på sjukhuset sövd och med repirator.

Jag har bestämt mig för att åka in igen på måndag en stund och även på tisdag om jag orkar.

Det känns som att det blir lättare och lättare för var dag som går. Detta med att pappa ligger på sjukhuset. På IVA. Jag måste dock påminna mig själv då och då om att han faktiskt har det bra ändå och att han är övervakad 24/7.

Hoppas hoppas hoppas att det bara blir någon vecka till han måste ligga så här. Att han får flytta till lungavdelningen snart. Att han kommer få må så bra han kan med dessa skit till lungor han har. Att han blir bättre och får/ kan fortsätta  utredningen inför transplantation så han blir frisk från sin IPF. Att han får leva många år till. 64 är ingen ålder, det är alldeles för tidigt att dö då. Ja, jag har tänkt värsta tänkbara och det är nog mycket det med som gjort och gör att jag mår så här dåligt.

Jag verkligen avskyr pappas lungor. Det gör så ont i mig att se hur pass dålig han blivit på så kort tid. Livet kan vända fort.

Mina inlägg kanske är lite röriga, men mitt huvud är lite rörigt just nu också.

Deprimerad?

Att känna mig svag i benen. Att känna mig så trött på dagarna. Att ha tungt  att andas. Att börja gråta nästan när som helst. Att känna mig såååå ensam. Att inte orka äta…

Jo jag mår nog mycket sämre än jag trott.

Har lovat mig själv att inte tvinga mig iväg till sjukhuset. Jag åker dit när jag känner för det. Pappa sover ju bara ändå och vet ju inte om att man har varit dit eller inte. Dessutom skulle han ju förstå ändå.

Jag haft tankar på att skada mig själv. Jag kan erkänna det. Men det skulle ju inte göra nåt bättre.  Jag har lärt mig att hantera tankarna. Andas ett tag. Spela spel på telefon. Koppla bort hjärnan typ.

I förrgår gjorde jag inte så mycket annat än att bara gråta och gråta en massa och må allmänt skit. Jag orkade inte med att göra nåt. Jag fick knappt i mig nåt att äta heller och det är verkligen ovanligt för att vara jag. Jag är ju en som äter massor oavsett hur jag än mår. Det tog bara emot, tvinga mig att äta av sallad jag köpt ändå. Jag kan ju inte bara “sluta leva”.

Nu har jag ätit pizza två dagar på raken, Men det är för att jag helt enkelt inte orkat tänka på mat och dessutom tar det inte emot lika mycket att få i mig det än nåt annat.

Idag mår jag ju lite bättre. Jag tänkte då jag gick till affären att jag kanske skulle ta bussen till sjukhuset idag redan, men jag har ju bestämt själv nu att jag bara åker till sjukhuset några gånger i veckan och att jag är dit i början av varje vecka tillsvidare.

Jag ska inte ta ut mig själv. Att åka buss när jag mår som jag gör är ändå starkt gjort. Tur att jag kan hoppa av bussen precis vid sjukhuset så jag slipper gå om det är en sån dag som jag haft nu tre dagar då jag känt mig så svag i benen.

Igår var jag ner till pappa för att kolla posten. Det fanns ingen då. Han väntar på en elräkning som redan är sen att betalas sen efter han låg inne sist för bara några veckor sedan.

Det kändes så konstigt att vara ner till honom när han inte är hemma. Jag är glad att jag slapp gå in i hans lägenhet, jag hade förmodligen mått ännu sämre än vad jag redan gjorde.

Idag har jag varit till affären en sväng. Jag har även försökt städa lite, det behövs. Jag försöker att inte sitta helt sysslolös, det skulle inte fungera. Jag börjar tänka på pappa och värsta tänkbara scenariot ganska fort om jag inte gör nåt.

Att jag mår som jag mår är ju inte direkt konstigt. Det är ju en speciell situation just nu. Jag vet att mina syskon också mår skit över hur det är just nu.

Pappa, jag saknar dig. Hoppas att du slipper respiratorn snart.

Uppdatering angående smärtan

För några veckor sen så var jag ju iväg till hälsocentralen och där fick jag lämna urinprov samt så fick jag en akut remiss till röntgen. Jag fick för nån dag sedan svar, det hittades ingenting. Skönt!

Idag kan jag gå vanligt igen det vill säga att jag inte haltar och jag har känner inte av någon smärta. Det höll i sig i 3 veckor och jag trodde att jag aldrig skulle bli av med skiten. Men vaknade en dag och smärtan var helt borta förutom att jag hade svårt att vrida mig i sängen då rumpan kändes extra tung. Jag kan inte bada längre stunder än i och för sig för att då får jag så ont i skinkorna. Men det går ju verkligen åt rätt håll.

Jag har ju inväntat samtal från sjukgymnast så vi kan boka in en tid. Hon ringde upp mig i förrgår men jag tackade nej till den tid hon hade. Får jag problem igen så ringer jag och bokar en tid. Det känns lite onödigt att gå dit nu då jag inte har några besvär. Visst, det kanske hade varit bra ändå att komma iväg men det känns som sagt var onödigt nu.

Att vara fri smärtan är så underbart skönt!!

Jag vet att jag redan har skrivit ett inlägg om att jag är smärtfri, men då hade det bara gått en dag och jag kände att jag kanske tog ut segern lite i förskott då jag postade det inlägget, smärtan hade kunnat kommit tillbaka mellan detta inlägg och det förra.

 

Omstart nummer 3340234

Jag har börjat försöka låta bli socker och massa kolhydrater igen, för femtielfte gången. Min kropp mår ju så bra på LCHF kosten. Förutom att jag alltid blir så hängig och får huvudvärk efter några dagar utan socker. Jag vet att det går över, men det är ganska jobbigt.

Nu då det är barmark igen mest överallt så ska jag försöka komma ut på promenader igen, minst 1 gång i veckan. Jag ska inte ta ut mig som jag alltid gjort och tänkt jag ska gå 4 km några gånger i veckan. Jag måste lära mig att ta det lugnt. Att jag kommer ut och går i 30 minuter en gång i veckan är ju bra bara det till att börja med.

Jag väger 129,9 nu och siktar på att väga runt 120 i december. Det är ingen omöjlighet, det vet jag mycket väl. Om jag verkligen sätter igång och verkligen låter min envishet visa sig så hade jag nog klarat av att gå ner ännu mer än så. Vi får se hur mycket jag väger i slutet av december helt enkelt.

Jag är en känsloätare. Eller ja så kallad tröstätare. Jag gillar chips, glass, choklad och pizza. Det är oftast när jag har mina få jobbiga dagar, dagar då jag bara vill gråta och ligga i sängen, som jag skiter i min vikt och bara vill äta massa dålig “mat”. Jag måste verkligen hitta nåt att äta som inte påverkar min vikt OCH mage lika mycket som till exempel chips gör dom få gånger jag mår dåligt psykiskt. Men samtidigt måste jag också tillåta mig själv att äta nåt som verkligen inte är LCHF nån gång ibland, bara det inte blir flera gånger i veckan.

Under dom veckor jag hade ont, ischias, så klarade jag inte av att stå i större stunder och därför valde jag att äta hårdbrödmackor, färdiga frysta rätter, kvarg med musli och pizza. Jag märkte snabbt att jag blev dålig i magen av den kosten.

Jag gick ändå knappt upp nåt i vikt under dessa veckor, men för den sakens skull så är det ju inte så jag vill äta och jag KAN inte äta som jag gjorde just på grund av min mage.

Förvaltare, god man och extra pengar

Jag har ju varit väldigt öppen flera gånger i bloggen med att jag har en förvaltare och det tänker jag fortsätta med att vara till dess att jag är fri. Jag har sen en tid tillbaka ansökt om att få återgå till att ha en god man istället nu då jag faktiskt mår så mycket bättre än då jag fick förvaltare samt så är ju min skuldsanering över.

En god man känner jag vore bra till dess att jag kommit in i en rutin med att betala räkningarna.

Jag ansökte om god man samtidigt som jag ansökte om skuldsanering, vilket bara där visar att jag är och var mogen nog att ta bra beslut då jag inte mådde bra alls psykiskt. Det verkar som att det tar ett bra tag innan jag får nåt besked om huruvida jag får bli förvaltare eller inte. Jag är väldigt less på att inte få ha mer koll på mina egna pengar och att behöva be en annan person föra över pengar eller fråga om det är ok att jag köper det och det. Tänk er själva att inte kunna göra vad ni själva vill med era egna pengar…

Nu har jag ju ändå haft tur med den person jag haft som förvaltare. Man har ju läst om flera som haft stora problem med förvaltare och god man. Han jag har,  har aldrig sagt nej till nåt jag bett om. Men sen så har jag ju inte heller bett om extra pengar “bara för att”, jag har bara bett om pengar om det är nåt billigt jag vill köpa eller om det är nåt jag behöver eller om det är till Spotify. Jag tycker själv att jag har skött mig väldigt bra.

Jag har hitills fått 600 kronor/vecka. Men nu kommer jag få 700 kronor istället. Jag bad om 100 kronor extra så jag slapp be min förvaltare att föra över pengar till Spotify, buss, värktabletter etc. Jag tror att han tyckte det var en bra idé eftersom han fixade det med en gång, så jag får 700 redan nu den här veckan. Ibland har det ju hänt att jag behövt till värktabletter snabbt och han är ju inte alltid tillgänglig att svara på mina sms samt att föra över pengar åt mig.

Det känns som att detta inlägg kanske blev lite snurrigt. Jag är ganska trött och har haft tre jobbiga dagar. Deppiga dagar alltså. Känns i och för sig lite bättre just nu förutom att jag är trött.

Äntligen!

Idag har jag knappt haft nån smärta alls. Det är så himla skönt. Jag kan resa mig upp, jag kan sätta mig ner, jag kan böja mig, jag kan nysa utan att jag svär eller bara låter för det gör ont och är obehagligt.

Jag hoppas verkligen att detta håller i sig och att det inte är nåt tillfälligt. Jag är ju så jäkla less på denna skit nu som jag haft i tre veckor.

Jag är ju inte helt fri smärtan, men det är så stor skillnad. Jag kan inte ligga på rygg och vrida på mig för då gör det ont i rumpan och jag känner mig så himla tung, men det är det enda just idag.

Jag har passat på att tvätta och hängt upp tvätten, bytt sängkläder och plockat ur och i diskmaskinen idag. Det har jag knappt kunnat under dom senaste veckorna. Jag måste dammsuga med mera också. Men det får jag ta imorgon. Fast egentligen ska jag nog vara lite försiktig och inte utmana ödet.

Det känns ändå bra att jag var iväg en till hälsocentralen i förrgår samt fick komma iväg och röntgas.

Min rygg (Ischias?) – Uppdatering

Idag gick jag till hälsocentralen igen. Det var lite på grund av att pappa nästintill krävde det av mig. Det är ju öppen mottagning på förmiddagarna och lättast för mig att gå dit än att ringa och boka en tid. Ringa är ju inget jag gör i första taget precis. Jag fick träffa läkare ganska fort. Hon tog inte upp min vikt, vilket jag är så tacksam för. Det är ju inte vikten jag sökt för, det är ju min smärta.

Jag fick lämna urinprov samt så kollades sänkan. Inga problem där.

Läkaren på hälsocentralen sa åt mig att äta Pronaxen och Alvedon i 14 dagar. Så inget annat än det mot smärtan.

Sen fick jag en akutremiss till röntgen. Så, det var bara att gå hem och hämta väskan och ta bussen till sjukhuset. Det gick ju bra att ta bussen, men inget jag gör om jag inte är tvungen nu då jag har ont.

När jag var på väg hem från hälsocentralen så ringde sjukgymnasten upp mig. Det fanns ingen tid just nu på ett tag framöver men hon skulle höra av sig igen då det gick att boka in mig. Hon skulle även kontakta en på rehab. Känns helt ok.

Väl framme på sjukhuset/röntgen så gick det ganska fort ändå att få röntgas. Det blev en CT, första gången för mig.

Det verkar inte ha varit nåt akut som jag behövde stanna kvar på sjukhuset för, så jag kunde åka hem.

Less på värken nu

Nu har jag haft ont i två veckor och jag börjar bli så jäkla less. Men det onda sitter mest i höger ben nu, även fast jag har ont i rumpan då jag sitter rakt samt gör ont vid ryggslutet då jag ska ställa mig upp eller sätta mig ner. Är det lika nästa vecka så ska jag gå iväg till Hälsocentralen. Jag hade ju tänkt gå denna vecka, men har inte orkat ta mig iväg. Det är inte långt att gå, men det blir långt pga smärtan samt halt och blaskigt.

Idag och igår har jag känt mig lite “nere” men det är ju inte så konstigt. Vem som helst hade ju gjort det om man har ont i flera veckor tid.

Förra veckan tog jag ju ett bad, det var ju inte smart av mig då jag fick så ont i rumpan.  Dagen efter hade jag ännu ondare i rygg och rumpa dessutom. S har gett mig badförbud. Det var jobbigt i några dagar att inte kunna bada, men det funkar ju. Jag är ju badberoende och tar 1-2  bad om dagen i normala fall.

Jag har googlat lite på vad det är som jag har råkat ut för. Ischias, stämmer väldigt bra. Både mamma och pappa har sagt det också. Så det är troligtvis det.