Jag ska försöka berätta lite om mitt liv. Det är en del så jag väljer att ta upp endast en bråkdel.

Då jag var runt 18 år så gjorde jag en utredning på psykiatrin. Efter några veckor fick jag reda på att jag hade nåt som heter Asperger syndrom. Jag hade ingen aning om vad det var då och jag fick inte heller någon förklaring av den som berättade för mig om detta. Det jag fick veta var att jag uppfyllde en del av dom kriterier som var. Inte mycket mer än det.

Jag har i många år gått på samtal på psykiatrin. Det började, om jag minns rätt, i lågstadiet. Jag gick då till BUP regelbundet, dit gick jag tills det att jag var 17 år. Jag gjorde några utredningar där men det var inget fel på mig. Den tiden jag gick till BUP var bortkastad tid.
Under tiden i skolan så hade jag svårt för att lära mig. Det enda jag e mig i var att läsa. Jag läste en hel massa.

Jag kommer inte ihåg så mycket från skoltiden, det är en tid jag helst av allt vill glömma bort helt och hållet. Större delen var bara en plåga för mig.

Jag har inte haft någon speciellt lätt skolgång. I början, i lågstadiet fram till 6an så var hade jag ganska gott självförtroende. Då jag börjat 7an så började mitt självförtroende att sjunka mer och mer. Jag blev också mobbad. Värst var det under lunchrasterna i 7an. Det slutade med att jag inte gick till matsalen tillsammans med dom andra i klassen , utan jag gick helt enkelt hem. Jag vågade inte vara kvar i skolan. Vet inte hur det gick med det där, om mamma och pappa fick reda på det av nån från skolan. Det jag vet är att jag en dag kom hem vid lunch som vanligt, trodde pappa åkt till jobbet men han var hemma. Så då fick jag ju berätta lite för honom. Jag bodde hos pappa sen några år tillbaka.

Då jag gick i 7an och vårterminen började så hade jag flyttat till en annan familj, vilket gjorde att jag var tvungen att byta skola. Det var riktigt skönt att få komma bort från den skitskola jag gått på. Lärarna och rektorn verkade skita i att det förekom mobbing på den skolan. Jag vet att änn idag är den skolan riktigt dålig.

Den nya skolan var bättre, där fick jag några vänner. En av dom skulle efter några månader svika mig genom att sno ett par cd-skivor av mig samt ett par söta örhängen jag precis hade fått av mamman i den nya familjen. Jag har haft otur att dras till sådana som inte är att lita på och som ljuger och stjäl. Tyvärr.

Då det kommer till mobbingen så vet jag såhär i efterhand att jag hade mig själv mycket att skylla. Man kan inte säga att jag hade någon god hygien fram till dess att jag var 13-14 år. Jag duschade nästan aldrig, kunde gå i samma kläder i veckor i streck. Mamma har berättat för mig att hon då jag var liten knappt kunde få in mig i duschen. Gick ju inte att tvinga mig heller.

Jag vet inte om detta med duschningen har nåt att göra med min Asperger eller om det var nåt annat som låg bakom. Dock har jag alltid avskytt att få vatten i ansiktet, att inte tvätta håret gjorde ju att jag slapp det. Nu mera så duschar jag och badar nästan lite överdrivet mycket ibland.

Jag har mått dåligt i nästan hela mitt liv. Jag kan inte minnas då jag mådde riktigt toppen. Jag har känt mig utanför och många gånger känt att folk missförstått mig.

Jag har inte haft många vänner. 3 stycken har jag haft under min uppväxt. Men dom har jag inte känt samtidigt.

Det år då jag jag skulle fylla 15 år så flyttade jag ifrån den familj jag bodde hos och kom till ett annat hem 26 mil ifrån Östersund. Jag trivdes så bra där! Som tur är så flyttade jag dit några dagar efter skolavslutningen så jag hade sommarlovet på mig att lära känna dom andra ungdomarna samt dom som vi bodde hos. Jag fick en nära vän nästan med en gång då skolan började. Men allt skulle raseras i december det året strax före jul. ”Pappan” i den familjen utsatte mig för ett sexuellt övergrepp. Det gick inte så långt som till samlag tur nog. Jag mår och har inte mått så dåligt över just övergreppet utan det som hände strax efter, då han försökte gasa ihjäl sig i sin bil. Jag såg det från fönstret i mitt rum. Han ringde sin sambo tydligen och berättat vad han hade gjort och va han gjorde. Strax innan sambon kom så kom även en ambulans som tog med sig han. Den blick han gav mig innan han satte sig i ambulansen har verkligen etsat sig fast hos mig. Den blicken och det att jag nästan fick se en ta sitt eget liv har jag mått så dåligt över. Varje jul sen dess är en pina för mig och minnena kommer fram. Jag gillade inte julen innan heller men detta gjorde ju inte saken bättre. Det fula är också att vi (jag, mamma, pappa och andra ) känner att det är som att ”han” väntade tills det att jag fyllt 15 år, eftersom det hände några veckor efter min födelsedag. Väntade tills jag var ”laglig” så att säga.

Jag har inte fått bearbeta denna händelse. Jag hade tillfälle till det strax efter, men jag ville inte prata. Jag gick på tiderna jag hade hos min samtalskontakt, men jag sa inte mycket alls.

Ja, detta var alltså bara en bråkdel. Vissa saker vill jag inte ta upp här. Det med övergreppet har jag skrivit om massor av gånger förr så det gör inget att jag lägger ut det.