Måndag

Två möten inplanerade nu. Ett för att prata om hur jag har det samt att fixa tid på hc här i Torvalla ang min medicin (fluoxetin som jag tar för min socialfobi).  Det andra är ang städhjälpen.

Jag önskar så att mitt liv vore annorlunda. Jag minns inte då jag mådde riktigt riktigt bra sist. Minns inte hur det är att må riktigt bra. Då menar jag inte i nån dag utan flera dagar. Jag vill göra nåt på dagarna, jag vill vara smalare, jag vill så mycket.

Nu tänker väl några av er, ja men se till att gör det du vill då. Vill du vara smalare, banta. Ja, banta kan jag göra och jag vet precis rätt metod och som har funkat förr för mig. Det är ju bara det att det då innebär massor med motion, en till två gånger per dag ska jag då behöva ut och röra på mig. Men som det är nu så kommer jag inte alls ut. Jävla förbannade socialfobi som ska ställa till det för mig. Grr!!

 

Jag får väl trösta mig med att allt börjar gå åt rätt håll nu iallafall.

Mår inte bättre idag än vad jag gjorde sist jag skrev.

 

Meningslöst

Livet känns så hopplöst och meningslöst :cry: . Jag får denna känsla ofta nu mera. Känner mig rejält nere, känner att allt är bara skit och att jag bara borde skita i allt, att hela jag är skit och att världen vore bättre utan mig. Men att bara skita i allt gör ju bara saken bättre och jag vet ju att jag är inte skit och att världen blir ju inte bättre bara för att jag inte finns. Allt som sker runt mig nu är ju sånt som ska få mig att må bättre och komma på fötter igen. Jag har levt utan att “leva” i flera år nu och jag har börjat bli rejält less på det.

Jag har många som tycker om mig för den jag är. Ja, inte många vänner dock men vänner det har jag, dock är dom ytterst få. En som jag kan säga är en riktig vän och som faktiskt bryr sig i mig. Jag har ju mina syskon, mamma och hennes man, pappa och farmor och även så klart Micke. Min familj och Micke betyder så jävla mycket för mig. Men det hoppas jag att dom vet.

Varje gång jag sätter mig och skriver nåt lite allvarligare här i bloggen min så börjar jag tänka en massa på allt som är och allt som varit. Mest bara allt dåligt då. Det gör dessa inlägg väldigt jobbiga att skriva, men på samma gång så behöver jag ju skriva av mig.

Jag har ingen att prata ut riktigt med då det kommer till mina känslor. Jo, Micke finns ju såklart, men nu menar jag nån på psykiatrin tillex. Enda nackdelen är ju att jag pratar inte så mycket som jag önskar att jag skulle göra. Det finns så mycket inom mig efter all skit som vill ut, men jag sitter bara där, tyst som en mussla i rummet med den jag går hos. Jag har nu inte gått till någon på flera år.

Då jag var på vuxenhab första gången och träffade en läkare där då fick jag via henne reda på att psykiatrin sagt att dom där inte kunde göra nåt för mig. Vi är flera som är väldigt fundersamma över detta faktum. Är det för att jag har Asperger och bara då ska till hab eller vad är det frågan om? Iof så borde ju läkarn jag träffade på hab. sagt nåt om så var fallet då hon jobbat länge länge inom psykiatrin bla och borde veta hur det ligger till. Det är vad det är.

Förresten borde jag nog se till att ev få dosen av min medicin ökad eller få en till eller nåt annat. Jag känner att det enda som dessa jag har nu hjälper mig med är mina vredesutbrott. Sen känner jag mig varken antingen glad eller ledsen utan det är typ hela tiden nåt mellanting.

My back is killing me

Fy tusan. Tänkte jag skulle ta en liten promenad för en gångs skull.. Jag klarade inte ens av att gå runt huset! Min rygg började göra så ont. Min övervikt börjar väl ta ut sin rätt nu och det är på tiden att jag gör nåt åt det. Jag gissar att det är övervikten alltså. Jag har annars inte haft några som helst problem med min kropp pga övervikten, tack och lov.

Gör så ont i ryggslutet.

 

Hm man kanske skulle fixa tid på hc för att kolla upp ryggen…

Viljan finns men inte orken

Nu känner jag att jag verkligen måste ta tag i min vikt. Eller ja, jag har velat ta tag i den väldigt länge nu, Viljan finns men inte orken. Måste ju verkligen se till att börja röra på mig mer, kan ju knappt göra nåt längre utan att få ont i ryggslutet. Men bara för att jag får ont så drar jag mig ännu mer för att gå ut. Irriterande och ledsamt.

Jag tänkte jag skulle följa med Micke till affären för en stund sen. Ställde mig i duschen och fick så ont i ryggen bara av att duscha så jag fick skita i affären.

 

Att jag får ont i ryggen beror mycket på min övervikt samt att jag inte är van att använda kroppen.

 

Jag vill så mycket faktiskt. Men det är just det där att verkligen ta tag i det jag vill ändra på. Jag vet ju att jag kommer att klara av att gå ner i vikt då jag väl sätter igång.

Britney Spears

Idag fick jag nya Britney Spears albumet.  Ibland känner jag mig lite FÖR GAMMAL för att lyssna på Britney. Men vad spelar det för roll egentligen hur gammal man är? Gillar man nån så gillar man nån, eller hur? Jag har ju dessutom lyssnat på henne ända sen hennes första album släpptes.

Sharon Osbourne

Sådär. Nu har jag läst ut Sharon Osbournes självbiografi Extrem – min självbiografi. Den var, enligt mig riktigt bra. Jag ska införskaffa Ozzys självbiografi också snart.

 

Beskrivning:

Sharon Osbourne är den drivande kraften bakom The Osbournes-fenomenet från den älskade realityserien med samma namn och som fått kultstatus bland både ungdomar och äldre i Sverige. I boken berättar hon med egna ord sanningen om familjens märkliga och i allra högsta grad underhållande livsstil. Detta är verkligheten bakom alla rubriker från tidningsomslag världen över. Från fattig flicka till stormrik

Sharon Osbourne lever idag ett liv som är ljusår från barndomen i södra London. Hon växte upp med sin judiske pappa Don Arden som, då var sångare, och sin katolskt uppfostrade irländska mamma Hope, som var dansare. Familjens dåliga ekonomi ledde till många gräl och det var inte förrän fadern lämnade scenen och istället blev manager som dotterns liv tog en annan vändning.

Sharon kände sig aldrig bekväm i skolan och när hon var femton år och tre månader (den lägsta ålder engelsk lag tillåter) så hoppade hon av sin akademiska utbildning för att börja arbeta i familjeföretaget, pappans musikimperium. Hennes komplicerade relation till pappan skildras ingående i boken, och är fylld av en mängd roliga anekdoter.

Kärlek och alkoholmissbruk

Sharons första möten med Ozzy och hur hon gick från att vara hans manager till att bli hans hustru är naturligtvis en av bokens mest intressanta delar. Hennes föräldrar försökte sära på det unga paret, men målmedveten och envis som hon var, lät hon sig inte styras utan följde sitt eget hjärta. Istället var det alkoholvanorna som höll på att förstöra deras förhållande tills Sharon bestämde sig för att helt sluta dricka. För Ozzy tog det längre tid att lämna sitt missbruk men efter åtskilliga rehabiliteringsförsök är han idag kvitt sitt beroende. Trots mordförsök, bråk, missbruk och en mängd andra incidenter så kunde ingenting skilja rockens mest kärleksfulla par åt. En kärlek som håller än idag.

Kämpade mot cancer

Sharon säger själv att hon “levt femtio liv på femtio år” och det är lätt att förstå vad hon menar när man läser hennes självbiografi. Vi får ta del av öppenhjärtiga berättelser om livet på turné, om vänner som dött och hur hon brottades med sin cancer. Och givetvis hennes gränslösa kärlek till sina barn.

Mest sålda i Storbritannien sedan 1998

Boken, som gick rakt in på Sunday Times förstaplats, har sålt i mer än 2 000 000 exemplar och är den bäst säljande självbiografin sedan Nielsen startade BookScan 1998 och började samordna bokförsäljnings-statistiken i Storbritannien. Sharon Osbourne Extreme: My Autobiography är en fantastisk livshistoria om en lika fantastisk kvinna.

 

Info samt bild från adlibris.

 

 

Har du läst den här boken och vad tyckte du isåfall om den?