Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med “största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.

Psykiskt, fysiskt och LCHF

Mår bättre och bättre igen psykiskt känns det som. Första gången hitills i år som jag mått hyfsat bra  flera dagar ( förutom i lördags och söndags… )

Jag har orkat tänka på vad jag äter och faktiskt lagat mat och tyckt om att göra det igen och jag har tagit 7  promenader hitills i år , det vill säga 3 promenader i veckan ungefär. Jag har tänkt ta en promenad måndag, tisdag och onsdag men idag vet jag inte om jag orkar ta en. Får se om jag tar en i helgen istället. Huvudsaken är att jag kommer ut och går minst tre gånger / vecka känner jag. Jag vill ta det lugnt och därför tre i veckan. Dessutom tar jag bara den kortare vägen. Jag kommer gå längre och oftare framöver.

Jag vill hålla mig till LCHF när det gäller kost då min mage mår så bra på det. MEN, så fort jag har en dålig dag ( ångest etc ) så går jag och köper bullar, chips och annan skit. Jag måste lära mig att göra nåt som är godkänt inom LCHF istället. Jag mår ju bara värre dagen efter jag ätit “fel” och inte bara ångest utan får sån hemsk huvudvärk på grund av allt socker.

jag SKA ner till 125 kg innan detta år är slut. Bara jag sätter igång riktigt så kommer det gå snabbt! Just nu väger jag 133,9.

Dag 17 av 30: Hur jag skötte mig i skolan

Jag fick döpa om just denna med tanke på att på listan står det “Hur jag sköter mig i skolan” och jag har ju inte gått i skolan på många år nu.

Jag kunde ju ha skött mig bättre i skolan. Jag skolkade ofta och gick bara på enstaka lektioner speciellt då jag gick 8an-9an. Jag gjorde ej heller aldrig läxor efter att jag började i 6an ( knappt innan heller ) och självklart blev ju mina betyg lidande. Jag mådde inte bra och hade det svårt i flera ämnen, hade det svårt redan från 1an och behövde extra stöd ( som jag knappt fick ). Att ens tänka på att gå till skolan gav mig ångest och nu i efterhand så vet vi att det kunde ha blivit bättre om jag fått veta om att jag har Asperger mycket tidigare och inte när jag var runt 18 år. Jag hade kunnat få hjälp och klarat mig mycket bättre. Jag hittade på anledningar till att få gå hem tidigare också, i lågstadiet ljög jag flera gånger om att jag inte mådde bra dvs var sjuk eller var på väg att bli sjuk. Jag ville ju bara hem.

När jag gick i 7an så började mobbingen. Eftersom jag en kort tid efter det började lärde mig att det var vid lunch jag fick mest skit så valde jag att gå hem just vid lunch. Jag åt aldrig på skolan. Jag gick hem och stannade hemma. Det märkliga är att ingen verkade ens ha fattat att jag skolkade varje dag. Ingen förstod att jag var mobbad. När jag kom hem en dag var pappa hemma och sen började dom på skolan fatta lite mer i alla fall. Men vad jag minns så blev det ingen större förändring. Jag mådde ju fortfarande lika dåligt att gå till skolan. När andra terminen av 7an skulle börja så hade jag bytt skola på grund av flytt, så jag slapp mobbingen. Men, skolan oavsett vart jag än gått , har ju gett mig ångest. Knappt jag ens klarar av att gå in en skolbyggnad fortfarande utan att få ångest, oavsett om jag gått på den skolan eller inte. Att gå förbi skolan i Torvalla ( Torvallaskolan ) får mig ofta att må dåligt och jag undviker att gå förbi den så gott jag kan. Men jag måste ju gå förbi den då jag ska till pappa.

Jag gjorde så gott jag kunde ändå med tanke på att jag inte mådde så bra psykiskt och hade mina svårigheter. Sen finns ju en till anledning till att det var som det var med mig och skoltiden : jag bytte skola några gånger mellan 7an och 9an på grund av flytt.

Att jag dessutom blev mobbad och kände mig utfryst stor del av skoltiden gjorde det ju inte heller lättare. Utfryst på varje skola jag gick i, förutom då jag gick några månader på skola i Åsele där jag faktiskt fick en vän redan första dagen.

 

Jobbig vecka

Jag vet inte riktigt varför men jag har knappt suttit framför datorn dom senaste veckorna. Jag har haft den igång för att kunna lyssna på musik och se serier, men inte suttit vid den som jag brukar göra. Dom enda gånger jag sitter är då jag skypar med min Stefan en – två gånger om dagen. Eller som nu, då jag skriver inlägg och inlägg skriver jag ju inte så ofta. Dom inlägg med bilderna är ju automatiskt från Instagram. Så, nästan datorfritt med andra ord.

Fördelen med att jag inte sitter så mycket vid datorn är ju att jag läser böcker igen.

Den här veckan har jag mått lite si sådär. Det har känts jobbigt då jag varit iväg till affären , nära panikattack flera gånger och varit lite yr. Då jag varit till affären har jag bara velat hem igen så snabbt jag kan. Varit yr och det har känts som att jag bara vill börja gråta. I måndags var det extra jobbigt. Jag retade upp mig på en sak och jag blev arg ( visade det inte ) men ändå det är inte likt mig längre att känna så. Jag är väl inne i en sån där period igen då jag inte mår så bra psykiskt, bara det att jag inte känner av det så länge jag håller mig hemma. Haft en ångestattack också. Jag vet att jag mår så här ibland och kommer så göra många gånger till men det jobbigaste är att jag INTE VET vad det beror på!

Igår mådde jag inte bra ( huvudvärk och säkert feber ) och idag mår jag inte heller nåt vidare ( huvudvärk idag med ) men mår lite bättre än igår ändå. Det kan vara värmen som gör det, men jag vet inte. Jag försöker dricka massa vatten och få i mig salt, men som jag skrivit förr så spelar inte det mig någon roll tydligen.

Jag har spenderat större delen av senaste tiden i soffan framför tv’n. Har inte haft större lust till så mycket annat än det heller.

Jag är glad att Stefan finns i mitt liv för han får mig alltid att må bättre ett tag under tiden vi skypar och ett par timmar till efter. Han är verkligen bra för mig. Det är han som pushar mig så jag kommer ut ibland, även om det bara blir en sväng till affären för att köpa en flaska vatten ( har så svårt att få i mig vanligt kranvatten oftast ) .

Skugga utomhus Maria1

Gårdagen = Skitdag

Igår hade jag en rejäl deppdag. Jag kunde inte alls somna natten till igår, hade för många tankar som snurrade. Tankar på det jag varit med om, hur mitt liv varit… Kunde verkligen inte alls somna pga dom. så jag var vaken över ett dygn igen. Jag låg och grät mest hela dagen, fick ett vredesutbrott ( det enda som for i golvet denna gång var en grej inne på toaletten och inget som gick sönder ) och jag hade verkligen ingen matlust alls. Stefan <3 tvingade mig nästan att fixa till nåt att äta. Han tjatade lite på mig via skype. Blev en omelett ganska sent, men jag fick ju i mig nåt ätbart. Nåt som var lite jobbigt var det att Stefan trodde att det var hans fel att jag mår dåligt, vilket det ju inte är. Snarare tvärtom, han får mig att må bra.

Jag har fått sova inatt, men somnade inte förräns runt 02. Vaknade igen vid 12. Jag mår mycket bättre idag men inte helt. Ligger inte och gråter en hel massa idag. Var till affären nyss och det var enbart jobbigt och jag ville bara hem igen. Dom gånger det blir sådär jobbigt för mig då jag är på affären slutar det alltid med att jag köper choklad och nån läsk. Gissa vad jag köpte nu? Jag var inte iväg till affären för att köpa sånt. Tur jag får pengar imorgon igen så jag kan köpa det jag egentligen tänkt mig. Jag blev alldeles svettig och yr nu förut på affären, riktigt jobbigt.

Jag vet inte alls varför men i år har jag hitills varit deppig fler gånger än vad jag var under hela förra året. Det går väl över snart antar jag. Jag har ju mina bra och mina dåliga dagar. Jag har ju ändå dagar jag får må bra på nu, vilket jag inte haft förr ( några år sen nu ).

Imorgon hoppas jag att jag orkar med att åka in en sväng till stan igen. Gregoriemarknaden startar imorgon och det hade ju varit kul att gå på den, har inte varit iväg på evigheter. Om jag känner imorgon att “skit i det, det blir ju bara jobbigt” så ska jag försöka tvinga mig iväg. Ta bussen in stan iallafall och sen då jag väl är där se hur jag vill göra, om jag vill gå på marknaden eller om jag bara handlar mat.

Söndag

Vad det känns ovant att använda en stationär dator efter att ha endast använt laptop i några år nu. Skärmen känns så enormt stor. Men det är ju en vanesak det där.

Idag har jag haft besök av pappa. Var trevligt att ha han här ett tag. Efter att han gått hem till sig så satte jag igång med att dammsuga och plocka ihop den tvätt som legat samt hängt tvätt och satt igång en maskin tvätt igen. Jag tänkte försöka fli upp i köket imorgon, vilket faktiskt behövs. Det känns ju skönt att ha gjort nåt varje dag.

Igår sov jag precis hela dagen och vaknade inte förräns sent på kvällen så igår blev det absolut ingenting gjort. Jag har hållit mig vaken idag men ska ta nåt att sova på om några timmar. Jag måste få rätsida på dygnet igen innan onsdag eftersom jag ska till läkaren då. Jag måste iväg och kan absolut inte ställa in tiden.  Ställer jag in tiden så kommer jag ha ångest över det samt så vet jag aldrig när jag kan ha turen att få en tid igen. Största anledningen till att jag har en läkartid är för att fixa ett läkarintyg som försäkringskassan ska ha. Detta måste fixas innan december. Risken är ju att jag inte får några pengar om jag skjuter upp besöket också. Ny läkare har jag också, tack vare att det inte finns läkare längre på hälsocentralen där jag bor. Jag måste till en annan hälsocentral (vårdcentral) och som ligger någon mil hemifrån mig. Buss är svindyrt dit så ska få skjuts. Det är bara lite jobbigt att det är så tidigt på morgonen jag ska iväg, ja tidigt för mig är det.

 

Frissan och kontaktperson

Idag ska jag iväg till frissan igen och få håret fixat. Jag hoppas att det blir bättre nu för jag har haft sådan ångest under hela helgen eftersom det inte är så  bra klippt, kortare på enda sidan än andra och i luggen har hon missat lite.

Apropå mitt hår så färgade jag ju det för några månader sedan och det har redan blivit en rejäl utväxt. Mitt hår växer väldigt snabbt så jag vågar få det klippt ganska rejält. Jag måste ta och köpa mer hårfärg för att fixa till utväxten, eller så går jag till frissan nästa månad och får det gjort då.

Efter frissan ska jag passa på att gå in på affärn och köpa nåt fikabröd. Jag ska träffa min nya kontaktperson hemma hos mig imorgon och jag tänkte att vi kunde fika lite.  Jag hoppas att det kommer kännas lika bra imorgon som det gjorde i torsdags då jag träffade henne tillsammans med kontaktpersonsamordnaren.

Förändringar

Jag känner mig ganska stolt över mig själv som faktiskt tagit mig iväg på dom tider jag haft nu några gånger på hälsocentralen. Jag har inte velat gå iväg några gånger men det har ju varit viktigt. Jag vill ju inte riskera att få nåt strul med såret, mer strul än det redan är vill säga. Det läker bra och infektionen verkar ha försvunnit nu.

Ni som följt min blogg ett längre tag förstår ju att det är väldigt bra gjort av mig att komma iväg. Jag har ju en tendens att bara kunna skita i saker som jag ska göra, mycket för att jag tyckt det varit så jobbigt att gå ut. Men, nu dom två senaste gånger jag varit ut har det inte varit det minsta jobbigt för mig. Känns så skönt och underbart bra att kunna gå ut utan att börja må riktigt dåligt innan. Det verkar som att socialfobin mer och mer försvinner.

Det har nästan blivit så att jag börjat längta att efter att gå ut. NÄSTAN alltså. Jag har kommit långt under dessa två år som snart gått sen jag blev ivägskickad till psykiatrin och all förändring av mitt liv började.

Jag vet att min familj är väldigt stolt över mig och riktigt glad över att jag börjat förändra mitt liv.

Jag är nyfiken över hur mycket mer som har skett tills nästa år, jag tror det är mycket som har hunnit hända till dess också.