Det är ju inte alls konstigt att jag inte har mått så bra alls dom senaste två-tre månaderna. Först har vi ju detta att jultid är den värsta tiden på året för mig sen det att jag -98 blev utsatt för ett sexuellt övergrepp bara någon vecka innan jul det året. Sedan så har jag ju inte alls tagit min medicin som jag ska. Jag har inte tagit den alls på drygt en månad, tills i fredags. Jag har ljugit för mig själv och även för andra. Jag har sagt att jag har tagit medicinen. Jag blir så arg på mig själv.
Jag har ju märkt att jag mår bättre av medicinen. Vet inte om den hjälper för det jag fick den utskrivet till ( mot socialfobiska besvär) men en viss skillnad på mitt mående känner jag allt.
Jag har ställt alarmet på mobilen så jag inte ska glömma att ta medicinen. Jag gjorde så i somras också men av någon anledning slutade jag med det en tid. Det är ju så viktigt att jag tar medicinen.
. Knäpptyst, eller ja jag sa litegrann iaf. Tog upp detta med min sömn bland annat. Fick Zoplicone utskrivet som jag ska ta då jag verkligen behöver, speciellt om det gått ett dygn utan att jag sovit nåt. Jag tog upp detta med mina mardrömmar jag börjat få och hon jag var till sa det tyder mycket på att jag har mycket inom mig, att jag skulle behövt hjälp och få prata med någon om detta som varit i mitt liv. Det har ju inte varit ett speciellt lätt liv jag levat, mobbad, utsatt för ett sexuellt övergrepp och en del annat. Jag har inte riktigt fått bearbeta nåt av detta. Ja, sen sade läkaren att hon verkligen tror att jag kommer att klara av att börja må bättre etc och få ett bättre och mer värdigt liv. Jag tror också på det, för nu är jag så förbannat less på att bara gå hemma och må massa skit. Nu har ju som tur var, det börjat hända grejer! Jag är glad att denna hjälp finns, att hjälpen finns om man verkligen vill ha den. Jag ska verkligen ta detta på allvar nu, växa upp, börja få må bättre, lära mig att ”fungera” igen.
.