Att oroa sig för ingenting

Jag kan inte låta bli att bli lite irriterad på mig själv vissa gånger. Bla då jag går och oroar mig för saker som jag egentligen inte behöver oroa mig för alls.  Nu har jag, till idag, gått och oroat mig för om jag fått rätt nycklar. För några veckor sen var jag iväg och hämtade ut nya nycklar eftersom dom skulle byta ut alla cylindrar här nu i mars. Jag var orolig över om jag hade fått rätt nycklar eller inte. Men eftersom jag är hemma jämt ändå ( nästan ) så kan jag ju kolla så det blev rätt nycklar precis då dom bytt cylinder. Idag kom dom och bytte och självklart hade jag rätt nycklar!

Jag har sen i jul oroat mig för om med vem jag ska gå och se Metallica i augusti. Det verkar ha löst sig redan. Men jag lär ju oroa mig tills konserten är, om jag känner mig själv rätt.

Jag  ska inte hålla på och oroa mig för sådana saker som alltid löser sig.  Jag gör bara mig själv en rejäl otjänst och jag mår bara dåligt psykiskt över det.

 

felix-30729_640

Mycket

Det blev mycket den här veckan, imorgon har jag träff med försäkringskassan. Det är viktigt så jag får inte avboka en tredje gång. Jag gör bara mig själv en otjänst.

Lika bra att det blir en sak mest varje dag, jag hinner inte oroa mig så mycket och eller må dåligt långt innan.

Jag somnade snabbt och sov nog ganska bra natten till idag. Hoppas att det blir samma kommande natt.

Träff med läkare

I måndags och idag har jag haft möten. I måndags var det med min läkare från psykiatrin, min god man, pappa och Micke. Idag var det bara jag och läkaren. Det var mycket som sades i måndags och jag var väldigt deppig efteråt. Jag kände att allt blev så fel och det pratades bara om en enda sak, min ekonomi. Idag blev det bättre. Det kommer nog börja hända lite mer
runt mig nu igen.

Jag och min läkare kom idag fram till att en anledning till att jag har svårt att komma iväg på saker eller att ens ibland ta tag i tvätten beror på att jag har så svårt att starta. Att jag inte har en “startknapp” så att säga. Det som är bra är att då jag väl sätter igång med nåt så blir det gjort ( för det mesta ) Jag behöver lära mig att inte skjuta upp saker. Jag är ofta väldigt nervös dagen innan jag ska göra nåt, spelar ingen roll vad det är. Men efteråtså känns allt så bra och skönt. Efter att jag varit på mötet eller varit hem till pappa på middag, fastän jag känner att jag verkligen inte vill eller orkar, så känns det så skönt. Jag har ju då fått komma ut och göra nåt.

Jag har ju en god man nu men läkaren sa att hon tror att jag ändå skulle behöva en förvaltare. Det låter värre än vad det är och det är för mitt eget bästas skull detta föreslås.

Jag avskyr att jag ska ha så svårt att bara ta på mig skor och jacka och gå ut och gå. Nu var det några månader sen jag var ut sist igen. Att sitta inne gör inte att jag börjar må bättre. Jovisst mår jag bättre psykiskt nu än för några år sen, men det har sina dalar och toppar. Jag äter min medicin som jag ska och jag försöker verkligen sova på nätterna numera. Ibland kan det gå nåt dygn utan att jag får sömn och det även om jag tagit sömntablett, mina tankar som kommer då jag ska slappna av och försöka sova är för starka och vill tränga igenom.

Nu börjar jag bli nervös inför framtiden. Jag vet inte varför, för det kan ju bara gå framåt om jag bara vill det OCH det vill jag ju såklart.

Återstår att se hur framtiden blir och hur pass villig jag är att ta emot all hjälp. Jag är villig, men tjurig. Tjurig åt fel håll bara.

Madonna till Ullevi i sommar

Åh jag vill gå och se älskade Madonna. Men lär ju inte ha råd eller ej heller ens kunna få tag i biljetter. Hade varit så kul att få gå. Klarar jag av att gå på Roxette där det var ca 22.000 pers i publiken så lär jag nog klara av att gå på Madonna också. Jag menar. jag tror inte att man känner någon större skillnad på antalet folk. På Roxette kändes det mer som att det bara var några 100 och inte flera 1000.

 

 

Iallafall så kommer hon till Göteborg den 4e juli. Jag har egentligen tänkt åka ner efter 7e juli men om man får chansen att gå och någon hjälper till att köpa och betala för två biljetter sålänge så är jag evigt tacksam och jag åker alltså ner tidigare.

Syrran hade velat gå med mig, men det blir nog svårt och jobbigt det då hon precis fått barn. Pappa hade det vart grymt att få gå med och se Madonna. Annars finns ju brorsan och han lär väl kunna ställa upp om inte mamma eller hennes man kan  ;) .

Jag skulle leva länge på upplevelsen att få se Madonna live.

Får jag inte se Madonna så ska jag hoppas på att Metallica kommer till sverige igen i en snar framtid. FÖR DÅ ska jag gå. Det blir tillsammans med brorsan då, jag lovar att han gärna går med mig.

F*n vad tiden har gått fort

Det känns som att det bara är någon vecka sen jag kom ner hit till Göteborg. Det är redan  den 14e september och den 17e, på lördag alltså, blir det bröllop. Oj vad jag känner att jag tjatar om detta bröllop, men det är svårt att inte låta bli. Det är ju ändå min lillasyster som ska gifta sig.

Jag och mamma ska iväg vid 15 tiden på lördagen och hämta brudbuketten och sen  fortsätter vi direkt till slottet där vigseln och middagen ska hållas, det är iallafall vad jag fattat det som. Jag och mamma ska hjälpa syster att göra sig i ordning. Klockan 16.00 är vigseln.

Vid 12-13 tiden kommer moster med man och deras barn. Det kommer bli riktigt kul att träffa dom och speciellt lilla Agnes. Henne har jag inte träffat än och hon börjar ju bli stora tjejen nu, ca 6 år. Ja, mormor kommer tillsammans med dom.

Jag är lite orolig för hur jag kommer att må på lördag. Psykiskt då menar jag. Om jag känner  att jag inte mår bra, att en panikattack eller nåt annat är på gång så är det ju bara att säga till någon vid bordet och sen gå iväg och ta lite luft eller sätta mig nånstans där jag får vara ifred ett tag.  Men det kommer att gå kanonbra, det måste jag intala mig själv.

Orolig

Fy vad jag blev orolig ett tag nu. Min mens hoppade två månader. Jag är inte van att den hoppar nu efter att jag fått tillbaka mensen efter dessa nästan 3 år som jag var utan så jag blev ju lite rädd där ett tag. Som tur är så fick jag mensen nyss. Jag vill ha barn, men inte än på länge även då jag känt en så stark önskan i några år nu. Det får vänta. Jag är ju bara 26 år också och har ju många år kvar på mig att skaffa. Dock så har jag bestämt mig för att inte skaffa efter jag fyllt 35, jag vill ha innan dess och innan dess så hoppas jag att mitt liv har ändrat sig till det bättre.

Jag var ju lite orolig över att mensen skulle vara borta i 3 år igen. Nu kan jag ju andas ut.