Pappa

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han “förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag “slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att “kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju “lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Dålig dag, utbrott, ilska och sorg

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Så dålig att jag kastade sönder ett glas. Jag kastar sönder saker ytterst sällan nu, men igår kunde jag inte låta bli. Jag kunde inte “kväva” känslan. Jag behövde tydligen få ur mig ilskan, ilskan över pappas död… Nej, jag är inte arg på pappa för att han har dött. Jag är arg för att det är så jävla orättvist att han som knappt ens varit förkyld skulle få en ovanlig sjukdom. Efteråt låg jag i sängen och försökte ANDAS och ta det lugnt, jag var alldeles darrig.

S uppmuntrar mig att kasta sönder saker, för att få ur mig ilskan. Han förstår att jag kan behöva göra det ibland. Ibland när det blir alldeles för jobbigt. Det jag kastar sönder är ju inte ens nåt som är dyrt. Denna gång ett billigt glas från Ikea. S är nog den enda som fattar att kasta en kudde eller nåt mjukt på golvet inte är samma sak alls. 

Huvudsaken är att jag inte skär mig längre när jag mår dåligt även då jag haft extra många tankar på det sen pappa dog. Pappa har ju själv sagt det till mig att han förstår om jag inte kan stå emot ibland. Jag har fått återfall två gånger på fyra år vilket är riktigt bra. Självskadebeteende är ju som ett beroende och har man haft ett beroende så är det inte så konstigt att tanken på att börja igen kommer lite då och då. 

Inatt låg jag och grät länge innan jag somnade och idag är jag så matt och trött efter gårdagen/natten till idag. 

Jag tror att all ilska, all sorg kom nu. Jag har mått lite si sådär sen jag kom hem från Stockholm. Jag åkte ju på morgonen dagen efter urnsättningen. Ja, det var riktigt bra för mig att få komma bort från Östersund ett par dagar och det har jag velat göra ända sen pappa dog men jag har ju inte kunnat åka iväg eftersom jag har haft saker att göra som inte mina syskon kan göra från Göteborg.

Det känns skönt att urnsättning varit, att jag har lämnat in pappas nycklar till Rikshem. Att jag inte behöver tänka mer nu på varken urnsättning eller hans lägenhet.  Jag kan slappna av nu. Jag tror det är lite därför som allt kommer nu för mig. 

Hejdå pappa

Idag har jag, Jessica och Stefan sagt hejdå till dig. Urnsättning. Vi spelade en varsin låt innan vi lade ner din urna. Min låt var Nightwish – Sleeping Sun. Essa valde Cornelis Wreesvijk – Turistens klagan . Stefan valde Magnus Uggla – Jag och min far.

Det blev en mycket fin stund med gråt, lite prat och tystnad.

Vi lade ner din urna tillsammans.

Du är på en fin plats pappa. På Norra kyrkogården i urngrav där. Jag ville att du skulle vara nära vatten eftersom vatten var en stor del av ditt liv. Fiska, akvarium…

Tack för allt älskade fina pappa. Vi saknar dig pappa.

Att kunna skriva på Messenger gör så mycket

Skriver och uppdaterar lite på messenger, vad jag gjort. Vad som sker runt om honom (pappa) Hur jag mår. Gråter. Jag vet att jag inte får nåt svar, men det är ändå skönt att kunna ha detta.

Jag drömmer om pappa väldigt ofta. Drömde aldrig om honom innan han dog. Känns som att han kommer till mig i mina drömmar, tröstar och visar att han finns ändå men inte fysiskt. 

Jag kom på nu då jag skrev till pappa varför jag fått panik på bussen två senaste gångerna jag varit till Lidl. Det är nog mycket pga minnen. Han brukade ju köra mig dit, när han hade bensin vill säga. Han körde mig dit torsdagen innan jag var hem och åt hos honom den där allra sista gången.  Jag handlade lite åt honom då.  Inte konstigt om jag mår skit … Känner mig nervös hela tiden innan och på bussen, nära panikattacker. 

Idag var jag nära panikattack bara att se namnet på hållplatsen man kliver av på om man tog bussen till pappa. Krävs så lite vissa dagar. 

Då jag satt på bussen på väg till Lidl idag då kände jag paniken komma. Oftast värst när det bara är några hållplatser kvar innan jag sks kliva av. Jag skrev ”panik panik panik” till  S på Viber varpå han ringde upp mig kort efter.  Jag ringer inte honom när jag vet att han är i ateljén. Det gick bättre när jag fått prata lite med S och sen kommit in på Lidl.

 

För det mesta går det bra för mig på dagarna.  Ingen panik, ingen gråt. Men som sagt, vissa dagar är sämre än andra. Men det är ju inte så konstigt.

När jag nu skrev till pappa på messenger så skrev jag att jag är förvånad att jag tagit det så bra ändå. Jag var så säker på att jag skulle behöva läggas in på psyk. Det är ju skönt slippa inläggning dock. Första nätterna hade jag sömntabletter annars hade jag inte fått sova alls.

 

 

Fy fan vad du är saknad pappa!

Drömmer om pappa

Inatt hade jag flera drömmar om pappa. Det är så jobbigt när jag har dessa drömmar då alla är om samma sak dvs att han kommit tillbaka, att han inte alls dog, att det bara var nåt vi trott. Jag har oftast varit i hans lägenhet i drömmarna  och så kommer han helt plötsligt. Eller så skriver han till mig på messenger och frågar om jag vill ha skjuts till Lidl eller om jag har pant han kan få. 

 Jag grät en del inatt innan jag somnade och jag börjar se ett sammanhang. Varje gång jag gråtit då jag lagt mig så har jag drömt om psppa. Det är som att han kommer till mig i drömmen, visar sig i drömmen, och vill trösta mig. 

Älskade fina underbara pappa. Vad jag saknar dig. 

Älskar dig för evigt. 

Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med “största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

Gråta till musik

Förut idag så lyssnade jag på Britney Spears. Jag kan inte ens lyssna på henne utan att börja gråta tydligen. Nästan all musik jag lyssnar på nu sen 2 maj får mig att börja gråta har jag märkt. Visst, det är inte så konstigt när jag lyssnat på sån musik både jag och pappa gillar, men BRITNEY? Pappa var inget direkt fan av henne och lyssnade inte frivilligt på henne, endast då jag var hos honom och jag fick fritt välja vad vi skulle se på Youtube eller lyssna på via Spotify.

Jag funderade en stund på att sluta lyssna på musiken som får mig att gråta, men varför? Då hade jag ju fått sluta lyssna på Michael Jackson för längesen dessutom. Jag kan ju inte plåga mig själv med att sluta lyssna på musiken jag älskar eller sluta göra vissa saker på grund av att pappa dött. Hade jag slutat lyssna på viss musik hade jag inte haft mycket att lyssna på längre.

Jag tror att jag gråter till nästan all musik för att musik var en stor del av pappa. Hans musikintresse det vill säga stereo och att det skulle låta så bra som möjligt. Jag har fått det efter honom, jag är kräsen på ljud och vill inte ha vilket “skit” som helst. Han hade två stora intressen och det var fiskar/akvarium och Hi-Fi.

Igår mådde jag inte bra alls

Jag hade huvudvärk och kände mig allmänt dålig. Jag tog ett bad på eftermiddagen och fick ha så varmt som jag kunde och ändå frös jag. Idag mår jag mycket bättre, fast jag vaknade upp med likadan huvudvärk som jag hade igår. Treo hjälpte inte ett dugg igår så jag testade Alvedon idag istället och det hjälpte tack och lov.

Jag har varit iväg och handlat lite idag. Det blev inget Lidl eftersom jag inte orkade ta mig iväg. Jag har även städat lite i köket, vilket har behövts. Köksbordet har varit fullt av saker från pappas lägenhet men det har jag plockat undan nu. Det spelar ju egentligen ingen som helst roll att det ligger massa saker på köksbordet eftersom jag ändå aldrig sitter där, men det är skönt att ha det fint och städat.

Apropå pappa så behöver jag inte vara in till hans lägenhet mer alls nu. Jag behöver bara lämna nycklar sen då det behövs, men det kan jag ju be nån göra åt mig. Nycklarna ska tydligen lämnas i samband med besiktning av lägenheten (jag har frågat Rikshem). Annars är det bara  förrådet ute som ska tömmas, men det får jag hjälp med nästa vecka  av en granne till pappa. Grannen har varit till hjälp sista tiden och jag uppskattar det så mycket. Jag har flera jag kan fråga om jag behöver hjälp med nåt, alla har tagit kontakt med mig och sagt att det bara är att höra av mig. Det är så uppskattat. Det märks att pappa hade många fina vänner. Det är bara det att jag är så dålig på att be om hjälp, även fast folk säger åt mig att höra av mig.

I natt grät jag mig till sömns…

…Men det är ju nåt jag  får stå ut med. Det händer inte ofta utan bara några gånger i veckan om ens det.

Så fort jag börjar tänka på pappa så tänker jag på när jag och min syster var och såg honom den där sista gången och PANG så börjar jag gråta och det länge. Oftast är det då jag gått och lagt mig.

Ser framför mig hur han bara ligger där. Det kändes så overkligt. Jag är ändå glad att jag tog det beslutet att se honom.  Jag ville se honom så fort mamma ringde mig och berättade han att inte längre levde.

Han såg så fridfull och lugn ut. Hade ett lätt leende på läpparna.  Det sistnämnda försöker jag tänka mer på än tankarna på hur det såg ut där han låg på intensiven med slangar och sladdar och man såg hur jobbigt han hade det även i sömnen, första dagen såg han ut att ha det som mest jobbigt. Det är jobbigt att se honom framför mig död, men det är jobbigare med tankarna hur det var på sjukhuset. Jobbigare att tänka tillbaka på hur sjuk han var sista tiden.

Det är ju i och för sig bra att jag får gråta ut ordentligt och inte bara dessa smågråt då och då under dagarna. Ofta gråter jag på grund av sorgen så klart men jag gråter även en del gånger av lättnad. Lättnad för att han slipper lida mer, lättnad för att jag slipper oroa mig mer för honom nu.

 

…….

Du som läser min blogg får stå ut med att det mesta längre inlägg jag skriver är om pappa och hur jag mår nu. Jag har min blogg för att skriva av mig.  Jag stod även pappa väldigt nära så inte så konstigt då att jag vill skriva av mig då och då. Inte för att jag ska behöva be om ursäkt för detta.

Dagar och veckor går…

Sjukt hur snabbt man ändå ”vänjer” sig att en person man älskar/älskat inte längre finns kvar i livet. Jag blir mer och mer van att jag inte kan prata med honom längre. Att jag inte längre får träffa honom. Få en kram ,ge en kram. Kunna be om hjälp. Se honom. Men jag har ju minnena kvar.

Tiden har gått så fort också. Över en månad sen han dog.

Vi trodde ju alla att han skulle klara av att göra utredningen inför transplantation och att han skulle bli godkänd. Han hade påbörjat utredningen redan då han låg på lungavdelningen, dagen innan han fick komma hem igen då. Han låg ju inne med lunginflammation. 10 dagar fick han vara hemma innan han åkte in med ambulans för allra sista gången.

Jag är ändå glad att det gick så fort för honom som det gjorde, just för att han slapp lida mer. Det känns så elakt att sitta här och skriva att jag är glad.. Men jag är faktiskt det, för hans skull. Jag är glad att han var på sjukhuset och sövd när han dog och han var ju inte hemma och eventuellt fick lida mot slutet. Jag slapp hitta honom. Är så tacksam för att pappa lyssnade på mig och sina vänner på Facebook den kväll han åkte in… Vi nästan tjatade på honom att han skulle åka in NU. Jag tror att min kommentar om “Snälla åk in, var inte så tjurig som du vet vem” gjorde att han lyssnade mer.

Jag har märkt att jag inte går och mår lika dåligt psykiskt längre. Kanske är det tillfälligt eller så var det nåt som försvann med honom, min egen ångest, min oro för honom. Jag har ju själv inte tänkt så mycket eller kanske jag inte bara velat tänka på hur dålig han faktiskt var när han levde. Jag pratade med honom om allt annat än hans sjukdom, men jag tror att han förstod mig.

Jaaa, självklart gör det ont i mig. Vilket det ju kommer att göra resten av mitt liv. Dagarna är helt ok men kvällar och nätter är jobbigast. Det händer ju att jag gråter korta stunder varje dag. Någon gång i veckan kan jag inte ens somna för att jag gråter så mycket.

Men jag tror att jag tagit detta ”ganska bra” ändå för att jag vet hur jobbigt han hade det mot slutet och att vi båda var lite förberedd på att detta kunde ske, om än om några år och inte så snabbt efter han fick sin diagnos (IPF). Jag var ändå lite förberedd på hur det kunde bli.

Det är så jobbigt att skriva dessa inlägg men samtidigt är det skönt att få skriva av sig.  Jag VET att pappa tycker att det är bra att jag skriver.