Planering

Hur jag klarat mig under skuldsaneringen

Som jag har skrivit och berättat om tidigare så har jag haft skuldsanering i snart 5 år. Detta har inneburit att jag behövt leva på existensminimum alla dessa år. Men det är något jag knappt har märkt av. I början var det svårt med tanke på att jag var så van att leva på skräpmat, kunna handla och ta på faktura etc. Nu är jag van och jag har lärt mig att hålla i pengarna mycket bättre än tidigare.

Innan jag sökte skuldsanering så ansökte jag om ett större lån för att kunna ha allt samlat. Får man inte skuldsanering så är detta ett alternativ. Det finns många som erbjuder lån och Consida är ett av dom som gör det. En av dom tjänster som Consida erbjuder är alltså att hjälpa privatpersoner att samla sina lån och krediter till ett mer förmånligt lån, vilket du kan läsa mer om här: https://www.consida.se/lana-pengar/privatlan

Så här har jag tänkt/gjort senaste åren:

  1. Måste jag köpa det där plagget? Har jag behov av det? Kommer jag använda det mer än en gång?
  2. Handlar nästan alltid nu på Lidl istället för dyrare butiker och är även väldigt noga med att kolla efter extrapriser/nedsatta varor överlag. Jag är väldigt noga att kolla kilopriset med då det kan bli dyrt annars
  3. Jag har 600 kronor i veckan som ska gå till mat och hygien men där kan jag också få in annat om jag snålar lite extra. Ibland lägger jag 99 kronor av dessa på Spotify.
  4. Sugen på pizza eller annan skräpmat? Helt okej någon gång ibland, men dessa pengar som en pizza kostar kan man lägga på annan mat och som också håller en mätt mycket längre.
  5. Jag köper ALDRIG nåt som jag inte behöver. Jag tänker till både en och fler gånger innan.

 

Våra tankar om framtiden del 2

I förra inlägget skrev jag ju lite angående hur vi vill bo, ute på landet i ett hus.  Detta blir det angående barn eller inte.

När jag och Stefan började prata med varandra  17 september 2014 så var det en fråga han ställde  ganska med en gång. Den frågan var om jag vill ha barn eller inte. Jag tycker det var bra faktiskt att han frågade detta, så man inte går in i ett förhållande och sen visar det sig att bara ena partnern vill ha barn och man gör den andre besviken. Det är mycket som jag tycker är bra att prata om tidigt i ett förhållande och där bland annat barn. Det är ju en sak som är så perfekt för oss med vårt distansförhållande, vi lärde ju känna varandra så bra och har kunnat prata om precis allt redan innan vi träffades IRL.

Vi är ju väldigt bra på att prata med varandra också överlag vad det än är.

Han och jag är faktiskt överens om att två – tre barn skulle räcka, men att vi får se då vi väl fått vårt första. Jag vill gärna minst ha två. Blir inga barn än ( lugn mamma ) , inte förrän vi flyttat ihop och skulle det bli innan ändå så tar vi det därifrån vilket jag och Stefan är båda överens om helt. Jag vill inte heller vänta för länge ändå, eftersom jag blir 34 i år. Jag vet att det inte är så gammalt, men man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta innan man ens blir gravid och dessutom vill jag gå ner vikt. Men ja, blir det så blir det helt enkelt och jag känner mig så mycket mer mognare nu och mår ju så mycket bättre än då jag först ens började tänka på att jag vill ha barn vilket var då jag var runt 20.