Förändringar

Hem / Älskade / Förändringar

Jag känner mig ganska stolt över mig själv som faktiskt tagit mig iväg på dom tider jag haft nu några gånger på hälsocentralen. Jag har inte velat gå iväg några gånger men det har ju varit viktigt. Jag vill ju inte riskera att få nåt strul med såret, mer strul än det redan är vill säga. Det läker bra och infektionen verkar ha försvunnit nu.

Ni som följt min blogg ett längre tag förstår ju att det är väldigt bra gjort av mig att komma iväg. Jag har ju en tendens att bara kunna skita i saker som jag ska göra, mycket för att jag tyckt det varit så jobbigt att gå ut. Men, nu dom två senaste gånger jag varit ut har det inte varit det minsta jobbigt för mig. Känns så skönt och underbart bra att kunna gå ut utan att börja må riktigt dåligt innan. Det verkar som att socialfobin mer och mer försvinner.

Det har nästan blivit så att jag börjat längta att efter att gå ut. NÄSTAN alltså. Jag har kommit långt under dessa två år som snart gått sen jag blev ivägskickad till psykiatrin och all förändring av mitt liv började.

Jag vet att min familj är väldigt stolt över mig och riktigt glad över att jag börjat förändra mitt liv.

Jag är nyfiken över hur mycket mer som har skett tills nästa år, jag tror det är mycket som har hunnit hända till dess också.

Ett stort kliv bakåt

Hem / Hälsa / Ett stort kliv bakåt

Kanske borde detta inlägg vara låst? Det är lång text och kan vara triggande för dig som skär dig. Så skär du dig för att du mår dåligt så läs inte texten nedan.

 

Natten till söndag var inte alls bra. Jag reagerade mer på kommentaren än vad jag berättade här. Jag reagerade nog så starkt som jag gjort då jag sett dessa påhopp etc jag fått eftersom jag har på känn vem det är som skriver dom. Jag känner igen själva stilen på hur denne skriver. Även då vi inte är vänner längre alls så känns det och denna person vet ju om hur lättpåverkad jag faktiskt är.

Jag ville inte göra någon i min familj orolig så jag lät bli att berätta hur illa det var. Jag var så jävla dum att jag tog en kökskniv och började rispa på ena armen tills det började svida och blöda lite. Min kontaktperson såg mitt sår och ville vi skulle kolla upp det så det bar iväg till hälsocentralen. Så nu har jag fått såret rengjort och omlagt samt så ska jag gå på antibiotika i 5 dagar. Ska även tillbaka för koll nu på torsdag förmiddag.

 

Jag känner mig så jävla dum då jag gör mig själv illa. Men jag är glad att det är ett bra tag emellan gångerna numera. Denna gång var det ju mer extremt än det annars brukar vara också. Jag brukar mest skära lite tills det börjar blöda och sen är det bra, aldrig rispat och inte så stort som jag gjorde. Då man gör sig illa såhär, då det kommer till mig iallafall, så är det ett sätt att ta ut ångesten på och dom allra flesta gånger jag gör det räcker det med att skära lite tills det kommer lite blod och sen är det bra med det.

Den läkare jag har här på hälsocentralen var på plats idag och kunde komma och kolla på såret han också innan det bestämdes hur dom skulle göra, om jag skulle gå på antibiotika eller inte etc. Tog även upp detta att det kanske är läge för mig att börja hos någon inom psykiatrin. Ja, jag hade ju mycket som behöver komma ut så det är ju ett måste.

En sak som bestämdes var att min kontaktperson Lena kommer ringa mig varje dag nu ett tag för att höra hur jag mår. Det tycker jag är bra.

Det var ju kontaktpersonsdag idag men det blev inte så mycket mer än en sväng till Jysk och resten av tiden spenderades på hälsocentralen. Jag har ju nu fått såret rengjort och så nu och det var faktiskt lika bra att jag kom iväg och fick göra detta för man vet ju inte hur såret hade kunnat bli med tiden. Jag har ju ont då jag rör armen på olika sätt och det är rött runtom och det har spritt sig lite sen då jag rispade mig.

Det känns som att jag tog ett enormt kliv bakåt nu då jag gjort detta. Kanske jag inte mår så bra som jag tror att jag gör ? Jag menar, till skillnad för hur jag mådde för nåt år sen. Jag mår ju mycket bättre egentligen nu. Eller ja, det var nog kanske bara en svacka.

Som min läkare sa till mig ”Maria, du som har kommit så långt och så gör du såhär”. Japp!  Jag har verkligen kommit långt. Första gången jag träffade honom var han hem till mig och jag var nästintill apatisk då och levde i ren misär.

Jag är SÅ stolt!

Hem / Knopp / Jag är SÅ stolt!

Om jag får säga det själv så är jag ändå ganska stolt över mig själv. Tänk vad mycket jag gjorde 2011  ändå? I år kommer jag fortsätta gå åt rätt håll. Jag har lite att se framemot även i år.

På måndag börjar jag med min viktnedgång i och med att jag kan då hämta ut paketet från Modifast. Jag vet att jag kommer att klara av att gå ner i vikt, det är inte själva dieten som är mitt problem utan just detta att jag har så svårt att komma ut på promenader. Jag vet hur jag ska göra för att gå ner i vikt. Modifasten kör jag i några veckor mest för att typ ”rensa ut” kroppen lite och sen ska jag övergå till nyttig mat. Det finns ju en massa mat som är både god och nyttig vilket jag lärde mig då jag bodde hemma hos pappa.

Jag ska se till att göra mig ännu mer stolt över mig själv till nästa år. Mitt mål är att ha gått ner minst 10 kg innan detta år är slut. En del av dom kommer jag nog att förlora i sommar då jag är hos mamma i några månader igen och hälsar på. Inför denna gång ska jag se till att ha bytt ut precis all coca cola och vad läsk heter till vatten för det är ju läsken som är den allra största boven för mig. Godis, chips och annat sånt onyttigt kan jag lätt leva utan men coca colan är svårare.

Jag har tur som har en underbar kurator som kommer hem till mig några gånger i månaden. Hon hjälper mig med det jag frågar om och hon och jag har bestämt att vi ska ut och gå ibland då hon kommer hem till mig.

Förresten så skulle jag behövt börja hos någon på psykiatrin och ta tag i dom problem jag har.

Jag är ju där igen; JAG VILL SÅ JÄVLA MYCKET MED MITT LIV. Men efter alla dessa år som jag knappt gjort nåt på och bara suttit inne vid datorn  det har ju gjort mig så förbannat lat och instängd.