Självskadebeteende

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han ”förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag ”slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att ”kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju ”lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Dålig dag, utbrott, ilska och sorg

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Så dålig att jag kastade sönder ett glas. Jag kastar sönder saker ytterst sällan nu, men igår kunde jag inte låta bli. Jag kunde inte ”kväva” känslan. Jag behövde tydligen få ur mig ilskan, ilskan över pappas död… Nej, jag är inte arg på pappa för att han har dött. Jag är arg för att det är så jävla orättvist att han som knappt ens varit förkyld skulle få en ovanlig sjukdom. Efteråt låg jag i sängen och försökte ANDAS och ta det lugnt, jag var alldeles darrig.

S uppmuntrar mig att kasta sönder saker, för att få ur mig ilskan. Han förstår att jag kan behöva göra det ibland. Ibland när det blir alldeles för jobbigt. Det jag kastar sönder är ju inte ens nåt som är dyrt. Denna gång ett billigt glas från Ikea. S är nog den enda som fattar att kasta en kudde eller nåt mjukt på golvet inte är samma sak alls. 

Huvudsaken är att jag inte skär mig längre när jag mår dåligt även då jag haft extra många tankar på det sen pappa dog. Pappa har ju själv sagt det till mig att han förstår om jag inte kan stå emot ibland. Jag har fått återfall två gånger på fyra år vilket är riktigt bra. Självskadebeteende är ju som ett beroende och har man haft ett beroende så är det inte så konstigt att tanken på att börja igen kommer lite då och då. 

Inatt låg jag och grät länge innan jag somnade och idag är jag så matt och trött efter gårdagen/natten till idag. 

Jag tror att all ilska, all sorg kom nu. Jag har mått lite si sådär sen jag kom hem från Stockholm. Jag åkte ju på morgonen dagen efter urnsättningen. Ja, det var riktigt bra för mig att få komma bort från Östersund ett par dagar och det har jag velat göra ända sen pappa dog men jag har ju inte kunnat åka iväg eftersom jag har haft saker att göra som inte mina syskon kan göra från Göteborg.

Det känns skönt att urnsättning varit, att jag har lämnat in pappas nycklar till Rikshem. Att jag inte behöver tänka mer nu på varken urnsättning eller hans lägenhet.  Jag kan slappna av nu. Jag tror det är lite därför som allt kommer nu för mig. 

Tramadolmissbruk

Minns inte om jag skrivit om ett av mina beroenden förut, men i så fall är det värt att skriva om igen.

Idag såg jag på TV4 om att smugglingen av den starka värktabletten Tramadol har ökat samt missbruket av dessa tabletter ökat bland unga.

Blir så ledsen att läsa att så unga tagit Tramadol. Varför jag blir ledsen för det? Jo, för jag vet hur lätt det är att bli beroende av den skiten. Jag tog en 50mg, sen blev det två om dagen och flera år senare var jag uppe i drygt 10-15 st. Det är ett rent under att jag inte fick en överdos. Jag var ute efter vad det gjorde för mig, det vill säga att jag kände mig lugn och avslappnad. Största nackdelen (förutom att jag var beroende) var att mitt humör blev mycket värre och jag hade många mer vredesutbrott och mycket starkare också. Jag insåg ju inte det då, att det var tabletterna som var en del av orsaken till att jag blev så aggressiv. Jag trodde ju att jag mådde bra då jag tog tabletterna, men det gjorde jag ju inte. Jo, jag hade vredesutbrott sen innan jag blev beroende, har haft det så länge jag kan minnas, men Tram förstärkte mina känslor.

Jag kunde ta mig ur mitt beroende själv. Men det var jobbigt, riktigt jobbigt. Svettades och kände mig allmänt dålig och konstig i kroppen i flera veckor.

Jag ska inte ljuga, det finns dagar jag känner att jag vill ha Tramadol. Men jag tänker om snabbt. Jag vill inte hamna där igen, att jag måste ha Tram för att orka med dagarna. Tack och lov har jag inte tillgång till dom tabletterna längre. Det var inte mina egna ens, det var min dåvarande pojkväns tabletter som jag tog av. Jag vet att det var riktigt fel av mig. Det var han som behövde dom på grund av sin smärta, jag behövde dom inte alls.

Jag får ju tankar på att skada mig själv fortfarande också, men jag skadar mig inte längre. Båda var ju ett beroende för mig. Ja, självskadebeteende kan faktiskt ses som ett beroende.

Mitt liv med självskadebeteende

Detta är nåt som jag har tänkt skriva om väldigt länge nu. Jag vet att det är mer vanligt än man kan tro att man skadar sig själv.

Jag började skära mig då jag var runt 16-17 år. Mitt självskadebeteende kan ha börjat mycket tidigare än så också. Jag kunde redan som yngre ge mig själv små sår, trycka in nålar i huden etc. Jag brukade ofta tugga på mina knogar på båda händerna.  Jag har inte förrän nu på senare tid kommit på att mitt självskadebeteende började redan tidigt i mitt liv.

Jag har så länge jag kan minnas mått dåligt psykiskt och jag hittade nåt som lindrade ångesten då den var som värst. Jag vet ju att skära sig är inte det bästa , men samtidigt så har det inte fungerat för mig att äta medicin och eller gå och prata med någon på psykiatrin. Att det inte funkat för mig med samtal är för att jag inte sagt nåt då jag är där, jag har inte vetat vad jag ska säga och så blir jag helt tyst i stället. Så har det varit ända sen jag började på BUP tills den dag jag slutade gå till psykiatrin. Jag var tyst… Så länge det inte var att jag kunde prata om nåt jag gillade , då pratade jag. Men annars…

Jag skar mig aldrig mer än så att det började blöda, aldrig djupa sår. Jag tror det var just blodet jag ville komma åt.  Den tillfälliga smärtan.

När jag väl tänkt göra detta så kan ingen stoppa mig. Mitt ex försökte flera gånger, men det blev bara värre då och jag fick rejäla vredesutbrott. När jag skar mig så tog det någon minut och så var det lite bättre igen mitt humör, för stunden. För sen fick jag sån ångest för att jag skurit mig också.

Jag är 33 år .. Sist jag skar mig var i början av detta år. Ångesten tog över, jag låg i badkaret och hade rakhyvel precis bredvid mig. Så som jag mådde då har jag inte mått på väldigt länge. Det var skönt, men sen kom tankarna på att förlora S på grund av vad jag just gjort och så blev allt ännu värre istället. Han kommer inte lämna mig, för han vet att detta inte är nåt jag kan rå för då väl tankarna tar över helt. Detta händer så oerhört sällan numera också.

Jag har så gott som fri från detta i några år. Några år är mitt rekord. Men just denna gång i år så kunde jag inte stå emot. Men jag blev så så arg och ledsen på mig själv efteråt. Jag hade ju varit så himla duktig och låtit bli så länge. Men, att jag detta kunde ske det visste jag ju. Jag ska inte bli arg på mig själv om det händer en gång om året till exempel, jag gör det ju inte varje dag längre.

Jag har länge tänkt tatuera mig. Då på den arm där jag skurit mig som mest. Jag skar ju aldrig djupt och jag har så gott som inga ärr kvar förutom efter det som blev nu i år. Tatueringen är tänkt som att vara ett hinder för mig om jag får för mig att göra mig själv illa igen.

Att få återfall är nåt jag vet är oerhört vanligt. Detta är ju ett slags beroende och beroenden blir man inte lätt av med precis. Jag har haft tankarna många många gånger på att skada mig men jag har låtit det stanna där, förutom tidigare i år alltså.

Jag kanske har lämnat ut mig lite mycket igen, men tycker det är bra att skriva om sånt här, som är så oerhört vanligt men som så få skriver om.

Dag 30 av 30: Något som ändrat mig

Ännu en gång skriver jag om S. Han är ju i och för sig NÅGON och inte NÅGOT. Sen han kom in i mitt liv så har jag slutat med sömntabletter och jag har slutat med mitt självskadebeteende ( förutom ett återfall för ett tag sen ).  Jag mår bättre överlag och jag har inte i mina perioder lika länge länge. Att jag slutat med självskadebeteendet beror så mycket på honom, för att jag inte vill förlora honom. Jag vet att jag inte kommer göra det på grund av eventuella återfall, men det finns en oro ändå inom mig att han kommer göra det.

Jag ska skriva om självskadebeteendet i ett annat inlägg framöver.

Dag 14 av 30: Något som gör mig glad

-Vetskapen om att jag har kommit så himla långt dom senaste åren vad gäller hur jag mår samt att jag så gott som slutat med mitt självskadebeteende.

-Jag mår inte alls lika dåligt som förr, även fast det finns dagar nu också ( som igår ) där jag kan må rent av skit.

-Detta med att jag klarar av att åka buss utan att få eller känna av en panikattack. Jag mår inte lika dåligt och är helt slut i hela kroppen av att ha varit in till stan i någon timme.

-Min sociala fobi är så gott som borta, men den känns av då jag annars inte mår bra och står i kö till exempel.

-Mina syskonbarn, är helt klart nåt som också gör mig glad. Dom är så goa och fina. Önskar bara jag kunde få träffa dom oftare.

-Att få planera framtiden tillsammans med S och veta att vi båda vill samma sak.

 

Jobbig natt

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag hade en riktigt jobbig natt. Jag var väldigt nära att göra mig själv illa igen men jag satte med och kollade facebook och spelade lite spel och sen var känslan av att vilja skada mig borta igen. Jag grät mig själv till sömns. Varför mådde jag så dåligt inatt för? Det är nästan jobbigast att jag inte vet varför jag mår dåligt då jag mår såhär. Jag somnade iallafall imorse vid 8-9 tiden och sov sen till 15. Känner mig lite bättre till mods nu iallafall.