Sjukhus

Älskade pappa

Igår ringde dom från sjukhuset och talade om för mig att pappa skulle läggas i respirator och då också sövas. Dom ville att att jag skulle komma in innan dom gjorde det, jag kom precis då dom var på väg att söva honom. Jag är så glad att jag han säga hej till pappa och ge han en kram och även tala om att syskonen skulle komma. Jag märkte att han tyckte om att höra det.

Det var bara min syster som kom, att min bror inte kom har sina väldigt bra förklaringar men det behöver inte andra veta.

Jag fick ju sitta i väntrummet under tiden som dom gjorde det dom skulle med pappa. Sen fick jag komma in och fick veta lite hur läget var. Jag satt sen och höll hans hand och tittade på honom i några timmar. Jag åkte hem och stannade hemma en stund för att få i mig nåt att äta samt vila lite. Jag åkte sen tillbaka och stannade hos pappa i några timmar på kvällen tillsammans med min syster.

Jag är så glad och jag uppskattar väldigt mycket att min syster kom upp så fort hon kunde. Det har underlättat nu rejält under detta dygn hon varit här i Östersund. Hon bor på hotell i stan, det känns nästan bäst att nån av oss är så pass nära om han skulle bli sämre när syster är här. Igår var det värst med hur jag mår, hitills i alla fall.

Jag har uppdaterat pappas vänner på Facebook lite då och då. Jag vet att det uppskattas och jag tror nog att pappa hade velat det.

Idag såg han mer avslappnad ut och såg ut att ha mer ro än igår. Han såg ut att ha det väldigt bra ändå där han låg. Jag tröstar mig med att detta är faktiskt nåt han själv ville, att få hjälp med andningen då det blev alldeles för jobbigt för honom.

Det är tydligen nån infektion som han har i lungorna. Han har ju även sin lungsjukdom IPF sen innan och det gör inte saken bättre. Man vet inte hur länge han kommer bli liggande, vi får ta det dag för dag helt enkelt. Jag köpte mig ett busskort så jag kan åka in så mycket jag vill. Dom har ju inte heller besökstider så det är bara att komma dit när man känner för det.

Nåt jag och min syster fick se idag var att dom skriver en dagbok. Så den fick vi läsa och skriva i båda två. Det är riktigt fint att dom för dagbok. Dom skriver vad som hänt under dagen. Dessutom är dom väldigt gulliga där på intensiven.

Pappas bror blev kontaktad av min syster idag. Jag ville vänta lite med det till dess att vi vet lite mer och min syster är bättre på att formulera sig än vad jag är när det gäller att prata och jag tyckte att hon kunde få prata med han idag redan.

Jag har även sett till så att pappas fiskar kommer skötas om tillsvidare.

Jag vet att det som betyder nåt är pappa, men att låta hans akvarium förfalla och låta fiskarna dö känns inte bra för mig då jag VET hur mycket hans fiskar betyder för honom. Jag hoppas ju (vill verkligen verkligen) att han kommer komma ur respiratorn,att han blir så frisk han kan bli (känns inte som det kommer ske just nu…) och att jag kan fråga honom vad han vill göra med fiskarna, jag vill inte ta det beslutet åt honom än direkt.

Hade detta hänt för några år sedan, då vet jag inte hur jag mått nu. Jag mår ändå okej så länge jag inte tänker på pappa. Men idag då jag kom hem från sjukhuset så brast det för mig. Jag tänkte skriva till pappa på Facebook och berätta hur bra det gått för mig att ta bussen dessa dagar, men… Ja… Jag glömmer som bort lite. Det känns så overkligt, jag SER JU han ligga där. Jag har SETT i flera timmar. Jag har hållit hans hand. Jag förstår att han hört mig och syster prata även då han säkert inte kommer minnas nåt och jag har märkt att då jag trycker lite lätt då jag håller hans hand att han trycker lite lätt tillbaka.

Jag ska iväg imorgon igen, men funderar på att ta ett break under helgen. Det är inte bra att spendera alla dagarna på sjukhuset, jag vill ju vara hos honom men dom ringer ju om läget försämras.

Jag vet att jag får skriva detta inlägg för pappa. Han tycker att det bara är bra att jag gör det. Så, ingen behöver ifrågasätta om detta är ok eller inte.

 

Min rygg (Ischias?) – Uppdatering

Idag gick jag till hälsocentralen igen. Det var lite på grund av att pappa nästintill krävde det av mig. Det är ju öppen mottagning på förmiddagarna och lättast för mig att gå dit än att ringa och boka en tid. Ringa är ju inget jag gör i första taget precis. Jag fick träffa läkare ganska fort. Hon tog inte upp min vikt, vilket jag är så tacksam för. Det är ju inte vikten jag sökt för, det är ju min smärta.

Jag fick lämna urinprov samt så kollades sänkan. Inga problem där.

Läkaren på hälsocentralen sa åt mig att äta Pronaxen och Alvedon i 14 dagar. Så inget annat än det mot smärtan.

Sen fick jag en akutremiss till röntgen. Så, det var bara att gå hem och hämta väskan och ta bussen till sjukhuset. Det gick ju bra att ta bussen, men inget jag gör om jag inte är tvungen nu då jag har ont.

När jag var på väg hem från hälsocentralen så ringde sjukgymnasten upp mig. Det fanns ingen tid just nu på ett tag framöver men hon skulle höra av sig igen då det gick att boka in mig. Hon skulle även kontakta en på rehab. Känns helt ok.

Väl framme på sjukhuset/röntgen så gick det ganska fort ändå att få röntgas. Det blev en CT, första gången för mig.

Det verkar inte ha varit nåt akut som jag behövde stanna kvar på sjukhuset för, så jag kunde åka hem.