Skära sig

Ett stort kliv bakåt

Kanske borde detta inlägg vara låst? Det är lång text och kan vara triggande för dig som skär dig. Så skär du dig för att du mår dåligt så läs inte texten nedan.

 

Natten till söndag var inte alls bra. Jag reagerade mer på kommentaren än vad jag berättade här. Jag reagerade nog så starkt som jag gjort då jag sett dessa påhopp etc jag fått eftersom jag har på känn vem det är som skriver dom. Jag känner igen själva stilen på hur denne skriver. Även då vi inte är vänner längre alls så känns det och denna person vet ju om hur lättpåverkad jag faktiskt är.

Jag ville inte göra någon i min familj orolig så jag lät bli att berätta hur illa det var. Jag var så jävla dum att jag tog en kökskniv och började rispa på ena armen tills det började svida och blöda lite. Min kontaktperson såg mitt sår och ville vi skulle kolla upp det så det bar iväg till hälsocentralen. Så nu har jag fått såret rengjort och omlagt samt så ska jag gå på antibiotika i 5 dagar. Ska även tillbaka för koll nu på torsdag förmiddag.

 

Jag känner mig så jävla dum då jag gör mig själv illa. Men jag är glad att det är ett bra tag emellan gångerna numera. Denna gång var det ju mer extremt än det annars brukar vara också. Jag brukar mest skära lite tills det börjar blöda och sen är det bra, aldrig rispat och inte så stort som jag gjorde. Då man gör sig illa såhär, då det kommer till mig iallafall, så är det ett sätt att ta ut ångesten på och dom allra flesta gånger jag gör det räcker det med att skära lite tills det kommer lite blod och sen är det bra med det.

Den läkare jag har här på hälsocentralen var på plats idag och kunde komma och kolla på såret han också innan det bestämdes hur dom skulle göra, om jag skulle gå på antibiotika eller inte etc. Tog även upp detta att det kanske är läge för mig att börja hos någon inom psykiatrin. Ja, jag hade ju mycket som behöver komma ut så det är ju ett måste.

En sak som bestämdes var att min kontaktperson Lena kommer ringa mig varje dag nu ett tag för att höra hur jag mår. Det tycker jag är bra.

Det var ju kontaktpersonsdag idag men det blev inte så mycket mer än en sväng till Jysk och resten av tiden spenderades på hälsocentralen. Jag har ju nu fått såret rengjort och så nu och det var faktiskt lika bra att jag kom iväg och fick göra detta för man vet ju inte hur såret hade kunnat bli med tiden. Jag har ju ont då jag rör armen på olika sätt och det är rött runtom och det har spritt sig lite sen då jag rispade mig.

Det känns som att jag tog ett enormt kliv bakåt nu då jag gjort detta. Kanske jag inte mår så bra som jag tror att jag gör ? Jag menar, till skillnad för hur jag mådde för nåt år sen. Jag mår ju mycket bättre egentligen nu. Eller ja, det var nog kanske bara en svacka.

Som min läkare sa till mig ”Maria, du som har kommit så långt och så gör du såhär”. Japp!  Jag har verkligen kommit långt. Första gången jag träffade honom var han hem till mig och jag var nästintill apatisk då och levde i ren misär.

Ett väldigt känsligt inlägg

Det här är ju inte alls bra.

Känner att jag med och mer håller på att återgå till ”gamla vanor” igen. Jag gör ingenting på dagarna, jag sitter vid datorn och ser på tv vilket är det enda. Jag har avbokat flera möten. Jag känner mig deppad. Jag har inte tagit en dusch på över en vecka igen och jag har varit dum nog att skära mig igen. Fan i helvete alltså! Det är verkligen en rejäl svacka jag har hamnat i. Jag har inte skurit mig på väldigt länge men häromdagen så fick jag för mig att jag skulle göra det. Hatar verkligen mig själv då jag gör så.

Det är ingen vits att man säger till mig att jag inte ska skära mig, för jag gör det ändå. Jag skär mig aldrig mer än att det blir lite blod. Undrar om det är själva blodet jag vill se ändå? Har jag inget att skära mig med, förr iallafall, så har jag bitit mig nånstans på armen tills jag börjat blöda. Det är ju skönt för stunden faktiskt, men efteråt är det inte lika skönt då det börjar svida och ha sig.Jag avskyr dom ärr jag  fått pga detta skadande av mig själv. Jag har ärr lite här och där på hela kroppen.

 

Jag har så många gånger önskat att jag inte var den jag är. Att jag hade ett annat liv, jo ett annat liv kan jag ju ha bara jag ser till att förändra det nuvarande till det bättre. Jag blir ju bara deppad av att tänka på hur mycket bättre jag vill ha det. Hur mycket bättre jag vill må. Ibland skäms jag över att jag har det som jag har det och ibland känns det som att min familj och släkten helt enkelt skäms för mig. Skäms för att ”Maria är inte som man ska vara. Hon är annorlunda”. Ja det känns så. Men jag vet ju att iallafall dom allra närmaste som syskon, pappa och mamma samt mammas man inte alls skäms för mig.

Fy, detta inlägg var skitjobbigt att skriva. Åh vad jag hatar mitt liv ibland. Vill inte ha det såhär. Jag VILL ju göra förändringar men det krävs ju en hel del från min sida för det. Orkar inte!