Tid för nåt viktigt

Igår fick jag kallelse till cellprov. Eftersom man måste ringa för att boka tid så har det aldrig blivit av att jag tagit cellprov en enda gång. Jag vet att det är viktigt att gå och göra detta, men med tanke på att jag haft hemsk social fobi sen jag var i den åldern som man börjar få kallelsen fram tills för cirka 3 – 4 år sedan samt att jag har telefonfobi så är det ju inte alls konstigt att jag inte kommit iväg. Men idag ringde jag och tack och lov var det återuppringningssystem. Det går lättare för mig att prata i telefon om den jag vill prata med ringer mig.

Förra gången jag fick en kallelse så försökte jag boka tid via nätet (Mina vårdkontakter), men fick ju svaret att jag behövde ringa och boka tiden. Så då sket jag i det helt, det blev helt enkelt för jobbigt för mig att ens tänka tanken på att ringa.

Då jag har ringt någonstans, så känner jag mig alltid lika stolt. Denna gång tog jag fram numret och bara ringde. Jag hade inte ont i magen, kände mig inte nervös. Gick inte i flera timmar och funderade på vad jag skulle säga… Men detta med återuppringning underlättade nog en hel del för mig. Då jag behöver ringa viktiga samtal så är det som att det tar stopp också då jag väl ska knappa in numret och sen klicka på ring.

Jag är inte ett dugg nervös inför detta, inte nu i alla fall. Återstår att se dagen innan jag har tiden.

Stolt över mig själv

Att gå på konsert, festival eller vara iväg på nåt överlag där det är mycket folk är ju för dom allra flesta ingen big deal, men det är det för mig. jag gör knappt nåt alls på dagarna och jag är sällan iväg på nåt, ni som följt mig och min blogg en längre tid vet detta.

Jag har ju haft social fobi, så pass jobbig att jag inte ens klarade av att ta i dörrhandtaget på ytterdörren. Den sociala fobin sitter fortfarande kvar och jag känner av det i vissa situationer, men det är inte alls som förr och jag kan gå ut nu utan några som helst problem.

När jag varit iväg på nåt så brukar jag vara helt slut dagen efter samt några dagar till på grund av alla intryck.  Idag kom tröttheten och jag vaknade med en hemsk huvudvärk.

Jag är ändå väldigt glad och även stolt över mig själv som kom iväg. Som tog bussen in till stan, stod i kö, stod längst fram under Gessle och sen tog bussen hem också. Som var helt ensam. Men jag tänkte inte ens på att jag var ensam då jag väl var där, det var dagarna innan jag kände att jag kanske skulle tycka det var jobbigt att vara ensam.

Jag tror att det bara var bra att jag stod längst fram dels för att jag ju så gärna ville stå där, men även för att jag var nära vakterna ifall att jag behövde hjälp. Det var lugnande på nåt vis.

Jag vet ju att jag klarar av mer än vad jag tror. Som när jag tog tåget till Västerås när jag skulle träffa S för allra första gången och då var det ju även byte från tåg till buss i Uppsala. Jag som vill undvika byten så gott det går.

 

Några orsaker till min övervikt

Min vikt har mycket med min psykiska hälsa att göra. Jag har som mest vägt nära 150 kg och är nere på 132kg nu.

Det började då jag flyttade hemifrån. När jag flyttade hemifrån så flyttade jag till ett gruppboende. Egen lägenhet så klart men jag behövde inte någon hjälp av personal då jag klarade mig själv med allt eller i alla fall det mesta. Flyttade därifrån på grund av att jag kände att jag tog upp plats för andra som faktiskt hade behov samt av några andra orsaker.

Bott i min nuvarande lägenhet i 10 år nu.

När jag flyttat hemifrån kunde jag ju äta vad jag ville och när jag ville. Jag började äta mer och mer helt fel sorts mat det vill säga pizza och pasta nästan varje dag. Började vara hemma mer och mer också, var ut mycket sällan.

När jag flyttade till min nuvarande lägenhet så blev det ännu värre. Jag började må mycket sämre också och jag tröst åt, var aldrig ut mer än någon gång om året, åt sådant som fanns hemma alltså det som var lättsamt vilket antingen var två färdigmat ( sån fryst ) åt gången eller pizza, hamburgare, kebab.. Jag åt alltså det som M köpte. Jag drack också en massa läsk, åt bullar,  choklad, chip etc varenda dag.

Jag rörde mig inte mer än mellan soffan eller stolen framför datorn samt toaletten varje dag. Lade på mig mer och mer ju längre tiden gick.

Jag klarade tillslut  inte av att diska en gaffel utan att få ont i ryggen på grund av min vikt och att jag bara satt mest hela dagarna. Dom få gånger jag faktiskt var med M in till stan så mådde jag så dåligt både fysiskt och psykiskt och då jag var nära hemma var jag nära att spy eftersom jag knappt andades och hade så dålig kondition.

Att jag så sällan var ut förr i flera år berodde på min sociala fobi, vilket jag kommer skriva om i ett annat inlägg.

Tänk vad långt jag har kommit på dom senaste tre åren! Jag är inte ut varenda dag nu heller , men jag äter mycket bättre mat. Jag kan gå ut och inte bli andfådd på samma sätt som förr. Jag gör annat än att bara sitta vid datorn på dagarna. Jag kan diska en massa disk utan att behöva ta paus efter en gaffel.

I somras ( -16 ) då S var hos mig så fick han mig att SPRINGA. Vilket jag inte trott jag skulle göra. Mellan två lyktstolpar bara men det är stort och så bra gjort av mig oavsett.

Var inte så snabb med att döma en eller skuldbelägg en som är tjock. För det finns faktiskt oftast nåt bakom det. Jag har inte velat bli så fet som jag är.

Läs detta så kanske ni förstår lite mer. Och nej, jag är inte sponsrad, gillar artikeln bara och vill dela den.

Dag 14 av 30: Något som gör mig glad

-Vetskapen om att jag har kommit så himla långt dom senaste åren vad gäller hur jag mår samt att jag så gott som slutat med mitt självskadebeteende.

-Jag mår inte alls lika dåligt som förr, även fast det finns dagar nu också ( som igår ) där jag kan må rent av skit.

-Detta med att jag klarar av att åka buss utan att få eller känna av en panikattack. Jag mår inte lika dåligt och är helt slut i hela kroppen av att ha varit in till stan i någon timme.

-Min sociala fobi är så gott som borta, men den känns av då jag annars inte mår bra och står i kö till exempel.

-Mina syskonbarn, är helt klart nåt som också gör mig glad. Dom är så goa och fina. Önskar bara jag kunde få träffa dom oftare.

-Att få planera framtiden tillsammans med S och veta att vi båda vill samma sak.

 

Dag 2 av 30: Mina rädslor

Det finns små och det finns större rädslor. Den mindre rädslan jag har är getingar, småkryp, spindlar. Fy vad jag hatar dom, men dom behöver jag inte bry mig i under vintern.

Sen finns den större rädslan. Jag har haft social fobi, det är ju en sorts rädsla. Att vistas ute bland folk… Det sitter  fortfarande i hos mig men det är verkligen inte alls hur det har varit. Tänker på då jag inte ens kunde ta i dörrhandtaget för att jag tänkt gå ut med soporna… Det slutade alltid med panikattacker. Jag kan ju åka till stan nu, det kunde jag inte överhuvudtaget göra för 4-5 år sedan.

Den största rädslan av allt… Det är att förlora min S. Antingen att han inte orkar med mig på grund av hur jag kan vara mot andra då jag är i en av mina sämre perioder eller att han dör. Ja, alla ska vi ju dö någon gång men hoppas ju få ha kvar han resten av mitt liv.

 

En jobbig tid

Idag är första dagen på flera veckor som jag faktiskt mår ok. Har varit nere i en svacka i cirka tre veckor. Det märks att jag mår bättre eftersom jag idag har tvättat, plockat skräp ( dålig på att slänga skräp direkt i papperskorg), plockat i och ur diskmaskinen, gjort rent och fint på diskbänk och spis samt bytt sängkläder. Detta har jag verkligen inte orkat med på länge.

Det har varit jobbiga veckor, för minsta lilla har jag gråtit.

Knappt att jag ens orkat med att ens tänka på att laga mat. Tur att det finns lättlagat på affären dvs plocksallad och annat sånt, även då det varit jobbigt vissa gånger att vara till affären då jag känt mig så himla yr och svettig och bara vill därifrån så har jag ju ändå varit UT. Jag vet ju att jag klarar att vara ut bara jag tvingar iväg mig själv. Jag försöker att komma ut några gånger i veckan och  då jag inte mår bra alls känns det extra viktigt. Jag vill inte hamna där jag var förr, då jag var ut kanske 2-3 gånger om året på grund av social fobi. Jag tar inga längre promenader, att gå till affären räcker gott och väl då jag är i en svacka.

Det var väldigt längesen som jag mådde såhär dåligt. Visst, jag har mått dåligt många gånger men inte så att det har hållit i sig i flera veckor.

Jobbig dag

Idag var jag som sagt var till Lidl. Tog bussen dit som vanligt, men vid Circle K så klev det på en massa ungdomar som förmodligen varit på Storsjöbadet. Det blev fullt på bussen och jag började känna att det blev jobbigt. Jag satt på ett säte vid ett fönster och det hjälper att jag kan titta ut. Tur nog så skulle jag ju av efter två hållplatser till. Då jag skulle av så stod ju flera av ungdomarna PRECIS vid mittendörren där jag skulle av och jag fick putta lätt på en och säga till två – tre gånger innan personen flyttade på sig. Förstår inte varför en del inte kan gå längre bak då det ändå finns plats att stå längre bak dessutom, är väl så man ska göra och det är så jag har lärt mig.

Ja, då jag klev av bussen så började jag nästan gråta så skrev till pappa varpå han erbjöd sig att komma och hämta mig. Är glad för det. Tror inte jag hade orkat med att åka bussen hem sen igen.

Sen nu på eftermiddagen så var jag iväg till Coop Nära ( knappt 5 min från mig ) och även där blev det jobbigt. Jag gick in på affären och jag kände att gråten var nära. Jag skyndade mig och köpte det jag skulle köpa dvs det jag inte hittade på Lidl samt nötfärs som var billigt, man är ju dum att inte köpa då det kostade 49.90 för 800 gram! Sen vid kassan stod en äldre dam och tjorva med sin plånbok och sina kort så det blev ju stop nästan där och jag kände då att paniken började komma.

crying_eye____by_paramorepixie-d55su6d

Jag har lärt mig att försöka ta djupa andetag och lyssna på musik om jag har hörlurarna med mig  då det börjar kännas jobbigt. Men jag sänker alltid ljudet då jag ska betala för anser att det hör till god tog och ofta så säger ju dom sitter i kassan ” Hej” till en eller så frågar dom ju om det var nåt mer man skulle ha, och då svarar man.

Jag är verkligen glad att denna känsla av panik och att jag bara vill  börja gråta kommer så väldigt sällan numera. Det är oftast på bussen då det blir fullt och jag känner mig inträngd eller om det är lång kö nånstans och det tar nästan en evighet som känslorna kommer.

Jag är också glad att det kan gå någon vecka utan att jag mår alltför dåligt psykiskt, inte lika deprimerad längre.

Hade jag inte mått bättre och att det är så mycket bättre vad gäller min sociala fobi så hade jag inte ens tänkt tanken på att åka till Västerås i början av detta år och nästa. Nästa år så åker jag ju med Stefan dit men sen blir det att jag åker hem ensam och det blir ju några byten. Hade inte klarat det alls förr.

Spara

Mår lite bättre

Det känns som att jag mår bättre idag än vad jag har gjort den senaste veckan. Skrev ju ett inlägg för några dagar sedan om hur jag har mått. Jag gråter inte lika mycket och jag har orkat äta vanlig mat och inte bara godis och annat. Jag har orkat tvätta och städa i köket och även dammsugit. Även tagit mig ett långt bad och en dusch. Allt detta orkar jag inte med alls då jag mår dåligt, då jag är deppig.

Jag badar normalt i ca två timmar varje dag och då jag mår dåligt så kan det ta dagar mellan gångerna. Det kan ta några dagar mellan dom gånger jag tar en dusch också. Så att jag nu gjort detta idag är ett bevis på att jag mår lite bättre igen.

Fast jag kan må sämre igen imorgon. Det vet jag ju aldrig eftersom det brukar kunna gå så mycket upp och ner…

Det är bara så jobbigt att jag känner mig så trött mest hela tiden då jag mår dåligt och orkar knappt med nåt. Ligger mest i soffan och ser på tv eller på serier på datorn.

När jag mår dåligt såhär så börjar jag tänka på hur jag hade det förr. Jag vill ju verkligen inte gå tillbaka till hur det var förr då jag sket i precis allt, att städa, min hygien, min vikt etc och om jag inte går ut på några dagar så tror jag att jag kommer få tillbaka min sociala fobi. Jag känner ju av den då och då och det är oftast då jag är nere i en svacka som jag känner av den numera. Men ändå.. Är rädd att det blir som förr då jag aldrig var ut. Nu måste jag ju ut minst en gång i veckan om jag ska ha mat, för det måste jag ju ha. Det  är ju ingen som kan gå och handla åt mig och jag får ju klara det själv. Jo, pappa kan ju handla åt mig men det är inte bra för mig. Det ska vara att jag verkligen är dålig och jag verkligen inte tar mig iväg om han gör det.

Grått

 

Stolt över mig själv

Nu har jag varit ut på mina promenader hela den här veckan, även då jag trodde att det inte skulle bli av igår. Jag hoppas verkligen att jag fortsätter såhär nu, för det är ju så skönt och känns så bra efteråt. Jag är glad att min kondition är så mycket bättre numera och jag försöker alltid gå snabbt fast ibland saktar jag ner en liten stund. Idag kändes det som jag hade träningsvärk i benen men jag tog min promenad ändå. Jag kunde ha valt att gå en kortare runda men tycker inte min normala runda är så himla mycket längre, 15 minuter kanske. Det tar drygt 30 minuter för mig att gå just den runda jag har tagit varje dag nu den här veckan, men det är bra nog för mig. Huvudsaken är att jag faktiskt kommer ut och att jag får mig en promenad. Jag har ju varit extremt lat och dålig då det gäller mina promenader tills denna vecka så det tar nog ett tag igen innan det blir en promenad på 60 minuter.

Ibland brukar jag tänka på hur pass dålig min kondition var för drygt 2 år sedan, ja hur min kropp mådde överhuvudtaget. Jag klarade ju knappt att gå till affären, som det tar drygt 5 minuter att gå till,  fram och tillbaka utan att vara helt slutkörd och  spyfärdig då jag kom hem igen. En stor del har med konditionen att göra men en liten del av social fobi också ( den är så gott som borta nu). Jag var alltid tvungen att lägga mig och sova ett tag och ofta hade jag huvudvärk efteråt. Vill verkligen inte hamna där igen. Jag orkar så mycket mer nu. Jag klarade ju inte ens knappt med att diska mer än nåt glas utan att behöva vila för att jag fick så ont i ryggslutet, nu tar jag all disk med en gång oftast. Ja, huvudvärken… Den är det mycket bättre med nu. Har huvudvärk fortfarande, men det är oftast då jag nyss har vaknat och det är inte nån sån där väldigt jobbig typ migrän längre.

gangvag

Jobbigt och onödigt

Igår gick det som det gick då jag var till affären ( för andra gången ). Jag hade ett REK att hämta ut och sånt hämtar jag så fort jag kan. Det var bara en person före mig i kön vid spelen , men den lilla stund det tog att vänta blev bara jobbig. Jag kände hur svetten började rinna och jag ville bara springa därifrån ( eller ja snarare gå snabbt i mitt fall ). Ibland gör sig den sociala fobin påmind, men det är inte alls som för två år sen då jag inte ens klarade att öppna ytterdörren utan att må rentav skit. Kom hem från affären en liten stund senare och var alldeles skakis och satte mig ner och grät en stund. Pappa kom förbi efter en stund, vilket var skönt. Det var inte länge han var hos mig men det var bra ha han här bara den lilla stunden. Öppnade brevet jag hade fått, läste det  och kände ” vad var detta att skicka som REK?” . Ett litet brev där det stod att dom skulle skicka inbetalningskort. Hade dom inte bara kunnat skicka inbetalningskorten och bara struntat i detta onödiga brev?! Det kändes som att jag gick helt i onödan. Jag hade inte behövt känna av sociala fobin om jag vetat att det inte var så speciellt viktigt. Jag TROR det var sociala fobin som gjorde sig påmind iallafall.  Jag får se det positivt: Jag kom ju ut hela två gånger.

Idag tänkte jag städa men vet inte om jag orkar med det faktiskt, det är en sådan dag. En dag då jag egentligen inte vill nåt. Jag ska ut på min promenad snart iallafall.