Sorg

SNÄLLA LÄS

Detta skrev jag igår kväll på Facebook, men tänkte att jag lika gärna kunde lägga ut det här också.

Måste skriva att jag skuldbelägger ingen speciell när jag skriver att typ ingen bryr sig. ”Typ ingen” hade jag ju inte skrivit om jag menade att inte en enda hade brytt sig.

Jag får mina ”dippar” och det är extra mycket nu då jag håller på att prova ut medicin. Just nu mår jag inte alls bra vilket märks eftersom jag knappt skriver på bloggen, jag tar inga promenader, jag shoppar som fan på nätet vilket ger mig ångest också, jag skriver kanske dumma inlägg här ( Facebook).

Ta inte åt er nån av er.

Jag är helt ensam här. Ingen som jag träffar längre här uppe. Visst trivs jag mycket i min ensamhet men det är ändå jobbigt. Det märktes väldigt tydligt hur ensam jag egentligen är när pappa dog.

Har ju de jag känner i Brunflo men jag vill inte betala flera 100kr för att åka fram och tillbaka…

Tror dessutom att jag har kraschat nu helt. För jag har lurat mig själv att det varit okej.

Men vad fan…

Pappa, farmor och Lena .

Med tanke på hur jag har mått sen innan pappa dog så är det ändå lite konstigt att jag varit så stark. Ja, jag var helt förstörd i flera veckor efter pappa, men ändå.

Mitt liv har till större delen varit skit. Jag har tagit mig ur ett flera års missbruk av tramadol själv, sociala fobin har jag nästan blivit fri helt på egen hand, jag har så gott som slutat skära mig… Jag vet bara av det att jag är starkare än jag tror….

Uppdatering angående medicin

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att jag tänkt börja med medicin igen på grund av hur jag mår psykiskt. Jag testade med att göra receptförnyelse på en medicin jag redan haft via inlogg på 1177 men fick svar att jag fick ringa till sköterskan på min Hälsocentral. Jag tänkte med en gång att jag ger upp, skiter i det , det var inte så viktigt. Varför jag tänkte skita i det helt? Jo, jag tycker att det är extremt jobbigt att ringa vissa samtal. Efter drygt 30 minuter kom jag på att jag har ju faktiskt en god man som ska kunna hjälpa mig med samtal som detta. Jag skrev ett mail och berättade hur jag mådde och frågade helt enkelt om han kunde ringa och fixa en tid hos läkare åt mig. Självklart kunde han göra det.

Jag vill ju egentligen inte ha en god man, men just nu så känns det bra att ha en. Det är ju inte bara att betala räkningarna som en god man är bra för.

Nu är det bara att vänta och se när jag får en tid hos läkaren.

Igår satte jag mig och skrev upp i telefonen i appen anteckningar vad jag har problem med. Vilka situationer jag tycker är jobbiga. Hur mitt humör kan vara. Det är ju bra att jag gör så för då kanske jag inte glömmer bort att säga nåt när jag väl kommit iväg till läkaren. Jag gissar att jag kommer bli hänvisad till psykiatrin, men det gör inte mig nåt. Jag vet nu varför jag kan behöva komma dit. Jag har en del att bearbeta. Sorgen efter pappa och farmor, sexuella övergreppet när jag var 15… Jag brukade som aldrig säga nåt när jag var till psyk förr  och jag kände inte att jag hade någon anledning att vara dit. Men jag har ju det nu och jag kommer nog prata mer nu än då.

 

Mina minnen av farmor

Tänk att dom två personer som stått mig närmast. Som betytt så otroligt mycket, inte finns mer. Knappt ett år emellan.

Alla gånger på -90 talet som jag var till farmor på lördagar för att spela Bingolotto och sova över.

Dom gånger vi var i stugan i Mörsil några veckor.

Dom gånger vi gick på stan och marknader.

Alla gånger jag och syskon och pappa och mamma var till farmor på middag. Alltid sill och potatis innan varmrätt, oavsett vad varmrätten var om så det var tacos. Alltid efterrätt. Smörgåsrånen hon alltid hade och serverade till maten.

Alltid dansband som spelades när man hälsade på.

Jag har spenderat mycket tid med farmor.

Hon var lite speciell också men på ett bra sätt. Men hon var också så snäll och mysig.

Jag hann inte träffa henne mer sen den julafton jag och pappa och S var till henne på boendet. Det var ett medvetet val. Jag mår inte bra psykiskt som det är och dom få gånger jag var och hälsade på med pappa på boendet så mådde jag inte så bra. Att se en person man älskar bara bli sämre och sämre är så jobbigt. Att dom inte ens vet vem man är på grund av demens…

Hon och pappa har betytt så himla mycket för mig. Dom två var dom som stått mig som allra närmast.

 

Pappa, sorg och tankar

Det sista jag skrev till pappa på Messenger? Att jag köpt en jeansjacka och skickade bild på den. Det var det sista. Men ändå glad att det inte var den allra sista kontakten. Jag hann ju med att åka till intensiven då dom skulle söva honom och lägga i respirator. Jag hann in, ge en kram, prata lite med honom.

Det om jackan är nåt jag kan haka upp mig på. Men hur tusan skulle man veta att pappa skulle dö drygt 1,5 vecka efter? Att han skulle sövas tidigt på morgonen efter vi skrev?

Jag hakar även upp mig ibland på vad jag tog och inte tog från lägenheten. Varför? Jag har det jag ville ha, sånt pappa säkert velat att jag skulle ha. Jag hade ju absolut inte ens kunnat ta så mycket mer än jag tog. Jag tog sånt jag har nytta av.

Jag har inte mått så bra nu igen på någon vecka och som vanligt har jag ofta drömmar om pappa. Det är som att han kommer till mig då jag inte mår bra, att han vill visa att han fortfarande finns kvar om än inte i fysisk form. Som att han vill trösta mig.

Om inte så många månader har det gått 1 år sen den värsta dagen i mitt liv. Pappa som är den som stått mig allra närmast, som förstått mig mest av alla. Det gör fortfarande väldigt ont i mig. Jag får fortfarande för mig att jag ser hans bil ibland (kan vara liknande form  i nån blå/mörkblå nyans).

Det känns ju ändå lättare nu än för kanske 6 månader sen.

I början tog jag sömntabletter som fanns i pappas lägenhet, det var samma som jag haft själv men dubbel styrka och pappa hade säkert sagt att det var ok att jag tog dom. Att jag kunde få sova dom första 14 dagarna var så skönt. Hade jag inte haft nåt att sova på hade jag nog mått sämre, fått fel på dygnet.. Nu har jag ju eget att sova på, vilket jag tar endast då jag känner att jag kan behöva det.

Sämsta julen i mitt liv

Jag visste det. Jag visste att jag skulle må så dåligt idag. Så här dåligt som jag mått idag har jag inte mått sen pappa dog. Jag är så ensam och saknaden av pappa är enorm. Jag har mest sovit idag och gråtit massor. Även plockat bort det lilla jag julpyntat för i år. Inatt blir det Theralen att sova på. Fy fan vilken skit dag!

 


 

Högtiden jag avskyr allra mest och än mer nu

Snart är den här, den dagen jag bävat inför sen flera månader tillbaka. Det brukade ju bara vara jag och pappa som firade jul ihop senaste tiden. Ja, S var ju upp och firade med mig och pappa för två år sen.. Men annars var det mest jag och pappa. Jag har inte mått så bra den senaste tiden och det har nog mycket att göra med att jag saknar pappa samt att jag också har en del dåliga minnen sen år tillbaka när det gäller julen. Jag har varit så trött och sovit en massa.  Haft mer huvudvärk igen också. Jag har sovit massor utan att ha tagit Theralen. Har tagit Theralen kanske två gånger dom senaste 14 dagarna, men det ska inte göra mig så här trött som jag har varit.

Jag tänker inte på saknaden så mycket faktiskt. Men jag är ganska säker på att mitt mående senaste tiden har med just pappa att göra.

Imorgon kommer jag vara helt ensam. Nog för att jag valt det själv, men det känns ändå tråkigt.

Fy vad jag avskyr denna högtid.

Har köpt massa juleskum, choklad och julmust. Har massa mat. Så ska äta massor.

På ett sätt är jag ändå lite glad för pappas skull

Att det gick ganska fort ändå från diagnosen IPF tills han dog, knappt ett år. Fy fan vilken dödsångest han hade sista tiden. Nog för att han mått dåligt psykiskt i hela mitt liv, men det var så hemskt att se han mot slutet. Att se en person man älskar lida både psykiskt och fysiskt är inget jag önskar någon.  Jag fick ju se hur han bara blev sämre och sämre. 

Dom som får IPF har mellan 1 och 5 år att leva. Får man inte nya lungor är det KÖRT. Att få godkänt för transplantation är ju inte ens självklart. Han hann med en koll av många, vilket gjordes då han ändå låg inne pga lunginflammation.

Att han hade sin lungsjukdom gjorde det inte lättare precis när han fick lunginflammationen.

Pappas lungor var inte i funktion längre.. Dom var inte som dom ska alls, dom var hårda. Han skulle inte klara sig utan respirator/syrgas.

Jag är glad, även om det gör så ont i mig, att han fick dö och slippa lida mer.

Tänk om han levde fortfarande och väntar på nya lungor… Det skulle ju inte vara kul det heller. Nån måste dö för att han ska fått nya och det kan ju ta lång tid innan det finns några att ta.

Jag är så glad att vi alltid gav varandra en kram. Varje gång vi setts. Vi är så i vår familj, vi kramas. Det är så VIKTIGT. Man vet aldrig när sista gången är. Jag gav pappa en kram hemma hos honom samma kväll han åkte till sjukhuset igen, för sista gången. Jag hann med att ge han en kram precis innan han skulle läggas i respirator. Han ville inte att jag skulle komma men läkaren sa till mig när hon ringde att jag skulle komma ändå. Jag är glad att jag tog mig till intensiven den dagen.

Äntligen får jag sova bättre

Eftersom jag har tänkt i några månader nu på att kontakta läkare så jag kan få utskrivet nåt att sova på och jag har så svårt för att ringa (telefonfobi…) så var jag smart att logga in på 1177 och gjorde en receptförnyelse. Det var längesen jag förnyade ett recept och speciellt på nåt för sömn så jag förstod att jag skulle få ett samtal från hälsocentralen.

Idag vaknade jag av att en läkare ringde mig, vi kom fram till att jag skulle få Theralen utskrivet nu istället för Zopiklon eftersom jag sa att jag får så hemsk bismak av Zopiklon som biverkning. Hon frågade om jag testat annan förut och det har jag ju, via pappa. Theralen är ju ganska mild också om man jämför och jag kanske inte behöver nåt starkare nu. Men om det inte funkar bra skulle jag höra av mig. 

Jag skulle även få bli kontaktad av nån att gå att prata hos. Jag sa ju som det var, att jag haft extra svårt att sova senaste tiden efter pappa dött, vilket jag ju faktiskt har haft också. Jag sover inte lika hårt och inte mer än någon timme innan jag vaknar igen och somnar om och håller på så tills jag bestämmer mig för att kliva upp. 

Jag är så trött på dagarna och jag förstår ju att det beror på att jag knappt får mycket till sömn. Det ska bli så skönt att få sova ordentligt. 

Jag åker till apoteket imorgon, eftersom jag måste vänta på att min god man för över pengar och han är inte lika snabb som min förvaltare var. Dessutom så orkar jag inte iväg ut alls idag heller.  Har jag väntat så här länge på att skaffa nåt att sova på så klarar jag en natt till faktiskt. 

När pappa dog så tog jag hans sista sömntabletter. Det var Zopiklon, men lite starkare än jag själv fått utskrivet, men jag VET att pappa hade velat att jag tog dom. Det var nog bra att ha nåt att sova på dom där första veckorna. Hade jag inte fått sova då vet jag inte hur jag orkat. 

Städning, psyk, sorg, ensamhet

Jag ger upp den där 30 dagars utmaningen. Jag har verkligen inte haft lust att blogga så mycket och dessutom totalt glömt bort att uppdatera bloggen vissa dagar. Jag har haft en jobbig period igen och då blir bloggen oftast lidande. Jag borde ju egentligen skriva JUST NÄR JAG INTE MÅR BRA men jaja nu har det blivit att jag inte skriver alls.

Idag har jag städat, chockar mig själv lite varje gång det görs. Jag har dragit ut på det lite med tanke på att jag väntar på nya soffan och att jag skänkt både marmorbord och gamla soffan så det har ju gåtts med skor inne. Dessutom så är ju städning inget jag bryr mig i när jag inte mår bra.

När det gäller min psykiska hälsa så har jag fått höra att jag borde skaffa någon att prata med… Jag känner att jag inte behöver det. Mina ”perioder” är hanterbara, jag skär mig nästan aldrig längre (bara vid väldigt grov ångest vilket händer knappt en gång om året), jag skulle betala några hundra för en timmes tystnad… Jag har svårt att prata med andra om mina känslor och jag har alltid haft det så. Det hjälpte ju inte alls förr när jag var till psyk mest en gång i veckan, jag satt ju tyst hela tiden. 

Om jag vill ha kontakt med nån på psyk så fixar jag det på eget initiativ, jag gör det inte för att andra som knappt träffar mig säger och tycker en massa. Jag får alltså inte agera som jag gör på grund av sorgen. Nej, jag skyller inte nåt beteende på sorgen men man måste ändå förstå att en del är min hantering av pappas död. När jag mår dåligt så kan jag vara elak och det måste ju en del fattat vid det här laget efter snart 35 år. 

Jag är även så jävla ensam här i Östersund. Ingen som står mig nära finns kvar här, (nej jag kan inte flytta till S än, diverse anledningar jag inte går in på men bara så ni inte behöver ifrågasätta mig), farmor finns ju men hon är ju så pass dement och inte alls sig själv och går inte att prata med ens. 

Andra har ju sina respektive, vänner… Jag har som inga alls. Men det är så svårt för mig att få ALLA ANDRA att faktiskt förstå mig, lite i alla fall. Jag har ingen här uppe som kan komma till mig och jag kan prata med och då menar jag familj. Men jag får väl skylla mig själv, ingen förutom S vill väl vara i närheten av mig.

Farmor och pappa

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han ”förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag ”slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att ”kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju ”lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om.