Sorg

Äntligen får jag sova bättre

Eftersom jag har tänkt i några månader nu på att kontakta läkare så jag kan få utskrivet nåt att sova på och jag har så svårt för att ringa (telefonfobi…) så var jag smart att logga in på 1177 och gjorde en receptförnyelse. Det var längesen jag förnyade ett recept och speciellt på nåt för sömn så jag förstod att jag skulle få ett samtal från hälsocentralen.

Idag vaknade jag av att en läkare ringde mig, vi kom fram till att jag skulle få Theralen utskrivet nu istället för Zopiklon eftersom jag sa att jag får så hemsk bismak av Zopiklon som biverkning. Hon frågade om jag testat annan förut och det har jag ju, via pappa. Theralen är ju ganska mild också om man jämför och jag kanske inte behöver nåt starkare nu. Men om det inte funkar bra skulle jag höra av mig. 

Jag skulle även få bli kontaktad av nån att gå att prata hos. Jag sa ju som det var, att jag haft extra svårt att sova senaste tiden efter pappa dött, vilket jag ju faktiskt har haft också. Jag sover inte lika hårt och inte mer än någon timme innan jag vaknar igen och somnar om och håller på så tills jag bestämmer mig för att kliva upp. 

Jag är så trött på dagarna och jag förstår ju att det beror på att jag knappt får mycket till sömn. Det ska bli så skönt att få sova ordentligt. 

Jag åker till apoteket imorgon, eftersom jag måste vänta på att min god man för över pengar och han är inte lika snabb som min förvaltare var. Dessutom så orkar jag inte iväg ut alls idag heller.  Har jag väntat så här länge på att skaffa nåt att sova på så klarar jag en natt till faktiskt. 

När pappa dog så tog jag hans sista sömntabletter. Det var Zopiklon, men lite starkare än jag själv fått utskrivet, men jag VET att pappa hade velat att jag tog dom. Det var nog bra att ha nåt att sova på dom där första veckorna. Hade jag inte fått sova då vet jag inte hur jag orkat. 

Städning, psyk, sorg, ensamhet

Jag ger upp den där 30 dagars utmaningen. Jag har verkligen inte haft lust att blogga så mycket och dessutom totalt glömt bort att uppdatera bloggen vissa dagar. Jag har haft en jobbig period igen och då blir bloggen oftast lidande. Jag borde ju egentligen skriva JUST NÄR JAG INTE MÅR BRA men jaja nu har det blivit att jag inte skriver alls.

Idag har jag städat, chockar mig själv lite varje gång det görs. Jag har dragit ut på det lite med tanke på att jag väntar på nya soffan och att jag skänkt både marmorbord och gamla soffan så det har ju gåtts med skor inne. Dessutom så är ju städning inget jag bryr mig i när jag inte mår bra.

När det gäller min psykiska hälsa så har jag fått höra att jag borde skaffa någon att prata med… Jag känner att jag inte behöver det. Mina ”perioder” är hanterbara, jag skär mig nästan aldrig längre (bara vid väldigt grov ångest vilket händer knappt en gång om året), jag skulle betala några hundra för en timmes tystnad… Jag har svårt att prata med andra om mina känslor och jag har alltid haft det så. Det hjälpte ju inte alls förr när jag var till psyk mest en gång i veckan, jag satt ju tyst hela tiden. 

Om jag vill ha kontakt med nån på psyk så fixar jag det på eget initiativ, jag gör det inte för att andra som knappt träffar mig säger och tycker en massa. Jag får alltså inte agera som jag gör på grund av sorgen. Nej, jag skyller inte nåt beteende på sorgen men man måste ändå förstå att en del är min hantering av pappas död. När jag mår dåligt så kan jag vara elak och det måste ju en del fattat vid det här laget efter snart 35 år. 

Jag är även så jävla ensam här i Östersund. Ingen som står mig nära finns kvar här, (nej jag kan inte flytta till S än, diverse anledningar jag inte går in på men bara så ni inte behöver ifrågasätta mig), farmor finns ju men hon är ju så pass dement och inte alls sig själv och går inte att prata med ens. 

Andra har ju sina respektive, vänner… Jag har som inga alls. Men det är så svårt för mig att få ALLA ANDRA att faktiskt förstå mig, lite i alla fall. Jag har ingen här uppe som kan komma till mig och jag kan prata med och då menar jag familj. Men jag får väl skylla mig själv, ingen förutom S vill väl vara i närheten av mig.

Farmor och pappa

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han ”förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag ”slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att ”kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju ”lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Dålig dag, utbrott, ilska och sorg

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Så dålig att jag kastade sönder ett glas. Jag kastar sönder saker ytterst sällan nu, men igår kunde jag inte låta bli. Jag kunde inte ”kväva” känslan. Jag behövde tydligen få ur mig ilskan, ilskan över pappas död… Nej, jag är inte arg på pappa för att han har dött. Jag är arg för att det är så jävla orättvist att han som knappt ens varit förkyld skulle få en ovanlig sjukdom. Efteråt låg jag i sängen och försökte ANDAS och ta det lugnt, jag var alldeles darrig.

S uppmuntrar mig att kasta sönder saker, för att få ur mig ilskan. Han förstår att jag kan behöva göra det ibland. Ibland när det blir alldeles för jobbigt. Det jag kastar sönder är ju inte ens nåt som är dyrt. Denna gång ett billigt glas från Ikea. S är nog den enda som fattar att kasta en kudde eller nåt mjukt på golvet inte är samma sak alls. 

Huvudsaken är att jag inte skär mig längre när jag mår dåligt även då jag haft extra många tankar på det sen pappa dog. Pappa har ju själv sagt det till mig att han förstår om jag inte kan stå emot ibland. Jag har fått återfall två gånger på fyra år vilket är riktigt bra. Självskadebeteende är ju som ett beroende och har man haft ett beroende så är det inte så konstigt att tanken på att börja igen kommer lite då och då. 

Inatt låg jag och grät länge innan jag somnade och idag är jag så matt och trött efter gårdagen/natten till idag. 

Jag tror att all ilska, all sorg kom nu. Jag har mått lite si sådär sen jag kom hem från Stockholm. Jag åkte ju på morgonen dagen efter urnsättningen. Ja, det var riktigt bra för mig att få komma bort från Östersund ett par dagar och det har jag velat göra ända sen pappa dog men jag har ju inte kunnat åka iväg eftersom jag har haft saker att göra som inte mina syskon kan göra från Göteborg.

Det känns skönt att urnsättning varit, att jag har lämnat in pappas nycklar till Rikshem. Att jag inte behöver tänka mer nu på varken urnsättning eller hans lägenhet.  Jag kan slappna av nu. Jag tror det är lite därför som allt kommer nu för mig. 

Hejdå pappa

Idag har jag, Jessica och Stefan sagt hejdå till dig. Urnsättning. Vi spelade en varsin låt innan vi lade ner din urna. Min låt var Nightwish – Sleeping Sun. Essa valde Cornelis Wreesvijk – Turistens klagan . Stefan valde Magnus Uggla – Jag och min far.

Det blev en mycket fin stund med gråt, lite prat och tystnad.

Vi lade ner din urna tillsammans.

Du är på en fin plats pappa. På Norra kyrkogården i urngrav där. Jag ville att du skulle vara nära vatten eftersom vatten var en stor del av ditt liv. Fiska, akvarium…

Tack för allt älskade fina pappa. Vi saknar dig pappa.

Sockerberoende, igen?

Kan nog säga att jag är sockerberoende igen. Kanske.. Senaste tre dagarna har jag varje dag köpt fikabröd 3 för 25 och ätit upp allt själv. Jag har ätit två stora chokladkakor. Nu köpte jag också en sån fryst gräddtårta, men den ska jag ha på lördag. Jag vill ha nåt hela tiden och mest nåt med socker  

Jag måste ta mig ur detta framöver. Min kropp mår inte bra. Min mage kraschar. Min sömn blir lidande. 

Men mitt ätande av sånt fullt med socker är väl ett av mina sätt att hantera sorgen. 

Har dock inte gått upp mer än 0,5 kg på flera månader. Så det är ju positivt. 

När jag inte mår bra då äter jag. Förr gick jag ju aldrig ut heller, kunde gå 1 år emellan. Syns ju på mig, på min vikt. 133,2kg . Men viktnedgång är inte nåt jag vill fokusera på  min kropp mår ju faktiskt helt ok så länge jag inte äter gluten och socker. 

Jaaa jag vet att det inte är bra att  väga så mycket och bla bla…

En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.

Fyra veckor

Torsdag igen och det har även gått fyra veckor sen jag fick besked om älskade pappa.

Jag har haft en jobbig dag. Gråtit en hel del. Men det är ju så…Ena dagen känns det ok och andra känns det som att jag bara vill ligga i sängen och inte göra nåt alls. Den där ilskan jag hade första två – tre veckorna känner jag inte av lika mycket längre. Men jag vet att det är en del av sorgen.

Nackdelen med ilskan är ju att den går ju ut över andra, men jag försöker att hålla den inom mig så gott jag kan. Det är ju inte bra att hålla ilskan inom sig heller för länge i och för sig och det borde ju jag veta som brukar ”explodera” eller ja få vredesutbrott när jag hållit alla känslor inom mig länge. Jag har dock lärt mig att hantera dessa vredesutbrott nu och kan ”kväva” dom när jag känner av att det är ett på gång.

Jag försöker att göra nåt ändå när jag har dessa sämre dagar. Jag försöker komma ut varje dag. Jag tror att jag bara hållit mig hemma en hel dag nån enstaka gång sen pappa dog. Jag måste komma ut även om det så bara är till affären.

Torsdagar brukar jag ju vara till Lidl och veckohandla. Jag orkade det förra veckan men denna vecka fick det bli Coop Nära istället då jag kände att jag inte klarat av att åka buss och än mindre gå runt på Lidl. Även om jag fått skjuts hade jag inte orkat idag, var jobbigt nog på Coop förut idag.

Det blir inte bättre av att inte göra nåt alls heller. Men samtidigt så kanske jag skulle behöva en dag med att ”bara vara” och inte göra nåt mer än att sova, gråta, spela spel på telefon och lyssna på musik.

Musik ja.. Jag har ju gjort en spellista på Spotify med låtar som pappa gillade. Där lägger jag till låtar lite då och då. Men, en del låtar får mig att börja gråta en hel del.  Marie Fredriksson – Tro, är en av dessa låtar. Laleh – Some Die Young är en annan. Men dom är fina.  Låten med Marie var en av dom allra första låtarna jag lyssnade på efter att pappa dött och som jag grät till den då.

Sorg

Sent igår kväll fick jag reda på att en av mina Facebookvänner inte längre finns med oss. Jag kände inte henne så väl och har bara varit vänner med varandra sen 1 april i år, men det tog så oerhört hårt. Jag mådde så dåligt efter att det blev bekräftat av hennes moster att hon har dött. Så jävla sorgligt.  Sättet hon dog på gjorde chocken värre också. Jag grät så hemskt att jag knappt fick luft. Fick ta ett bad för att kunna slappna av.  Det tog ett bra tag innan jag somnade och jag fick sova några timmar bara inatt. Somnade väl av ren utmattning.

Fy fan vilka jävla svin det finns som kan ta en annans liv!

FY FAN ALLTSÅ GRYMMA VÄRLD!!

Jag  mår bättre idag, men jag gråter korta stunder lite då och då.

Vill inte säga namn på tjejen. Men det handlar om hon som hittades död i Karlstad igår.

:rose:  Vila i frid underbara du  :rose:

6 år sedan

Idag är det 6 år sedan som hela världen fick veta att Michael Jackson inte längre finns i livet. Åh, vad jag mådde dåligt den dagen. Jag mådde redan riktigt dåligt psykiskt och detta besked gjorde inte saken bättre. Jag blev helt förstörd. Jag är så glad att jag hade Micke hos mig då som kunde trösta mig. Minns ju att mamma ringde så fort hon fick höra vad som hade hänt, hon ville se så att jag inte hade tagit livet av mig. Ja, Michael betydde och betyder så mycket för mig och det vet hon om. Jag hade ju inga sådana dumma tankar alls, inte vad jag minns, men jag minns att det var en plåga i flera dagar framöver.

Visst kan det kännas konstigt att man kan sörja någon kändis så pass mycket som jag och resten av alla stora MJ fans gjort och gör sen juni -09, en person som man aldrig ens träffat men jag tycker inte alls det är så konstigt. Som min mamma sa: Det är nästan som att en familjemedlem gått bort.

Michael har varit en stor del av mitt liv så länge som jag faktiskt kan minnas. Det går faktiskt inte en enda dag utan att jag lyssnar på minst två låtar ( ibland lyssnar jag hela dagarna ) eller ser på konserter på youtube. Jag har nåt med MJ i varje rum ( även i köket ). Det är svårt att missa vem som är min stora idol.

Stefan fattade snabbt att MJ är någon som betyder väldigt mycket för mig. Han har ju målat en tavla till mig ( finns bild till höger → ) .  Detta är faktiskt det allra finaste som någon någonsin har gjort för mig.

mj svartvit