Svacka

En jobbig tid

Idag är första dagen på flera veckor som jag faktiskt mår ok. Har varit nere i en svacka i cirka tre veckor. Det märks att jag mår bättre eftersom jag idag har tvättat, plockat skräp ( dålig på att slänga skräp direkt i papperskorg), plockat i och ur diskmaskinen, gjort rent och fint på diskbänk och spis samt bytt sängkläder. Detta har jag verkligen inte orkat med på länge.

Det har varit jobbiga veckor, för minsta lilla har jag gråtit.

Knappt att jag ens orkat med att ens tänka på att laga mat. Tur att det finns lättlagat på affären dvs plocksallad och annat sånt, även då det varit jobbigt vissa gånger att vara till affären då jag känt mig så himla yr och svettig och bara vill därifrån så har jag ju ändå varit UT. Jag vet ju att jag klarar att vara ut bara jag tvingar iväg mig själv. Jag försöker att komma ut några gånger i veckan och  då jag inte mår bra alls känns det extra viktigt. Jag vill inte hamna där jag var förr, då jag var ut kanske 2-3 gånger om året på grund av social fobi. Jag tar inga längre promenader, att gå till affären räcker gott och väl då jag är i en svacka.

Det var väldigt längesen som jag mådde såhär dåligt. Visst, jag har mått dåligt många gånger men inte så att det har hållit i sig i flera veckor.

Ett stort kliv bakåt

Kanske borde detta inlägg vara låst? Det är lång text och kan vara triggande för dig som skär dig. Så skär du dig för att du mår dåligt så läs inte texten nedan.

 

Natten till söndag var inte alls bra. Jag reagerade mer på kommentaren än vad jag berättade här. Jag reagerade nog så starkt som jag gjort då jag sett dessa påhopp etc jag fått eftersom jag har på känn vem det är som skriver dom. Jag känner igen själva stilen på hur denne skriver. Även då vi inte är vänner längre alls så känns det och denna person vet ju om hur lättpåverkad jag faktiskt är.

Jag ville inte göra någon i min familj orolig så jag lät bli att berätta hur illa det var. Jag var så jävla dum att jag tog en kökskniv och började rispa på ena armen tills det började svida och blöda lite. Min kontaktperson såg mitt sår och ville vi skulle kolla upp det så det bar iväg till hälsocentralen. Så nu har jag fått såret rengjort och omlagt samt så ska jag gå på antibiotika i 5 dagar. Ska även tillbaka för koll nu på torsdag förmiddag.

 

Jag känner mig så jävla dum då jag gör mig själv illa. Men jag är glad att det är ett bra tag emellan gångerna numera. Denna gång var det ju mer extremt än det annars brukar vara också. Jag brukar mest skära lite tills det börjar blöda och sen är det bra, aldrig rispat och inte så stort som jag gjorde. Då man gör sig illa såhär, då det kommer till mig iallafall, så är det ett sätt att ta ut ångesten på och dom allra flesta gånger jag gör det räcker det med att skära lite tills det kommer lite blod och sen är det bra med det.

Den läkare jag har här på hälsocentralen var på plats idag och kunde komma och kolla på såret han också innan det bestämdes hur dom skulle göra, om jag skulle gå på antibiotika eller inte etc. Tog även upp detta att det kanske är läge för mig att börja hos någon inom psykiatrin. Ja, jag hade ju mycket som behöver komma ut så det är ju ett måste.

En sak som bestämdes var att min kontaktperson Lena kommer ringa mig varje dag nu ett tag för att höra hur jag mår. Det tycker jag är bra.

Det var ju kontaktpersonsdag idag men det blev inte så mycket mer än en sväng till Jysk och resten av tiden spenderades på hälsocentralen. Jag har ju nu fått såret rengjort och så nu och det var faktiskt lika bra att jag kom iväg och fick göra detta för man vet ju inte hur såret hade kunnat bli med tiden. Jag har ju ont då jag rör armen på olika sätt och det är rött runtom och det har spritt sig lite sen då jag rispade mig.

Det känns som att jag tog ett enormt kliv bakåt nu då jag gjort detta. Kanske jag inte mår så bra som jag tror att jag gör ? Jag menar, till skillnad för hur jag mådde för nåt år sen. Jag mår ju mycket bättre egentligen nu. Eller ja, det var nog kanske bara en svacka.

Som min läkare sa till mig ”Maria, du som har kommit så långt och så gör du såhär”. Japp!  Jag har verkligen kommit långt. Första gången jag träffade honom var han hem till mig och jag var nästintill apatisk då och levde i ren misär.

Allt känns skit, vill ge upp allt

Depp, depp, depp och åter depp. Känner att jag inte mår bra alls. Jag vill helst av allt bara skita i precis allting. Jag har möte imorgon, känner mest för att skita i det. Jag känner mig nere. Ligger ibland i sängen och bara stirrar rakt upp mot taket. Kan inte sova bra. Känner för att börja gråta när som helst. Känner att vredesutbrott byggs upp, men det släpper efter en stund. Känner för att gå loss på alla mina saker, ta sönder precis allt. Jag känner för att göra mycket men på samma gång så känner jag att jag inte vill nåt alls. Orkar helt enkelt inte.

 

Jag är väl bara i en rejäl svacka. Jag har ju fått må hyfsat ett tag nu till denna vecka. Jag ska vara tacksam för det lilla.

När jag ligger och tänker en massa på i sommar och då jag ska till mamma så kommer jag på att jag har ju inga kläder. Har gått upp i vikt så jag har bara nån kjol, ett par byxor och nån enstaka top jag kan ha. Jag gjorde ju en beställning på ellos.se för en tid sen, men det kunde jag inte hämta ut pga icke existerande ID kort. Jag mår skit som fan över min vikt, mår mer och mer skit över den. Jag har annars inte tänkt mycket på det, men nu då jag knappt har några kläder så kan jag inte låta bli att må skit. Jag vet inte hur jag ska kunna köpa kläder innan jag åker till mamma. Skulle ha behövt några tusen då jag inte alls har pengarna till kläder och ja jag måste ha typ en helt ny garderob.

 

Skitliv man har.

 

Tänk om jag kunde klara av att gå ut varje dag och ta en promenad. Tänk om jag kunde klara av att sluta helt med all läsk och allt annat onyttigt.

Tänk om.

Tänk om.

Tänk om.

 

Nä, orkar fan inte.