Vila i frid

Dagar och veckor går…

Sjukt hur snabbt man ändå ”vänjer” sig att en person man älskar/älskat inte längre finns kvar i livet. Jag blir mer och mer van att jag inte kan prata med honom längre. Att jag inte längre får träffa honom. Få en kram ,ge en kram. Kunna be om hjälp. Se honom. Men jag har ju minnena kvar.

Tiden har gått så fort också. Över en månad sen han dog.

Vi trodde ju alla att han skulle klara av att göra utredningen inför transplantation och att han skulle bli godkänd. Han hade påbörjat utredningen redan då han låg på lungavdelningen, dagen innan han fick komma hem igen då. Han låg ju inne med lunginflammation. 10 dagar fick han vara hemma innan han åkte in med ambulans för allra sista gången.

Jag är ändå glad att det gick så fort för honom som det gjorde, just för att han slapp lida mer. Det känns så elakt att sitta här och skriva att jag är glad.. Men jag är faktiskt det, för hans skull. Jag är glad att han var på sjukhuset och sövd när han dog och han var ju inte hemma och eventuellt fick lida mot slutet. Jag slapp hitta honom. Är så tacksam för att pappa lyssnade på mig och sina vänner på Facebook den kväll han åkte in… Vi nästan tjatade på honom att han skulle åka in NU. Jag tror att min kommentar om “Snälla åk in, var inte så tjurig som du vet vem” gjorde att han lyssnade mer.

Jag har märkt att jag inte går och mår lika dåligt psykiskt längre. Kanske är det tillfälligt eller så var det nåt som försvann med honom, min egen ångest, min oro för honom. Jag har ju själv inte tänkt så mycket eller kanske jag inte bara velat tänka på hur dålig han faktiskt var när han levde. Jag pratade med honom om allt annat än hans sjukdom, men jag tror att han förstod mig.

Jaaa, självklart gör det ont i mig. Vilket det ju kommer att göra resten av mitt liv. Dagarna är helt ok men kvällar och nätter är jobbigast. Det händer ju att jag gråter korta stunder varje dag. Någon gång i veckan kan jag inte ens somna för att jag gråter så mycket.

Men jag tror att jag tagit detta ”ganska bra” ändå för att jag vet hur jobbigt han hade det mot slutet och att vi båda var lite förberedd på att detta kunde ske, om än om några år och inte så snabbt efter han fick sin diagnos (IPF). Jag var ändå lite förberedd på hur det kunde bli.

Det är så jobbigt att skriva dessa inlägg men samtidigt är det skönt att få skriva av sig.  Jag VET att pappa tycker att det är bra att jag skriver.

En vecka utan dig

Idag eller ja ikväll är det en vecka sen du lämnade detta liv. Det gör så ont i mig, jag saknar dig så jävla mycket pappa. Jag försöker trösta mig själv med att jag ändå hann med att ge dig en allra sista kram och det alldeles precis innan dom skulle söva dig och lägga dig i respiratorn. Jag försöker också trösta mig med att jag ju var hem till dig samma dag som du åkte in till sjukhuset igen, åkte in för sista gången, att jag fick hjälpa dig lite och att vi fick äta middag ihop en allra sista gång.

Jag fick veta att du egentligen inte velat att jag kom till intensiven den dagen du sövdes. Men jag tror ändå att du uppskattade det. Jag åkte in med en gång då dom ringde mig därifrån. Jag satt hos dig och höll dig i handen i flera timmar på måndagen, den dag du blev sövd. Jag höll din hand, klämde lite lätt, fick lite respons. På kvällen senare så kom Jessica från Göteborg och vi satt hos dig ett tag och höll handen. En stund höll vi din hand samtidigt. Vi kom till dig på tisdagen igen. Du verkade vara medveten av att vi var där för du reagerade då vi pratade, vi pratade om allt och ingenting. Jag tror att du gillade att höra oss prata bredvid din säng.

Jag har varit så arg. Så ledsen. Jag vet att det hör till sorgen att må som jag gör.

Men detta, att du fick dö, var ändå det bästa för dig nu. Du slipper lida mer både vad gäller din sjukdom IPF och din psykiska hälsa.

Du ska veta det pappa, att jag beundrar dig. Jag beundrar dig för att du har kämpat på i så många år med din psykiska hälsa. Så länge jag kan minnas. Det är inte många som hade orkat med det. Jag vet ju hur dåligt du har mått. Att du hade hoppet uppe om att få nya lungor. Du ville ju leva, älskade pappa.

Jag sålde dina fiskar väldigt fort. Dom har kommit till nya hem och har det bra. En vän till dig eller ja en du känner via Facebook åkte flera mil för att köpa flera av fiskarna. Han lägger ut bilder i din Facebook grupp och visar att dom har det bra. Det kändes jobbigt att sälja fiskarna, men hade du kommit hem igen så hade du ändå inte orkat med att ha akvarium längre, sköta dom. Jag vet att du hade uppskattat min hjälp med detta. Dom som kan med fisk och vet vad allt är värt fick hjälpa mig. Fiskarna var ju ditt “liv”, så jag vet att dom betydde väldigt mycket för dig. Jag ville inte att dom skulle dö. Jag ville att dom skulle få leva vidare. Jag vet hur stolt du var över dina fiskar.

Det är så många som saknar dig, älskade fina pappa. Men jag, Jessica och Stefan saknar dig så enormt mycket mer.

Det känns så jävla overkligt. Jag och Essa har varit och sett dig, men det kändes nästan inte som att det var du som låg där. Jag hade bestämt redan då jag fick beskedet att jag skulle se dig, jag hade ångrat det så mycket annars. Du hade ett litet leende, du såg så fridfull ut. ÄNTLIGEN slipper du lida. Du får äntligen sova.

Jag skriver till dig på messenger minst en gång om dagen. Jag vet ju att du inte läser eller kan svara, men det känns skönt att få kunna göra det.

Jag försöker vara stark, men det är så svårt. Lördagen innan du dog så fick vi beskedet att det såg dystert ut för dig. Jag började sörja redan då, jag visste redan då att du inte kommer vakna upp mer. Jag kände det. Jag gjorde då en playlist på Spotify med massa låtar som du gillar. Jag lyssnar på den listan varje dag. Jag kan ju inte undvika att lyssna på en hel del av den musiken heller då det är många låtar med som jag själv också gillar.

Tack för allt pappa.

Vila i frid pappa. Jag älskar dig.

:rose: QQ

Sorg

Sent igår kväll fick jag reda på att en av mina Facebookvänner inte längre finns med oss. Jag kände inte henne så väl och har bara varit vänner med varandra sen 1 april i år, men det tog så oerhört hårt. Jag mådde så dåligt efter att det blev bekräftat av hennes moster att hon har dött. Så jävla sorgligt.  Sättet hon dog på gjorde chocken värre också. Jag grät så hemskt att jag knappt fick luft. Fick ta ett bad för att kunna slappna av.  Det tog ett bra tag innan jag somnade och jag fick sova några timmar bara inatt. Somnade väl av ren utmattning.

Fy fan vilka jävla svin det finns som kan ta en annans liv!

FY FAN ALLTSÅ GRYMMA VÄRLD!!

Jag  mår bättre idag, men jag gråter korta stunder lite då och då.

Vill inte säga namn på tjejen. Men det handlar om hon som hittades död i Karlstad igår.

:rose:  Vila i frid underbara du  :rose:

Vila i frid

En av dom första saker som jag brukar kolla då jag satt igång datorn är aftonbladet. Det var med sorg jag läste att Larry “J.R” Hagman har gått bort i sviterna av sin cancer.

Hagman kommer föralltid att bli ihåg kommen som skurken som man älskade att hata i serien Dallas.

Vila i frid  :rose:

Vila i frid Robin Gibb

Jag fick precis reda på att Robin Gibb , från Bee Gees, har avlidit efter att ha lidit av cancer. Han blev 62 år. Vila i frid  :rose:

 

Läs mer: TMZ – Aftonbladet

Vila i frid Donna Summer

Donna Summer har gått bort efter att ha varit sjuk i lungcancer. Så trist att läsa.

Varför ska det alltid vara antingen drogrelaterad eller sjukdomar som cancer då en kändis går bort? Ja, iallafall som oftast. Kan dom inte få dö “normalt” och bara somna in?

Vila i frid Donna Summer. Nu är du i himlen tillsammans med Whitney och Michael  :rose:

Jag var inget fan men jag har ju lyssnat på Donna en del.

Whitney Houston död

Jag fick precis reda på att Whitney Houston är död. Jag blev ju ledsen av att höra det, men sen så är jag inte  förvånad ändå. Jag har egentligen bara gått och väntat på att den här dagen skulle komma i och med hur hon levt. Men, hon kommer bli saknad.

Hon blev bara 48 år gammal.

Vila i frid  :rose: