Omtyckt

/ Dagarna, Mina egna foton / Lämna en kommentar

I fredags då jag kom till dagliga verksamheten så hörde jag en av de andra tjejerna fråga efter mig. Tydligen frågas det efter mig ibland. Jag har ju av personalen där fått veta att de andra tjejerna gillar mig. Så, detta gör ju att jag inte vill sluta helt. Jag får helt enkelt fortsätta som jag gjort, ta mig dit dagar jag känner att jag orkar helt enkelt. 

Det är just därför dv är det bästa för mig. Jag kan inte ha ett vanligt jobb då jag aldrig vet från dag till dag om jag orkar iväg eller inte. Det hade inte fungerat alls.  Jag vill ju kunna, men min hjärna sätter stopp. Nu var jag iväg två gånger denna vecka, måndag och fredag, men jag blev ändå så trött i kropp och hjärna att jag sovit bort stor del av helgen. Jag blir mest trött av bussåkandet. 

Jag har ju inte alls samma behov som de andra där.  Jag klarar ju mig helt själv så ibland har det känts som att jag inte hör hemma inom dv. Men det finns ju inte så mycket annat för mig att välja mellan. 

Att känna sig osynlig

/ Dagarna / Lämna en kommentar

Känns som jag varit osynlig för det mesta i mitt liv. Till och med i högstadiet var det så. Ingen reagera ens på att jag inte var på alla lektioner. Oavsett vilken av alla skolor jag hann med att byta.
Hade det varit nån lärare som märkt det hade det ju varit möten… Nån hade kontaktat den jag bodde hos. Jag skolkade så mycket. Kunde sitta och läsa och ingen såg mig. Jag satt fullt synligt. Eller som på höstterminen i 7an så kunde jag gå hem då det var lunch för sen inte gå tillbaka till skolan den dagen.  Att jag inte var på skolan uppmärksammades först när jag kom hem en dag och pappa inte hade åkt till jobbet för en gång skull… Hade inte pappa varit hemma då tvivlar jag på att det ens uppdagats att jag inte var i skolan hela dagarna. 

Jag känner mig fortfarande osynlig många gånger och speciellt när jag skriver här på bloggen eller då jag delar eller skriver något på Facebook. Oavsett om jag skriver att nu mår jag inte bra eller delar en rolig bild..

Ni kommer aldrig förstå. Det är svårt att förklara för er som inte varit i min sits. 

 

Större delen av denna text skrev jag för 6 dagar på Facebook. Ingen har ju tydligen sett detta och jag har dessutom delat den 2-3 gånger sedan dess. Det är inte okej att ingen ens reagerar på detta då jag skrivit hur osynlig jag känner mig och känt mig sen högstadiet! 

Vårmaknad på Jamtli

/ Älskade, Dagarna, Mina egna foton / Lämna en kommentar

Denna helg är det vårmaknad på Jamtli, så jag och bästa vännen och hennes lilla dotter var iväg igår. Vi var där flera timmar. Jag skulle ha åkt hem tidigare dock eftersom jag kände lätt panik mest hela dagen igår och då jag kom hem mådde jag inte alls bra. Men det gick ju över efter lite vila.  Jag valde att lämna Jamtli tidigare så jag tog bussen hem ensam. Jag behövde åka hem tidigare för att jag inte mådde bra. Fick väl lite solsting. Nästa gång jag ska vistas ute i solen mer än en timme ska jag ha med mig något salt samt mer än en flaska med vätska. 

Vi hade en toppendag igår. Mitt hjärta smälte lite när lilla S ville gå och hålla oss i varsin hand. Jag fick även vara ensam en stund med henne då hon gungade och mamman kunde passa på att gå på toaletten. Hon var så duktig igår lilla S. Knappt något gnäll. Ville upp till mig flera gånger. Fick små små presenter i form av bark, grus och ett halmstrå. Det finns anledning till att jag kallar S för mitt antidepp.  

Jag har inte köpt något mer än lite karameller då jag varit till Jamtli senaste tiden, men igår så drogs mina ögon till en väska. Jo, jag ska inte köpa mer väskor men denna behövde jag. Den kommer kanske användas en gång och då på Yran… Väskan är handgjord av en afrikansk kvinna. Hon hade andra väskor också samt en hel del egen gjorda smycken. Ångrar dock lite att jag inte köpte ett smycke från henne.