Jag kan verkligen inte förstå att det nu, idag, har gått 10 år sedan som Michael Jackson dog. 10 år sedan som mitt ex M sa att det stod något om MJ på aftonbladet. 10 år sedan som jag först avfärdade det med att nog bara var nåt skit igen som det brukar vara (alltså något påhittat av media). 10 år sedan jag bröt ihop när jag valde att själv kolla aftonbladet eftersom jag ju så klart var nyfiken.
Det känns så overkligt och ändå är det inte någon jag ens träffat. Ja, jag sörjde honom precis lika mycket som jag sörjer/sörjt min pappa. Det kan tyckas konstigt för många, men så konstigt är det egentligen inte. MJ har ”funnits” i mitt liv i så många år och att hans död skulle ta hårt det förstod mamma och pappa direkt. Mamma ringde ju till mig så fort hon såg att han hade dött, för att höra hur jag mådde och se så att jag fortfarande levde.
