Känns som jag varit osynlig för det mesta i mitt liv. Till och med i högstadiet var det så. Ingen reagera ens på att jag inte var på alla lektioner. Oavsett vilken av alla skolor jag hann med att byta.
Hade det varit nån lärare som märkt det hade det ju varit möten… Nån hade kontaktat den jag bodde hos. Jag skolkade så mycket. Kunde sitta och läsa och ingen såg mig. Jag satt fullt synligt. Eller som på höstterminen i 7an så kunde jag gå hem då det var lunch för sen inte gå tillbaka till skolan den dagen. Att jag inte var på skolan uppmärksammades först när jag kom hem en dag och pappa inte hade åkt till jobbet för en gång skull… Hade inte pappa varit hemma då tvivlar jag på att det ens uppdagats att jag inte var i skolan hela dagarna.
Jag känner mig fortfarande osynlig många gånger och speciellt när jag skriver här på bloggen eller då jag delar eller skriver något på Facebook. Oavsett om jag skriver att nu mår jag inte bra eller delar en rolig bild..
Ni kommer aldrig förstå. Det är svårt att förklara för er som inte varit i min sits.
Större delen av denna text skrev jag för 6 dagar på Facebook. Ingen har ju tydligen sett detta och jag har dessutom delat den 2-3 gånger sedan dess. Det är inte okej att ingen ens reagerar på detta då jag skrivit hur osynlig jag känner mig och känt mig sen högstadiet!
