Man vänjer sig..

Att man kan vänja sig så fort ändå.   Att en del personer som man växt upp med inte längre finns kvar. Som alltid funnits i ens liv och man stått så så nära.

Farmor, pappa.. Kommer att tänka på det ibland. Känns så konstigt att livet går vidare och man knappt tänker på personerna längre. Tiden går. Helt plötsligt har det gått flera år utan dom.

Så klart jag tänker på dom. Jag pratar om pappa ibland med mamma och min S. 

Jag trodde att jag aldrig skulle klara av att gå vidare efter att pappa dog. Jag tror även han trodde att jag skulle behöva mer hjälp än vad jag behövt.

Men jag klarade ju det. Jag med min historia av depressioner och ångest etc… Trodde att jag aldrig skulle ta mig upp från botten igen.

Det gjorde ont när när farmor dog. Men inte lika som när pappa dog. Jag vet inte, var väl mer förberedd när det gäller just farmor. Pappa var ju väldigt sjuk också men ändå. 

Ensam, jul, pandemin och daglig verksamhet

Jag trodde att jag skulle må så mycket sämre psykiskt nu under jul och nyår än vad jag faktiskt har gjort. Jag menar,  jag brukar ju må dåligt denna tid på året och det även innan pappa och farmor dog.

Dessa dagar har faktiskt varit okej, förutom på julafton då jag grät en del. Det har inte varit jättebra, men okej.  Det är skit att vara ensam under just denna tid på året.. Nu är det ju en pandemi och man ska ju knappt ses ändå förutom om man har familj, men att vara ensam som jag… Nästa år ska jag se till att inte vara ensam helt igen. Jag ska ta mig till S och fira jul med honom. Nog för att vi båda inte är så förtjusta i julen men ändå.

Nu studerar han dessutom (murare) och det hade ändå inte varit så kul att vara till honom då han ändå sitter vid datorn mest hela dagarna de dagar han inte ska iväg, men han är klar om ett år cirka. Jag ska även försöka ta mig till honom i sommar. Det är lättare för mig att ta mig till honom än tvärtom. Jag har väntat hela detta år på att han ska komma till mig, men det har ju kommit något emellan hela tiden och just på grund av pandemin så har det ju blivit att vi inte velat sätta oss på ett tåg (det alternativ vi har om vi inte vill ta flyget) och riskera bli sjuk på vägen till varandra. Att det kommit något emellan ligger hos oss båda. Dessutom har ju jag inte kunnat ta mig iväg då jag inte haft råd.

Nästa år får jag även lite mer varje månad från Försäkringskassan så jag kommer ha det lite bättre ekonomiskt så jag kommer kunna åka iväg om jag vill. Sedan får jag ju en mindre summa i hab.ersättning, summan beror ju på hur mycket jag varit iväg till dagliga verksamheten.

Apropå daglig verksamhet så har jag tänkt försöka öka på dagarna jag är dit, med en halvdag i taget. Sen utöka timmarna. Målet är att orka ta mig dit måndag – fredag och hela dagar. Jag har satt det som ett mål för 2022. Jag trivs ju bra där och jag vet att det inte är ett tvång att ta mig dit varje dag. Mår jag inte bra så mår jag inte bra och personalen där vet om hur jag har det och hur jag kan må. Psykiskt och även att jag kan ha hemsk jobbig huvudvärk ibland, ibland migrän.

 

Pappa och farmor

Jag kom ikväll ihåg att jag har några Photobucket konton. Jag loggade in på ena och det var fullt och över gränsen på hur många bilder man får ha som gratis medlem. Jag hittade en bild på pappa och farmor där. Så glad jag blev över att hitta den bilden. Sen fanns det ju en hel del bilder på min första syskonson och en hel del från Backstreet Boys konserten haha. Jag ska ta och rensa någon dag, men det är över 3000 bilder.  Det är inte den bästa bilden, men den enda bild jag har på dom tillsammans förutom en jag har då pappa är liten.

Det är ju inte världens bästa kvalité på bilden. Taget med min gamla digitalkamera.

 

Brittiska deckare

Igår då jag kollade runt lite efter någon serie att se på så hittade jag ännu en serie  som jag och pappa brukade se på. Serien? Ett fall för Frost.  Så, nu har jag ju självklart börjat se på denna serie.

Pappa gillade brittiska deckare och det blev ju att vi såg på en del sånt. Jag förstår ju att han gillade just brittiska deckare då dessa ofta är väldigt bra.

 

En tyngd har lyfts från mina axlar

Jag har ju skrivit några gånger om att jag fått beslut från Försäkringskassan om att jag måste betala tillbaka en viss summa då jag fått för mycket utbetalt av bostadstillägg. Detta var ju inte ens heller mitt eget fel utan min förvaltare som jag hade 2018 som inte meddelat Försäkringskassan om ändrat inkomst i och med att jag började få en tredjedel av pappas pension juni 2018.

I torsdags så hjälpte min familj mig att betala den skulden till Försäkringskassan så jag kan slappna av nu. Jag hade till 15 juli på mig att betala in hela eller få till en avbetalningsplan. Hade det blivit det senare så hade jag nog ändå inte kunnat betala då jag just nu betalar till min före detta god man ( arvode) och det ligger på runt 500-1500 i månaden beroende på hur mycket jag har över sen alla räkningar är betalda.  Jag har runt 5000 kronor kvar på den skulden och den låg från början på drygt 11.000.

Jag har det bra som ens kunnat få denna hjälp av familjen, inte alla har den ”lyxen” direkt. Jag funderade ju till och med på att få det mesta av mina skulder att hamna hos Kronofogden, men det var min absolut sista utväg.

Så glad och tacksam att ha fått denna hjälp!

 

Sista dagen

3 år sen idag som jag var och åt middag hos pappa den där sista gången.

3 år sen dessutom som jag tog detta kort. Gillar att vi hans barn kom med och några av hans fiskar. Han hade två till akvarium i vardagsrummet och tror ungefär samma storlek. Bilderna på oss barn har jag hos mig nu.

Lite trist att det inte blev så bra kvalité på bilden. Men det är ju en bild på pappa i alla fall. Den sista bild jag själv tog.