Väntar och väntar

Jag har ju sökt om att få börja på daglig verksamhet, men eftersom det är en pandemi nu tar det längre tid innan jag får börja. Jag förstår det så väl, de kan ju inte ha öppet och låta de som ska vara på sin daglig verksamhet vara där på grund av att många ju är i riskgrupp. Den 15e denna månad skulle nytt beslut tas om när de ska öppna upp igen så nu väntar jag på att få ett sms av hon jag har kontakt med. Jag vet ju inte ens vad jag kan få komma att göra på dagarna eller ja en eller två dagar i veckan, så det återstår att se. Tvivlar dock att det kommer bli något alls förrän nästa år någon gång just på grund av pandemin.

Jag ska ju inte ge upp med en gång när jag väl fått en plats. Kommer jag känna att jag inte vill vara på just den arbetsplatsen så måste jag ju säga till så de kan kolla efter nån annanstans för mig att vara. Jag vill ju detta mycket mer nu och känner mig mer mogen än för en del år sedan. Jag vill ju helst vara på ett ställde där det är mycket att göra mest hela dagarna, men det verkar vara svårt med sådana ställen inom DV. Jag måste ju börja nånstans också och sen är det ju bra att DV finns för ett vanligt jobb hade jag inte klarat av alls och speciellt inte eftersom jag ju inte haft en sysselsättning sen runt 2004.

Anpassar mig

Tänk vad man ändå kan anpassa sig ganska bra om man verkligen försöker. Jag har ju en del skulder att betala varje månad och med det har jag tvingats gå ner i matkostnader. Jag hade en budget på 2400 kronor förut men den har jag sänkt till 1600 max. Jag betalar ju dessutom av till min god man för hans arvode så där är cirka 1700 kronor bara där som jag kan ta av framöver då den skulden är betald. Dessa 1700 kronor kommer jag ju använda för att betala skulderna.

Det är ju lätt för mig att säga att jag tycker det är lätt att anpassa mig, jag lever ju ensam dessutom och är knappt ut  något. Jag gör som ju inget annat än att vara hemma och då går det ju inte mycket pengar på annat.

Jag fick ju pengar igår och har betalat det mesta redan förutom hyra, el och försäkringar som kommer dras i slutet av månaden då jag har detta på autogiro. Jag har även kunnat betala bort en skuld. Det var drygt 200 kronor kvar på den skulden och minsta att betala var 50 kronor så det var ju lika bra att betala bort dessa 200 med en gång.

Skulderna minskas ju och det är ju huvudsaken. Nog för att jag tog en jacka på faktura förut, men jag behövde faktiskt en och det sa jag också då min god man ringde i förmiddags och frågade mig hur det går med skulderna och betalningarna av dessa. Ja, det är ju mindre att betala än vad han trodde. Han trodde ju det var bara 4000 kronor som skulderna minskats med men det är ju snarare runt 10.000 nu. Det kommer ju gå lite lite snabbare dessutom sen också då min god man fått allt sitt arvode som det inte är mycket kvar att betala av på.

Jag väljer att vara öppen med detta med mina skulder för att jag vill att andra ska förstå att det är så vanligt och ingenting man egentligen borde skämmas för. Dessutom så betalar man av och inte bara skiter i det så allt hamnar hos KF till slut så är ju det bara väldigt bra.

Självklart så önskar jag att jag inte tagit på mig dessa skulder, men samtidigt är jag glad att jag ändå stoppade mig själv innan det blev alltför mycket. Drygt 60.000 är faktiskt en summa som går att betala bort inom inte allt för många år om man bara ser till att betala varje månad som man ska och dessutom försöker att betala mer än minimum så man inte bara betalar räntan på alla skulderna.

Kan själv!

Jag har säkert skrivit om detta förut och inte bara en gång heller, men jag är så stolt över detta så det tåls att upprepa helt enkelt.’

Jag kan inte riktigt förstå hur långt jag har kommit och då även utan hjälp av psykiatrin.

Tänk er att jag hade så hemsk social fobi för mindre än 10 år sedan. Jag kunde ha handen några centimeter ovanför dörrhandtaget till ytterdörren och få panikattacker. Nu går jag ju ut som att det inte är nåt, så som det ska vara. Klär på mig och går ut. Jag lyssnar nästan aldrig på musik heller för den delen då jag är ute och det var något som jag behövde göra varenda gång jag var ut om det så bara var att gå ut med soporna.

Jag tror att det varit lättast för mig att bli fri min sociala fobi genom att ta det i min egna takt och på det sätt som fungerat bäst för mig. Jag har ju dessutom varit tvungen att gå och handla själv efter att jag och M gjorde slut. Pappa kunde ju hjälpa mig men han ville ju samtidigt att jag skulle försöka själv för han förstod ju att jag skulle klara av det även om det kan bli jobbigt.

Han jobbade många år inom psykiatrin och jag vet han träffade en del som hade social fobi men där föräldrarna gjorde helt tvärtom vad man egentligen bör, det vill säga låta sitt barn försöka själv och vara den som handlar åt en och hjälper med precis allt. Jag fattar ju att ens föräldrar vill sitt barns bästa, men ibland kan det göra saken värre som med social fobi. Om andra handlar och går ut med soporna eller ringer varenda viktiga samtal så behöver man ju inte bry sig alls själv och man kommer ju aldrig bli fri sociala fobin.

Jag var alltid helt slut i hela kroppen efter att ha varit till Coop som ligger knappt 5 minuters gångavstånd från mig under det första året. Jag började ta bussen ibland då jag skulle till pappa på middag. Det är inte långt att gå dit han bodde men jag behövde ju som aldrig ta bussen annars så det var ju smart att ta bussen den korta biten ändå, jag började gå dit och hem sen efter varje gång jag varit dit på middag.

Jag började gå och handla tidig morgon och då handlade jag så pass mycket som jag orkade bära och såg till att jag handlade så det räckte i flera dagar. Jag hade då alltid hörlurarna med mig så jag kunde koncentrera mig mycket bättre på det jag skulle göra. Musik har varit till mycket stor hjälp för mig för att bli av med min sociala fobi.

Tänk att jag numera klarar av att ringa till Hälsocentralen, jag klarar att gå till Coop utan att bli helt slut, jag åker buss, jag kan ställa frågor (som hos tandläkaren förra veckan), jag kan prata för mig själv och behöver inte någon lapp där jag skrivit upp vad jag vill ha sagt om jag ska träffa läkare…

Jag har kommit en bra bit.

 

Jag kan ju till och med åka till S och med BYTE från tåg till buss och så tvärtom på hemvägen. Jag kan till och med tänka mig att byta tåg i Stockholm, vilket aldrig gått förr för mig.

Jag är faktiskt stolt över mig själv som kommit så långt som jag gjort utan att ha hjälp från psyk/KBT etc. Men bara för att det fungerat bra för mig utan hjälpen så behöver det inte göra det för dig som eventuellt har dessa problem jag haft. Det bästa är ju nog egentligen att få hjälp av kunniga personer.

Hade jag inte blivit så fri från sociala fobin som jag blivit så hade jag absolut inte varit på Yran då Gessle var dit. Jag var dit ensam dessutom! Önskar jag hade fått med mig pappa då men han orkade inte.

 

Det gick bra

Jaha, då har jag kommit hem från tandläkaren. Det gick bra. 3 hål och en massa tandsten vilket jag tycker är helt okej ändå med tanke på hur jag misskött mina tänder under så många år. Totalt 5 hål sen jag var 14 år och jag är nu snart 37. Mina tänder är starka tydligen.

Imorgon har jag tid hos tandhygienisten och sen ska jag iväg igen nästa vecka för hålen.

Jag behövde ju inte oroa mig så mycket för kostnaden heller egentligen. Jag har ju rätt till billigare tandvård så betalar ju 300kr/besök tack och lov!

Det känns så himla skönt att äntligen ta tag i detta.

Jo, visdomständer på gång upp också kom jag ju ihåg nu, men verkar ha som fastnat.  Inget jag har känt av i alla fall.

Jag har tyvärr varit väldigt dålig med att borsta mina tänder sen jag var liten. Jag vet inte varför.  Men jag måste bli bättre på att borsta tänderna. Köpt en eltandborste och jag har faktiskt börjat borsta mer sen jag köpte den.

Lite nervös

Jag har börjat få tankar igen som jag brukade få förr då det är nåt som blev jobbigt eller som jag var nervös inför.. Att bara skita i det. Nästa vecka ska jag till tandläkaren. Jag har inga problem med att gå till tandläkaren som så och vad jag vet har jag som aldrig varit rädd eller tyckt att det varit jobbigt att vara dit. Jag tyckte inte ens det var speciellt jobbigt då jag var 14 och hade mina första tre hål och fick dessa lagade.

Jag är mest nervös inför vad kostnaden kommer bli. Ja, nu första gången är det vanlig undersökning så det kommer ju inte kosta väldigt mycket. Jag har pengar kvar från försäljning av datorn min som jag valt spara så länge tills jag varit till tandläkaren nästa vecka. Sen kommer jag ju få ett kostnadsförslag om det nu är nåt som behöver fixas och så får jag ta det som det kommer helt enkelt.

Det ska bli så kul att kliva upp tidigt nästa vecka… Eller inte. Varför tackade jag ens ja till en tid som är vid 08?? Jag måste ju ta bussen dit också. Då jag letade efter tandläkare så kollade jag så att de låg bra till så det var lätt att ta mig dit med buss och sen hitta. Jag kommer hitta lätt dit jag ska.

Det är ju en nackdel med att inte ha varit iväg till tandläkare på många år, man måste leta efter någon som kan ta emot nya.

Jag kommer inte skita i att gå iväg nästa vecka. För då kommer jag inte iväg alls säkert på flera år igen. Det är lika bra att få det gjort.

 

Ut, väskor sålda och det går segt

Med tanke på att jag inte har så mycket att leva på efter allt är betalt varje månad så som det är nu så försöker jag att inte vara till affären lika ofta som förr. Jag brukar ju veta vad jag ska handla men så blir det ju det där vanliga att man handlar mer än vad man har tänkt sig. Jag försöker gå dit en gång i veckan minst och då på fredagar eller lördagar om jag vill ha nåt gotta. Dessutom bör jag ju hålla mig hemma ändå på grund av att eftersom jag har fetma (fan vad jag hatar det ordet) så är jag ju tydligen i riskgrupp och ska alltså inte utsätta mig så mycket. Inte för att jag utsätter mig så mycket för nån sjukdom ändå, men det är ju bättre att ta det säkra före det osäkra helt enkelt.

Idag kom jag mest iväg ut för att jag skulle möta upp en som skulle köpa tre väskor av mig, endast sådana som inte är märkes och inte är värda speciellt mycket. Jag har dessutom ägt två av dessa ett bra tag. Jag sålde mest för att få bort dom för dom var inte värd mer (enligt mig) drygt 150 kronor.Nu fick tjejen köpa dessa tre för 100 kronor eftersom hon frågade om det var okej samt att 50 kronor inte gör någon större skillnad.

Jag försöker att rensa och sälja så gott jag kan. Det lilla mindre jag får in går till mat,busspengar om så behövs, om jag är sugen på något gott till helgen.

Jag har några få billiga väskor kvar, min Macbook Air, tre Michael Kors väskor, några ögonskuggepaletter och lite annat kvar att sälja just nu. Så får se om någon ens vill köpa. Min dator vill folk köpa men de vill ge alldeles för lite för den för att jag ens vill släppa den. Men det går segt att få något sålt. Trodde sminket skulle gå fort då det är mest testat lite på ena handen så paletterna är ju så gott som nya…