10 månader skadefri

Jag har skrivit upp i anteckningar i telefonen varje gång jag skurit mig själv  (självskadebeteende). För att ha koll samt för att se hur länge jag klarar att stå emot från gång till gång. Jag raderar det datum som står och skriver det nya datumet, börjar om min räkning av dagar helt enkelt om jag inte har kunnat stå emot.

Jag rensade en del nyss bland anteckningarna och såg då så klart det senaste datumet som jag sist skar mig. 12 april 2020. Jag ska fira då det har gått 1 år tror jag, om jag inte sabbar det vill säga! Att klara av att motstå att skada sig själv när man har eller har haft ett självskadebeteende är starkt gjort. Jag har ju inte ens fått någon hjälp med detta så jag har helt på egen hand kommit så långt som jag gjort när det gäller detta. Förr skar jag mig mer eller mindre varje dag. Eller skadade mig själv på andra sätt så jag har ärr lite här och var på kroppen.

Jag har ju gjort det sen jag var runt 17-18 år och är 37 år nu. Jag har dock inte skadat mig själv alls lika mycket senaste åren tack och lov. Men så har jag inte haft sån hemsk ångest som fått mig att gå så långt heller. Det var hemskt en tid efter pappas död.  Jag har ju dessutom aldrig skadat mig så illa så det har behövts sys. Jag ville bara känna smärtan från annat ställe än bara inom mig helt enkelt. Svårt att beskriva för någon som inte vet hur det är. I alla fall så mådde jag så dåligt en tid efter pappas död att jag skar mig själv en gång och jag brukar få dåligt samvete nästan efter varje gång det hänt. Den gången fick jag inte det eftersom jag mindes pappas ord. ”Det är okej att falla tillbaka ibland. Det är som ett slags missbruk”.

Pappa jobbade många år inom psykiatrin och träffade många unga som skar sig själv, men mycket värre än vad jag gjort/gör så han var aldrig så orolig för mig vad gäller det där, inte vad han sagt till mig. Jag har dessutom varit noga med att rengöra och lägg om såret direkt efteråt.

Men jag fattar att mina föräldrar var oroliga som fan då det var som värst i mitt liv och jag mådde som allra sämst psykiskt.

 

Panik i onödan som vanligt

När jag hade fått mitt från Ica idag så märkte jag att det fattades ett paket nötfärs. Jag hade beställt två och fick ett. Jag fick panik och nu behövde jag ju ringa till Ica Odenhallen där jag handlat från. Men idag ville inte min hjärna samarbeta så jag beslöt mig för att skita i det. Men det var ju ändå 40 kr för ingenting om jag sket i det.
 
Jag tänkte att jag kunde gå och köpa nötfärs på Coop nu under denna vecka då det var erbjudande där också men på större förpackning och lite dyrare.
 
I alla fall så dröjde det inte länge innan han som levererade det jag handlat ringde mig och frågade om jag gått igenom det jag fått och om det fattades nåt. Japp, nötfärs. Han hade då hittat det paketet liggandes i bilen och var fundersam på vems det var och gått igenom listor och ringde mig.
Det blir nog en kort promenad till Coop denna vecka ändå då jag gärna passar på att köpa färs då det finns billigt och speciellt nöt.
 
Jag måste lära mig att inte få panik för minsta lilla ibland.
 
Ibland klarar jag att ringa samtal och ibland inte. Det är svårt att förklara men jag får panik och vet inte vad jag ska säga och känner att det bara är så jobbigt att ens knappa in numret. Panikattacker är inte ovanligt jag får då jag ska ringa. Men det har blivit bättre och lättare överlag senaste två åren tack och lov! 

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Sist skrev jag att jag mår bättre psykiskt igen efter att ha mått skit i flera veckor (på grund av julen), men  ja en dag gick det och sen PANG så hade jag sån hemsk ångest att jag skadade mig igen. Nej, jag skar mig inte utan rev mig ganska hårt på ena armen. Det är svårt att beskriva tankarna jag får innan och känslan efter.

Det är ju så typiskt att jag får må bra en enda dag och så en dag senare så är ångesten där igen.

Idag är jag så väldigt trött, men så blir det dagen efter att jag mått så så dåligt som jag gjorde igår.

Mår lite bättre och om mitt knä

Idag är det första dagen på drygt två månader som jag mått bättre psykiskt och orkat ta tag i städningen lite. Jag har inte ens haft ont i mitt knä. Hoppas att det håller sig så nu. Jag är lite orolig dock att gå ut och riktigt känna efter hur det är med mitt knä. Det är ju en sak att vara hemma inne och en annan att vara ute och gå en bit på asfalt eller ja nu snö.

Jag fick ju tre övningar av sjukgymnasten att göra och jag har försökt att göra dessa varje dag. Jag har missat någon enstaka dag men det har varit dagar jag mått som värst nu under jul och nyår. Nästa vecka ska jag iväg till sjukgymnasten igen så får se vad som sägs. Sist fick jag ju en tejp vid knät och det kändes helt okej tills jag tog bort den. Så tejpen lindrade besvären faktiskt.

Julafton

Det var ingen vidare bra julafton för mig. Jag har mått rent av s k i t flera dagar, hela denna vecka alltså.

Så jag fick mitt första vredesutbrott för detta år på julafton…

Som jag sa till mamma så var det ju ingen elektronik i alla fall och nåt som kostade drygt 100kr. Onödigt ändå ja att kasta sönder något, men hellre att jag kastar sönder något än skadar mig själv.

Sist jag skadade mig var i april och jag hoppas att jag kan låta bli ett år denna gång. Men återstår att se. Tanken har funnits och varit nära denna vecka.

Jag mår lite bättre idag och inte alls lika nära till gråt. Jag har inte varit så här deprimerad på väldigt länge. Men jul och helt ensam gör sitt.

 

Kan december ställas in?

Det slår som aldrig fel…

Runt den här tiden varenda år börjar jag må sämre psykiskt än jag gjort under resten av året. Jag avskyr den här tiden på året. Det känns bara negativt för mig och önskar att jag bara kunde lägga mig och sova och vakna upp 1 januari så jag slapp min födelsedag och julafton.

Det blir ett år till helt ensam. Men i år är det ju inte så mycket att göra åt heller på grund av pandemin.

Jag har inte många minnen av en bra julafton eller födelsedag. Övergreppet jag var med om som 15 åring och faktiskt någon vecka innan jag fyllt 15 var ju runt nu också. Jag mår inte lika dåligt längre på grund av just det sexuella övergreppet men det är ju inte så konstigt om jag kommer att tänka på det runt den här tiden på året då det närmar sig jul. Hade det inte varit i närheten av en högtid så hade jag säkert inte börjat tänka på det varje år lika mycket.

Jag tänker knappt alls på övergreppet resten av året, det är som sagt runt denna tid det poppar upp i huvudet. Jag mår ju inte alls lika dåligt som under första året/åren efter men jag mår ju inte helt 100% bra heller, men det är inte heller något jag känner ett behov av att gå till någon och prata om. Det hade varit en annan sak om det varit så att jag gått och tänkt på övergreppet och hans försök att gasa ihjäl sig några gånger i veckan.

Jag har tänkt en del på farmor också senaste dagarna. Julen, en av hennes favorithögtider. Jag tänker på sista gången jag och pappa var till henne på boendet. Där hon satt framför tv’n och inte visste att det var just julafton. Det känns så jobbigt att veta att hon var så dement att hon inte förstod vilken dag det var.  Det var jobbigt att vara dit, jag vet att pappa inte ens egentligen ville dit men han var dit ändå. Jag fick ju dessutom en sista kram av farmor då. Jag var inte mer dit sen då det var alltför jobbigt för mig. Farmor var min bästa vän då jag var liten så det gjorde ju så ont att veta att hon inte visste vem jag var. Vi vet att hon fick besök av andra så ingen behöver komma med elaka kommentarer om just det.