Knopp

Kan december ställas in?

Det slår som aldrig fel…

Runt den här tiden varenda år börjar jag må sämre psykiskt än jag gjort under resten av året. Jag avskyr den här tiden på året. Det känns bara negativt för mig och önskar att jag bara kunde lägga mig och sova och vakna upp 1 januari så jag slapp min födelsedag och julafton.

Det blir ett år till helt ensam. Men i år är det ju inte så mycket att göra åt heller på grund av pandemin.

Jag har inte många minnen av en bra julafton eller födelsedag. Övergreppet jag var med om som 15 åring och faktiskt någon vecka innan jag fyllt 15 var ju runt nu också. Jag mår inte lika dåligt längre på grund av just det sexuella övergreppet men det är ju inte så konstigt om jag kommer att tänka på det runt den här tiden på året då det närmar sig jul. Hade det inte varit i närheten av en högtid så hade jag säkert inte börjat tänka på det varje år lika mycket.

Jag tänker knappt alls på övergreppet resten av året, det är som sagt runt denna tid det poppar upp i huvudet. Jag mår ju inte alls lika dåligt som under första året/åren efter men jag mår ju inte helt 100% bra heller, men det är inte heller något jag känner ett behov av att gå till någon och prata om. Det hade varit en annan sak om det varit så att jag gått och tänkt på övergreppet och hans försök att gasa ihjäl sig några gånger i veckan.

Jag har tänkt en del på farmor också senaste dagarna. Julen, en av hennes favorithögtider. Jag tänker på sista gången jag och pappa var till henne på boendet. Där hon satt framför tv’n och inte visste att det var just julafton. Det känns så jobbigt att veta att hon var så dement att hon inte förstod vilken dag det var.  Det var jobbigt att vara dit, jag vet att pappa inte ens egentligen ville dit men han var dit ändå. Jag fick ju dessutom en sista kram av farmor då. Jag var inte mer dit sen då det var alltför jobbigt för mig. Farmor var min bästa vän då jag var liten så det gjorde ju så ont att veta att hon inte visste vem jag var. Vi vet att hon fick besök av andra så ingen behöver komma med elaka kommentarer om just det.

Jag börjar komma tillbaka

Efter att i flera veckor känt mig så trött och utmattad så börjar det vända nu. Jag har ju knappt ens orkat tänka på att ta en dusch. Nu har jag börjat tvätta och städa och det visar ju att det går åt rätt håll. Så här trött som jag varit har jag nog aldrig varit förr. Jag är ändå glad att jag kunnat sova och somna fort på nätterna just för tröttheten, slippa sömntabletter och sova mer än någon timme i taget.

Det känns så skönt att motivationen att vilja göra något, om så bara att plocka ur och i diskmaskinen en dag, äntligen börjar komma tillbaka.

Idag har jag dragit fram tvättmaskinen för att kunna göra en ordentligt rengörning av badrummet till exempel och detta hade jag inte orkat för någon vecka sedan. Att ens flytta tvättmaskinen en liten bit skulle vara så jobbigt för mig förut.

Jag vet inte varför jag varit så trött, kan ju vara psykiskt faktiskt bara. Eller en mild form av Covid – 19.

 

Kan själv!

Jag har säkert skrivit om detta förut och inte bara en gång heller, men jag är så stolt över detta så det tåls att upprepa helt enkelt.’

Jag kan inte riktigt förstå hur långt jag har kommit och då även utan hjälp av psykiatrin.

Tänk er att jag hade så hemsk social fobi för mindre än 10 år sedan. Jag kunde ha handen några centimeter ovanför dörrhandtaget till ytterdörren och få panikattacker. Nu går jag ju ut som att det inte är nåt, så som det ska vara. Klär på mig och går ut. Jag lyssnar nästan aldrig på musik heller för den delen då jag är ute och det var något som jag behövde göra varenda gång jag var ut om det så bara var att gå ut med soporna.

Jag tror att det varit lättast för mig att bli fri min sociala fobi genom att ta det i min egna takt och på det sätt som fungerat bäst för mig. Jag har ju dessutom varit tvungen att gå och handla själv efter att jag och M gjorde slut. Pappa kunde ju hjälpa mig men han ville ju samtidigt att jag skulle försöka själv för han förstod ju att jag skulle klara av det även om det kan bli jobbigt.

Han jobbade många år inom psykiatrin och jag vet han träffade en del som hade social fobi men där föräldrarna gjorde helt tvärtom vad man egentligen bör, det vill säga låta sitt barn försöka själv och vara den som handlar åt en och hjälper med precis allt. Jag fattar ju att ens föräldrar vill sitt barns bästa, men ibland kan det göra saken värre som med social fobi. Om andra handlar och går ut med soporna eller ringer varenda viktiga samtal så behöver man ju inte bry sig alls själv och man kommer ju aldrig bli fri sociala fobin.

Jag var alltid helt slut i hela kroppen efter att ha varit till Coop som ligger knappt 5 minuters gångavstånd från mig under det första året. Jag började ta bussen ibland då jag skulle till pappa på middag. Det är inte långt att gå dit han bodde men jag behövde ju som aldrig ta bussen annars så det var ju smart att ta bussen den korta biten ändå, jag började gå dit och hem sen efter varje gång jag varit dit på middag.

Jag började gå och handla tidig morgon och då handlade jag så pass mycket som jag orkade bära och såg till att jag handlade så det räckte i flera dagar. Jag hade då alltid hörlurarna med mig så jag kunde koncentrera mig mycket bättre på det jag skulle göra. Musik har varit till mycket stor hjälp för mig för att bli av med min sociala fobi.

Tänk att jag numera klarar av att ringa till Hälsocentralen, jag klarar att gå till Coop utan att bli helt slut, jag åker buss, jag kan ställa frågor (som hos tandläkaren förra veckan), jag kan prata för mig själv och behöver inte någon lapp där jag skrivit upp vad jag vill ha sagt om jag ska träffa läkare…

Jag har kommit en bra bit.

 

Jag kan ju till och med åka till S och med BYTE från tåg till buss och så tvärtom på hemvägen. Jag kan till och med tänka mig att byta tåg i Stockholm, vilket aldrig gått förr för mig.

Jag är faktiskt stolt över mig själv som kommit så långt som jag gjort utan att ha hjälp från psyk/KBT etc. Men bara för att det fungerat bra för mig utan hjälpen så behöver det inte göra det för dig som eventuellt har dessa problem jag haft. Det bästa är ju nog egentligen att få hjälp av kunniga personer.

Hade jag inte blivit så fri från sociala fobin som jag blivit så hade jag absolut inte varit på Yran då Gessle var dit. Jag var dit ensam dessutom! Önskar jag hade fått med mig pappa då men han orkade inte.

 

Det gick bra

Jaha, då har jag kommit hem från tandläkaren. Det gick bra. 3 hål och en massa tandsten vilket jag tycker är helt okej ändå med tanke på hur jag misskött mina tänder under så många år. Totalt 5 hål sen jag var 14 år och jag är nu snart 37. Mina tänder är starka tydligen.

Imorgon har jag tid hos tandhygienisten och sen ska jag iväg igen nästa vecka för hålen.

Jag behövde ju inte oroa mig så mycket för kostnaden heller egentligen. Jag har ju rätt till billigare tandvård så betalar ju 300kr/besök tack och lov!

Det känns så himla skönt att äntligen ta tag i detta.

Jo, visdomständer på gång upp också kom jag ju ihåg nu, men verkar ha som fastnat.  Inget jag har känt av i alla fall.

Jag har tyvärr varit väldigt dålig med att borsta mina tänder sen jag var liten. Jag vet inte varför.  Men jag måste bli bättre på att borsta tänderna. Köpt en eltandborste och jag har faktiskt börjat borsta mer sen jag köpte den.

2 år sedan urnsättning

Det känns så himla konstigt, men idag är det två år sedan pappas urnsättning. Det var en så fin och väldigt varm dag då. Det kunde inte bli bättre faktiskt, endast syskonen och deras pojkvän och flickvän och inga mer än så. Även om jag vet att pappa hade många vänner som gärna hade kommit på en begravning i kyrkan så var detta ändå det bästa och finaste sättet. Jag, lillasyster och lillebror höll alla tre i repet för att sänka ner urnan i det hål i marken som hade förberetts, jag höll längst  ner då jag är äldst, sen min syster och sen lillebror.

Pappa vänner vet om var de kan ”besöka” honom.

Att tiden går så fort, det är det som känns så himla konstigt. Vissa dagar känns det som att det bara var 6 månader sen drygt.

Tandläkaren

Tänk att det ska behöva gå så långt att en bit av en tand lossnar innan jag bokar tid hos en tandläkare. Ikväll lossnade det en bit på nedre främre raden och ja tid ska bokas. Det gör inte ont så det är ju inte akut tack och lov!!

Har skickat ett mail till en tandläkare och hoppas få komma dit då de har avbetalning, det enda extra jag kan tänka mig då det gäller  avbetalning nu. Eller så får jag se om soc kan hjälpa till. Jag har inte varit till tandläkare på drygt 18-19  år, så det behövs ju både koll på denna tand samt kolla resten av tänderna. Jag lär ju ha en del ont efter skrap av all plack dessutom…

Jag har tyvärr varit väldigt dålig med tandborstning och sköta om mina tänder. Tack och lov har mina tänder varit ganska bra och jag har endast haft vad jag vet 2 hål sen jag var 14 år. Jag har förmodligen hål nu med men inget jag ens känner av eller märkt.

Jag vet att man ska ta hand om sina tänder, men det  har bara varit så jobbigt för mig. Min psykiska hälsa har ju ställt till det och att jag inte varit iväg förrän nu  beror till  stor del på att jag haft social fobi i flera års tid som gjort att jag inte  ens kunnat ta i dörrhandtaget  på min ytterdörr utan att få panik.

Hädanefter ska jag försöka komma iväg minst en gång om året på en rutinkoll, det är ju inte  så dyrt som detta med  min nu tand kommer kosta.

Jag blir så less på mig själv ibland!!