Varit hos läkaren

Publicerat den av Maria

I onsdags, 27 september, var jag iväg till läkaren på grund av hur jag har mått psykiskt senaste månaderna. Jag fick nog och kände inte igen mig själv vissa dagar ens. Min läkare såg på mig att jag mådde sämre än en annan gång jag var till henne. Tog ju upp detta med att eventuellt ha någon mer diagnos eller inte ens ha Asperger (jag använder mig inte av det ordet längre egentligen men det finns i min journal). Depression.

Jag fick Fluoxetine utskrivet vilket jag haft förr och det då fungerat bra för mig. Jag har även Atarax vid behov.  Jag började med Fluoxetine redan då jag kom hem från läkaren. Jag skulle ta två tabletter om två veckor om jag inte känner någon skillnad. Sen återbesök hos läkaren.

Tog även en del blodprover. Det gick ovanligt bra  denna gång. Brukar vara svårt att ta blod från mig, men denna gång fungerade det med en gång. Nästan allt var bra, förutom två saker så lär ju få utskrivet för det också. 

Nu på måndag ska jag iväg till psykolog. Skulle egentligen ha en telefontid på måndag men hon ringde mig och frågade om jag kunde komma dit istället.

Femtielfte gången gillt?

Publicerat den av Maria

För en stund sedan så loggade jag in på 1177 och skickade in om att bli kontaktad. Jag skrev ett långt meddelande om hur jag mått den senaste tiden. Även hur jag har känt mig idag dvs lite hyper och pratat för mycket. Ja, jag pratar mycket normalt sätt men detta är inte likt mig. Jag kommer på mig själv att prata och ursäkta mig för det. Jag har pratat onormalt mycket snabbt den  här veckan, som att jag skulle ha varit påverkad av något. Jag har inte tagit nåt, inte ens druckit alkohol. Rastlös, vilket absolut inte är likt mig.

Jag sover mycket när jag väl har lagt mig. Jag har inte behövt ta Propavan, vilket jag har om jag nu skulle behöva. Jag känner mig inte utvilad då jag vaknar så det händer att jag somnar om och sover vidare och kliver upp på eftermiddagen. Det inte är normalt. Jag kan somna vid 04 och känna mig utvilad runt 09 eller 10.00 tiden men nu senaste månaden så har det inte varit så.

Jag har börjat gråta för minsta lilla. Jag tar åt mig för mycket. Jag skriver elakt och dumt på Facebook på min profil där. Jag går till affären och handlar ja men jag tvingar mig iväg för jag vägrar riskera få social fobi igen som jag en gång haft i flera års tid förr. Jag har lätt ont i magen varje gång jag klär på mig och ska ut. Innan jag bestämt mig att gå ut så har jag inte ont i magen så jag vet att det bara är psykiskt.

Haft dumma tankar. Men inte haft sån kraftig ångest som då jag brukar skada mig själv så det är ju ändå skönt. Inte ens handlat nåt tack och lov! 

Nog för att jag mår dåligt psykiskt 24/7 men den senaste månaden har det inte alls varit bra. Så pass att jag funderat på att vilja bli inlagd.

I alla fall så skrev jag ju till hälsocentral via 1177. Dock insåg jag försent att det blev fel hälsocentral men det ordnar sig ju. Jag passade på att skriva också att jag skulle nog behövt en utredning om jag har någon mer diagnos som bipolär 2. Pappa hade det och jag känner igen mig så mycket i honom (vilket jag påpekade i meddelandet).

Lovade mamma att ta kontakt med vården på måndag. Men jag kom ju på att jag lika väl kunde göra det nu med en gång så det är gjort när jag väl tänker att jag måste.

Att jag själv ser att jag behöver hjälp nu visar ju nog bara att jag faktiskt har fått nog att må så här. 

 

Det är inte så bra med mig

Publicerat den av Maria Lämna en kommentar

Nu är det inte så bra med mig… Men det lär ju bli bättre igen snart. Funderar igen på att sluta på dv helt och hållet för jag är för deppig för att komma iväg. Sist jag var dit tvingade jag mig själv och sen har jag varit hemma med först huvudvärk och sen väldigt ”nere”. Har inte gråtit så här mycket på länge och varit så trött i både kropp och själ. Jag tror att all skit som varit inom 5 års tid kommit i kapp mig. Jag har mått överlag helt okej egentligen. För hur jag mår nu, är inte hur jag mått på många år. Jag mådde så här många år sedan… 10+ ÅR sedan. Allt och inget får mig att gråta och jag ser typ ingen framtid. Se inte sista meningen som att jag kommer ta livet av mig för det kommer jag inte göra. Hade jag velat det så hade jag gjort det för längesedan. Jag har inte ens självskadat men har stått emot flera gånger. 

Från någon vecka innan Storsjöyran (sista helgen i juli) och framåt så har jag även haft molande känsla i magen så fort jag ska gå ut. Det känns som att jag är dålig i magen, men det är jag inte. Jag hade så förr innan jag flyttade hemifrån och några år framåt. Sen har jag knappt känt av det. Jag tror att det är psykiskt. Jag har inte känslan när jag är hemma. inte alls. Men så fort jag tagit på mig kläder och ska ut så kommer det… Jag förstår inte varför jag fått tillbaks detta. Det har inte med social fobi att göra i alla fall eftersom jag knappt ens känner av den.

Igår söndag hade jag till och med tanke på om jag skulle behövas läggas in. Så dåligt mår jag… Men jag tror jag kommer klara av att stanna hemma och bara ta det lugnt och låta tiden gå. Det har ju bara varit så här i drygt två veckor nu och det är egentligen ingen tid alls för mig. 

Nackdelen då jag mår så här är att jag blir så elak också. Jag försöker att inte bli det men då jag känner mig så oerhört ensam, skriver på Facebook och ingen ens reagerar så skriver jag inlägg där om hur ignorerad jag känner mig och att jag tydligen inte betyder nåt. Det har bevisats under helgen i alla fall. Om ni tror att ignorera mig då jag mår PISS gör att jag mår bättre så har ni FEL. Ni gör det värre och får mig att känna mig mer misslyckad och ignorerad! Jag fattar att typ ingen förstår mina känslor men ni kan väl FÖRSÖKA!

 

Ledig vecka

Publicerat den av Maria Lämna en kommentar

Jag valde att ta ledigt från dagliga verksamheten denna vecka utöver veckan jag ska bort. Jag kommer fundera lite på hur jag egentligen känner för att fortsätta eller inte. Jag vet det är bra för mig att vara iväg minst en gång i veckan, men det är just det att jag känt mer för att bara skita i det under dessa två år jag varit där än jag faktiskt känt att jag vill iväg. Jag vet att jag får byta ställe att vara på också, men samtidigt känns det nog ändå bäst för mig och min hjärna att detta enkla att vara på ett ställe där det pysslas, kan spela Wii, baka och annat som tar så mycket på krafterna. 

Jag tycker det är jobbigt att ta bussen vissa dagar.  Att ta bussen TILL dv är helt ok men det är efter då jag ska hemåt som jag kan tycka är jobbigt då bussarna oftast är så gott som fullsatta och då går jag ändå in till centrum (Mittpunkten) och tar buss därifrån så jag vet att jag oftast kan få sitta ner. Jag har många gånger tvingat iväg mig själv dessutom, mest för att jag vet att det kommer kännas ok när jag kommit hem igen. 

Snart åker jag bort. Jag kanske bara behöver komma från Östersund.  Träffa andra. Kanske det känns lättare och bättre med dv igen efter det. 

Oro, resefeber, psykiskt, sömn

Publicerat den av Maria Lämna en kommentar

Nu börjar jag känna av resfebern. Åker ju om någon vecka… I natt låg jag och hade så jobbig oro i kroppen. Jag kunde inte somna trots att jag var så så så trött. Jag är ju dessutom så osmart att jag glömmer bort att ta sömntablett då jag känner så då jag sova. Vid 08 tiden så somnade jag och sen vaknade jag av S ringde, sen somnade jag om och vaknade runt 14. Jag hoppas att det blir bättre sömn i natt. Jag ska nog försöka ta en sömntablett innan jag lägger mig. 

Sen en tid tillbaka så tar det inte flera timmar för mig att somna. Jag startar alltid igång en podcast som sen är igång så jag har ljud hela tiden. Jag kan inte sova utan att ha något ljud och jag har som aldrig kunnat det. Förut hann jag lyssna på 3-4 avsnitt av någon podcast innan jag ens somnade. Nu hinner jag knappt lyssna klart på en och det är ju en rejält stor förbättring. Från att ha legat och försökt somna i flera timmar till att det inte ens tar 30 minuter vissa nätter. Jag går och lägger mig när jag är trött dessutom, men jag har en bättre rutin överlag (senast 01 är jag i sängen). 

Jag har knappt haft någon huvudvärk heller på ett tag (jag har en huvudvärk endast Naproxen hjälpt mot) samt så har jag så gott som blivit fri mitt beroende av Treo.

Det går ju framåt för mig. Men även lite bakåt. Varit hemma denna vecka från dv då jag hade hemsk ångest helgen som var och ja,,, självskadebeteende. Jag har inget att dölja såret med så stannade hemma så det får läka lite. Ingen behöver vara orolig för mig då det gäller detta med självskadandet. Först och främst så händer det ytterst sällan, sen så är jag noga med att rengöra och ha koll på det. Det är också alltid ytligt.

__________________________

Jag ska fokusera på att jag snart kommer få träffa denna lilla flicka igen och förhoppningsvis också hennes bröder. Hennes bröder har jag inte träffat på flera år, tyvärr.

Skäms

Publicerat den av Maria Lämna en kommentar

Jag fattar inte vad det är med mig (nej tala inte om för mig att söka vård) men jag har denna vecka inte mått så bra psykiskt. Det var värst då jag skulle ta bussen hem från stan i förrgår efter att jag varit på daglig verksamhet. Jag kände redan då jag satt med min diamond painting att jag det började bli s k i t i min kropp. Liten promenad till Mittpunkten hjälpte för stunden. In på Coop och köpa dricka och chips då jag var så sugen på det, började svettas i kön och kände att nu var en panikattack väldigt nära, satte mig på bussen och påsen bredvid mig på sätet..

Nu är det så här att jag  nästan alltid låter andra sitta bredvid mig om det behövs.  Men vissa gånger så måste jag ha mitt utrymme och jag behövde det i förrgår. När en person frågade om hen kunde få sitta där jag hade påsen så sa jag nej jag är på väg att få en panikattack och måste ha utrymme, sen blev jag arg för hen tog tag i påsen och satte sig ändå. Jag tycker inte det är okej att sätta sig bredvid någon så när man faktiskt har förklarat varför man behöver utrymmet. Många har sina problem som inte syns. Nu är jag dock väldigt tacksam för att jag inte får sådana starka känslor då jag åker buss som jag nu fick. Jag höjde ljudet på musiken och bara satt och stirrade ut genom fönstret hela vägen tills jag behövde kliva av bussen. 

Jag agerade utåt och jag skäms något så fruktansvärt över det nu och sen jag kom hem i förrgår eftermiddag. Jag brukar inte agera utåt så alls längre, det så många år sedan att jag inte ens kan minnas det. Det brukar vara bland de jag känner det vill säga vänner och familj.  Jag mådde verkligen inte bra i förrgår och ringde min Stefan för att få prata av mig. Han är min bästa medicin. Han är ingen som kommer med pekpinnar, ber mig skaffa hjälp etc utan låter mig få prata ut och sen mår jag lite bättre. 

Jag behöver inte söka hjälp för detta. Säg vad ni vill, men jag behöver inte det. Jag mår allmänt mycket bättre nu än förr. Jag mår inte dåligt 24/7 året runt.  Jag har lärt mig att hantera mina utbrott bättre, jag får dom men det varar inte lika länge, jag får dom kanske en två gånger om året (det är riktigt bra för att vara jag faktiskt) och jag kastar inte sönder saker. Jag har lärt mig att kväva dom. Men just i måndags och på bussen och panikattack…. 

Kanske jag ska ta och göra som Stefan sa, ta med mig munskydd och ha på mig på bussen så kanske andra inte ens vill sätta sig vid mig de gånger jag känner som jag gjorde i förrgår.