Jag fattar inte vad det är med mig (nej tala inte om för mig att söka vård) men jag har denna vecka inte mått så bra psykiskt. Det var värst då jag skulle ta bussen hem från stan i förrgår efter att jag varit på daglig verksamhet. Jag kände redan då jag satt med min diamond painting att jag det började bli s k i t i min kropp. Liten promenad till Mittpunkten hjälpte för stunden. In på Coop och köpa dricka och chips då jag var så sugen på det, började svettas i kön och kände att nu var en panikattack väldigt nära, satte mig på bussen och påsen bredvid mig på sätet..

Nu är det så här att jag  nästan alltid låter andra sitta bredvid mig om det behövs.  Men vissa gånger så måste jag ha mitt utrymme och jag behövde det i förrgår. När en person frågade om hen kunde få sitta där jag hade påsen så sa jag nej jag är på väg att få en panikattack och måste ha utrymme, sen blev jag arg för hen tog tag i påsen och satte sig ändå. Jag tycker inte det är okej att sätta sig bredvid någon så när man faktiskt har förklarat varför man behöver utrymmet. Många har sina problem som inte syns. Nu är jag dock väldigt tacksam för att jag inte får sådana starka känslor då jag åker buss som jag nu fick. Jag höjde ljudet på musiken och bara satt och stirrade ut genom fönstret hela vägen tills jag behövde kliva av bussen. 

Jag agerade utåt och jag skäms något så fruktansvärt över det nu och sen jag kom hem i förrgår eftermiddag. Jag brukar inte agera utåt så alls längre, det så många år sedan att jag inte ens kan minnas det. Det brukar vara bland de jag känner det vill säga vänner och familj.  Jag mådde verkligen inte bra i förrgår och ringde min Stefan för att få prata av mig. Han är min bästa medicin. Han är ingen som kommer med pekpinnar, ber mig skaffa hjälp etc utan låter mig få prata ut och sen mår jag lite bättre. 

Jag behöver inte söka hjälp för detta. Säg vad ni vill, men jag behöver inte det. Jag mår allmänt mycket bättre nu än förr. Jag mår inte dåligt 24/7 året runt.  Jag har lärt mig att hantera mina utbrott bättre, jag får dom men det varar inte lika länge, jag får dom kanske en två gånger om året (det är riktigt bra för att vara jag faktiskt) och jag kastar inte sönder saker. Jag har lärt mig att kväva dom. Men just i måndags och på bussen och panikattack…. 

Kanske jag ska ta och göra som Stefan sa, ta med mig munskydd och ha på mig på bussen så kanske andra inte ens vill sätta sig vid mig de gånger jag känner som jag gjorde i förrgår.

Idag är det ju tisdag igen och jag brukar ju vara till daglig verksamhet då. Men jag stannade hemma idag också. Jag börjar må bättre igen psykisk, eller ja idag har jag en helt okej dag. Så jag får se hur det känns i natt och imorgon förmiddag. Jag tänker i alla fall sikta på att komma iväg någon dag denna vecka. De är ju i alla fall förstående när det gäller mig och att jag kan må dåligt ibland och inte orka ta mig iväg.

Sist jag gick till Coop var jag ju nära att få en panikattack efter att jag hade gått mer än halvvägs. Nu är jag ju så van med panikattacker så jag har lärt mig att hantera dessa på bästa sätt – jag låter dom inte vinna. Nu var jag på väg till Coop, jag hade någon minut kvar att gå, det var lika bra att fokusera på det jag skulle göra och få det gjort. Sen kan jag ju komma hem igen och kasta mig i sängen och må skit om jag så vill.

Risken är ju att jag inte vill ut alls mer om jag låter panikattacker, känslan av att en är nära, vinna. Det vill jag ju inte. Jag vill inte bli så hemmasittande som jag var förr då jag hade min sociala fobi som gjorde att jag inte ens klarade av att ta i dörrhandtaget till min ytterdörr utan att få panikattack. Jag blir alltid rädd för det så fort jag varit hemma i några dagar och inte ens varit ut med soporna. Men det kommer nog aldrig gå så långt igen, det ska jag se till.

Gammal bild

Det var längesen nu som jag mådde så här. Jag kan börja gråta precis när som helst och vill som ingenting. Känner mig elak och vill bara vara.  Jag tog ledigt från dagliga verksamheten, jag skickade sms dit och skrev precis som det var. Så de där vet om att jag är inne i en jobbig period.

Vi får se hur det blir kommande vecka. Jag kan känna mig okej men det ska ju även fungera bra för mig att ta mig dit med buss och hem sen igen också utan att riskera att få panik. 

Det är skönt att slippa att må så här hela tiden som jag gjort förr, jag var så van att må dåligt så jag tänkte inte ens på det. Nu då det kommer en sådan här period så känns det bara extra jobbigt. 

Jag vet oftast inte varför jag mår dåligt psykiskt, deprimerad. Det bara är så ibland för mig. Så, det är jobbigt när någon frågar varför jag mår som jag gör. Det är bara så jag fungerar helt enkelt. 

Jag har varit nära att shoppa nya väskor och en Macbook Air men jag har låtit bli. Jag har ju en dator, jag har flera väskor. Ny dator blir det bara när den jag har slutar fungera. 

Jag har tänkt att skära mig också.

Jag har vänt på dygnet också, men jag har lätt för att vända rätt på det igen så det gör inget. 

Men jag har inte shoppat, jag har inte skurit mig. Så jag är faktiskt stolt över mig själv som låtit bli. 

Jag gör så gott jag kan ändå. 

Jag hoppas att kommande vecka blir bättre.