Minns inte om jag skrivit om ett av mina beroenden förut, men i så fall är det värt att skriva om igen.

Idag såg jag på TV4 om att smugglingen av den starka värktabletten Tramadol har ökat samt missbruket av dessa tabletter ökat bland unga.

Blir så ledsen att läsa att så unga tagit Tramadol. Varför jag blir ledsen för det? Jo, för jag vet hur lätt det är att bli beroende av den skiten. Jag tog en 50mg, sen blev det två om dagen och flera år senare var jag uppe i drygt 10-15 st. Det är ett rent under att jag inte fick en överdos. Jag var ute efter vad det gjorde för mig, det vill säga att jag kände mig lugn och avslappnad. Största nackdelen (förutom att jag var beroende) var att mitt humör blev mycket värre och jag hade många mer vredesutbrott och mycket starkare också. Jag insåg ju inte det då, att det var tabletterna som var en del av orsaken till att jag blev så aggressiv. Jag trodde ju att jag mådde bra då jag tog tabletterna, men det gjorde jag ju inte. Jo, jag hade vredesutbrott sen innan jag blev beroende, har haft det så länge jag kan minnas, men Tram förstärkte mina känslor.

Jag kunde ta mig ur mitt beroende själv. Men det var jobbigt, riktigt jobbigt. Svettades och kände mig allmänt dålig och konstig i kroppen i flera veckor.

Jag ska inte ljuga, det finns dagar jag känner att jag vill ha Tramadol. Men jag tänker om snabbt. Jag vill inte hamna där igen, att jag måste ha Tram för att orka med dagarna. Tack och lov har jag inte tillgång till dom tabletterna längre. Det var inte mina egna ens, det var min dåvarande pojkväns tabletter som jag tog av. Jag vet att det var riktigt fel av mig. Det var han som behövde dom på grund av sin smärta, jag behövde dom inte alls.

Jag får ju tankar på att skada mig själv fortfarande också, men jag skadar mig inte längre. Båda var ju ett beroende för mig. Ja, självskadebeteende kan faktiskt ses som ett beroende.