Jag glömde totalt bort att skriva igår…
Personer som inte ens verkar försöka förstå hur jag mår och har det. Personer som har andra i sin närhet hela tiden, vilket inte jag har. Jag är totalt ensam. Personer som inte SER hur pass ensam jag är. Ja, jag gillar att vara ensam men det blev så påtagligt hur ensam jag är när pappa dog.
Jag har S, det vet jag. Men han bor ju inte här.
Ogillar även då andra ska försöka tala om för mig att jag borde ta kontakt med psyk pga mitt mående. Ja, men nu är det ju så här att jag känner mig själv, jag kommer gå dit och sen sitta knäpptyst större delen av tiden. Bara slöseri med pengar och skulle ta upp tid för nån som skulle ha mer behov av att prata. Jag har gått till psyk i många år (jag slutade gå dit i början av 2000-talet) och det var alltid samma visa varje gång… Jag var tyst, visste inte vad jag skulle säga.
Jag sörjer fortfarande. Jag har det inte lika lätt att lägga undan tankarna som andra kanske har som har familj i sin närhet. Nej, jag har inte “grottat in mig” i sorgen men det är så trist att andra inte ens verkar vilja förstå mig.
