Sjukt hur snabbt man ändå ”vänjer” sig att en person man älskar/älskat inte längre finns kvar i livet. Jag blir mer och mer van att jag inte kan prata med honom längre. Att jag inte längre får träffa honom. Få en kram ,ge en kram. Kunna be om hjälp. Se honom. Men jag har ju minnena kvar.
Tiden har gått så fort också. Över en månad sen han dog.
Vi trodde ju alla att han skulle klara av att göra utredningen inför transplantation och att han skulle bli godkänd. Han hade påbörjat utredningen redan då han låg på lungavdelningen, dagen innan han fick komma hem igen då. Han låg ju inne med lunginflammation. 10 dagar fick han vara hemma innan han åkte in med ambulans för allra sista gången.
Jag är ändå glad att det gick så fort för honom som det gjorde, just för att han slapp lida mer. Det känns så elakt att sitta här och skriva att jag är glad.. Men jag är faktiskt det, för hans skull. Jag är glad att han var på sjukhuset och sövd när han dog och han var ju inte hemma och eventuellt fick lida mot slutet. Jag slapp hitta honom. Är så tacksam för att pappa lyssnade på mig och sina vänner på Facebook den kväll han åkte in… Vi nästan tjatade på honom att han skulle åka in NU. Jag tror att min kommentar om ”Snälla åk in, var inte så tjurig som du vet vem” gjorde att han lyssnade mer.
Jag har märkt att jag inte går och mår lika dåligt psykiskt längre. Kanske är det tillfälligt eller så var det nåt som försvann med honom, min egen ångest, min oro för honom. Jag har ju själv inte tänkt så mycket eller kanske jag inte bara velat tänka på hur dålig han faktiskt var när han levde. Jag pratade med honom om allt annat än hans sjukdom, men jag tror att han förstod mig.
Jaaa, självklart gör det ont i mig. Vilket det ju kommer att göra resten av mitt liv. Dagarna är helt ok men kvällar och nätter är jobbigast. Det händer ju att jag gråter korta stunder varje dag. Någon gång i veckan kan jag inte ens somna för att jag gråter så mycket.
Men jag tror att jag tagit detta ”ganska bra” ändå för att jag vet hur jobbigt han hade det mot slutet och att vi båda var lite förberedd på att detta kunde ske, om än om några år och inte så snabbt efter han fick sin diagnos (IPF). Jag var ändå lite förberedd på hur det kunde bli.
Det är så jobbigt att skriva dessa inlägg men samtidigt är det skönt att få skriva av sig. Jag VET att pappa tycker att det är bra att jag skriver.
?