Att känna mig svag i benen. Att känna mig så trött på dagarna. Att ha tungt att andas. Att börja gråta nästan när som helst. Att känna mig såååå ensam. Att inte orka äta…
Jo jag mår nog mycket sämre än jag trott.
Har lovat mig själv att inte tvinga mig iväg till sjukhuset. Jag åker dit när jag känner för det. Pappa sover ju bara ändå och vet ju inte om att man har varit dit eller inte. Dessutom skulle han ju förstå ändå.
Jag haft tankar på att skada mig själv. Jag kan erkänna det. Men det skulle ju inte göra nåt bättre. Jag har lärt mig att hantera tankarna. Andas ett tag. Spela spel på telefon. Koppla bort hjärnan typ.
I förrgår gjorde jag inte så mycket annat än att bara gråta och gråta en massa och må allmänt skit. Jag orkade inte med att göra nåt. Jag fick knappt i mig nåt att äta heller och det är verkligen ovanligt för att vara jag. Jag är ju en som äter massor oavsett hur jag än mår. Det tog bara emot, tvinga mig att äta av sallad jag köpt ändå. Jag kan ju inte bara ”sluta leva”.
Nu har jag ätit pizza två dagar på raken, Men det är för att jag helt enkelt inte orkat tänka på mat och dessutom tar det inte emot lika mycket att få i mig det än nåt annat.
Idag mår jag ju lite bättre. Jag tänkte då jag gick till affären att jag kanske skulle ta bussen till sjukhuset idag redan, men jag har ju bestämt själv nu att jag bara åker till sjukhuset några gånger i veckan och att jag är dit i början av varje vecka tillsvidare.
Jag ska inte ta ut mig själv. Att åka buss när jag mår som jag gör är ändå starkt gjort. Tur att jag kan hoppa av bussen precis vid sjukhuset så jag slipper gå om det är en sån dag som jag haft nu tre dagar då jag känt mig så svag i benen.
Igår var jag ner till pappa för att kolla posten. Det fanns ingen då. Han väntar på en elräkning som redan är sen att betalas sen efter han låg inne sist för bara några veckor sedan.
Det kändes så konstigt att vara ner till honom när han inte är hemma. Jag är glad att jag slapp gå in i hans lägenhet, jag hade förmodligen mått ännu sämre än vad jag redan gjorde.
Idag har jag varit till affären en sväng. Jag har även försökt städa lite, det behövs. Jag försöker att inte sitta helt sysslolös, det skulle inte fungera. Jag börjar tänka på pappa och värsta tänkbara scenariot ganska fort om jag inte gör nåt.
Att jag mår som jag mår är ju inte direkt konstigt. Det är ju en speciell situation just nu. Jag vet att mina syskon också mår skit över hur det är just nu.
Pappa, jag saknar dig. Hoppas att du slipper respiratorn snart.
Usch låter inget vidare. Distrahera sig med diverse är det bästa när själen smärtar är min erfarenhet, är själv inne i en sims period just nu då jag också haft en svacka, det har räddat mig kan jag säga. Hoppas du har något du kan sväva bort lite i med tankarna och få lite själslig ro. Låter inte bra med din pappa, varför ligger han i respirator, om man får vara så frågvis? Kram och styrka till dig Maria. <3
Hans lungor. Han orkade inte med att andas själv. Tror det var han själv som bad om att bli sövd och ha respirator. Det är nån eller några infektioner i lungorna och så har han en lungsjukdom sen innan med (IPF) som ju är obotlig om han inte får nya lungor. Han blev riktigt sjuk fort. Så grundsjukdomen gör det värre dessutom. Ingen vet hur länge han kan bli liggande på IVA.
Ja, det är bra att hitta på nåt att göra. Har pratat lite med en kurator och hon avrådde mig att vara till sjukhuset så ofta som jag egentligen vill. Hon har ju rätt, det är inte bra. Jag kan ändå inte göra nåt annat än att bara sitta där.
Tack Betty och kram tillbaka :rose: