Det märks att december närmar sig. Jag mår alltid lika dåligt ju närmare december det blir, ju närmare julen kommer. Jag vet att jag borde ta och få hjälp med att bearbeta händelsen -98. För er som inte vet så blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp och det var bara någon vecka innan jul så julen är för mig inget jag ser fram emot numera lika mycket som jag gjorde förr.
Jag har inte känt mig ”mogen” nog för att skaffa hjälp. Jag hade chansen direkt efter övergreppet, jag var till psykiatrin minst en gång i veckan men eftersom jag valde att inte säga nåt alls för det mesta så blev det inte som det var tänkt, att jag skulle bearbeta händelsen. Att jag inte pratade har nog med största sannolikhet med att göra att jag var så less på psykiatrin vid det laget. Jag hade gått mest varje vecka i flera år först på bup.
I och med att jag börjat få ett bra liv igen så känner jag att jag snart är mogen nog att börja prata med någon och få hjälp med detta.
Jag mår inte så dåligt över själva övergreppet utan det är mer det som hände efteråt, då jag fick se då denne man försökte gasa ihjäl sig i sin bil. Det är den bilden som har etsat sig fast hos mig. Själva övergreppet har jag nästan helt och hållet glömt bort, tack och lov.
Den senaste veckan har jag inte velat prata med någon, inte träffa någon. Så varken städning eller träff med kontaktperson har blivit av. Jag har inte svarat på sms eller ens svarat då det har ringt.
Jag känner att det ska bli så skönt att få komma bort från Östersund ett tag. Att få komma iväg och göra nåt annat. Att bara komma bort från lägenheten kommer göra mycket för mig. Skönt nog är det bara drygt en vecka kvar tills jag åker ner till familjen nere i Göteborg.