Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.
Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.
Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.
Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.
