…Men det är ju nåt jag får stå ut med. Det händer inte ofta utan bara några gånger i veckan om ens det.
Så fort jag börjar tänka på pappa så tänker jag på när jag och min syster var och såg honom den där sista gången och PANG så börjar jag gråta och det länge. Oftast är det då jag gått och lagt mig.
Ser framför mig hur han bara ligger där. Det kändes så overkligt. Jag är ändå glad att jag tog det beslutet att se honom. Jag ville se honom så fort mamma ringde mig och berättade han att inte längre levde.
Han såg så fridfull och lugn ut. Hade ett lätt leende på läpparna. Det sistnämnda försöker jag tänka mer på än tankarna på hur det såg ut där han låg på intensiven med slangar och sladdar och man såg hur jobbigt han hade det även i sömnen, första dagen såg han ut att ha det som mest jobbigt. Det är jobbigt att se honom framför mig död, men det är jobbigare med tankarna hur det var på sjukhuset. Jobbigare att tänka tillbaka på hur sjuk han var sista tiden.
Det är ju i och för sig bra att jag får gråta ut ordentligt och inte bara dessa smågråt då och då under dagarna. Ofta gråter jag på grund av sorgen så klart men jag gråter även en del gånger av lättnad. Lättnad för att han slipper lida mer, lättnad för att jag slipper oroa mig mer för honom nu.
…….
Du som läser min blogg får stå ut med att det mesta längre inlägg jag skriver är om pappa och hur jag mår nu. Jag har min blogg för att skriva av mig. Jag stod även pappa väldigt nära så inte så konstigt då att jag vill skriva av mig då och då. Inte för att jag ska behöva be om ursäkt för detta.
Självklart ska du skriva om din pappa, att skriva kan vara ett bra sätt att bearbeta sorg. Din pappa var säkert stolt över alla framsteg du gjort de senaste åren. ( (promenader, handla i affären och konserter bl.a. ) (har läst din blogg länge nu, tror jag hittade din blogg på Lunarstorm, kan det stämma?
Kram på dig Maria ?