Idag var jag som sagt var till Lidl. Tog bussen dit som vanligt, men vid Circle K så klev det på en massa ungdomar som förmodligen varit på Storsjöbadet. Det blev fullt på bussen och jag började känna att det blev jobbigt. Jag satt på ett säte vid ett fönster och det hjälper att jag kan titta ut. Tur nog så skulle jag ju av efter två hållplatser till. Då jag skulle av så stod ju flera av ungdomarna PRECIS vid mittendörren där jag skulle av och jag fick putta lätt på en och säga till två – tre gånger innan personen flyttade på sig. Förstår inte varför en del inte kan gå längre bak då det ändå finns plats att stå längre bak dessutom, är väl så man ska göra och det är så jag har lärt mig.
Ja, då jag klev av bussen så började jag nästan gråta så skrev till pappa varpå han erbjöd sig att komma och hämta mig. Är glad för det. Tror inte jag hade orkat med att åka bussen hem sen igen.
Sen nu på eftermiddagen så var jag iväg till Coop Nära ( knappt 5 min från mig ) och även där blev det jobbigt. Jag gick in på affären och jag kände att gråten var nära. Jag skyndade mig och köpte det jag skulle köpa dvs det jag inte hittade på Lidl samt nötfärs som var billigt, man är ju dum att inte köpa då det kostade 49.90 för 800 gram! Sen vid kassan stod en äldre dam och tjorva med sin plånbok och sina kort så det blev ju stop nästan där och jag kände då att paniken började komma.
Jag har lärt mig att försöka ta djupa andetag och lyssna på musik om jag har hörlurarna med mig då det börjar kännas jobbigt. Men jag sänker alltid ljudet då jag ska betala för anser att det hör till god tog och ofta så säger ju dom sitter i kassan ” Hej” till en eller så frågar dom ju om det var nåt mer man skulle ha, och då svarar man.
Jag är verkligen glad att denna känsla av panik och att jag bara vill börja gråta kommer så väldigt sällan numera. Det är oftast på bussen då det blir fullt och jag känner mig inträngd eller om det är lång kö nånstans och det tar nästan en evighet som känslorna kommer.
Jag är också glad att det kan gå någon vecka utan att jag mår alltför dåligt psykiskt, inte lika deprimerad längre.
Hade jag inte mått bättre och att det är så mycket bättre vad gäller min sociala fobi så hade jag inte ens tänkt tanken på att åka till Västerås i början av detta år och nästa. Nästa år så åker jag ju med Stefan dit men sen blir det att jag åker hem ensam och det blir ju några byten. Hade inte klarat det alls förr.