Man vänjer sig..

Att man kan vänja sig så fort ändå.   Att en del personer som man växt upp med inte längre finns kvar. Som alltid funnits i ens liv och man stått så så nära.

Farmor, pappa.. Kommer att tänka på det ibland. Känns så konstigt att livet går vidare och man knappt tänker på personerna längre. Tiden går. Helt plötsligt har det gått flera år utan dom.

Så klart jag tänker på dom. Jag pratar om pappa ibland med mamma och min S. 

Jag trodde att jag aldrig skulle klara av att gå vidare efter att pappa dog. Jag tror även han trodde att jag skulle behöva mer hjälp än vad jag behövt.

Men jag klarade ju det. Jag med min historia av depressioner och ångest etc… Trodde att jag aldrig skulle ta mig upp från botten igen.

Det gjorde ont när när farmor dog. Men inte lika som när pappa dog. Jag vet inte, var väl mer förberedd när det gäller just farmor. Pappa var ju väldigt sjuk också men ändå. 

Lämna en kommentar