Livet känns så hopplöst och meningslöst 😥 . Jag får denna känsla ofta nu mera. Känner mig rejält nere, känner att allt är bara skit och att jag bara borde skita i allt, att hela jag är skit och att världen vore bättre utan mig. Men att bara skita i allt gör ju bara saken bättre och jag vet ju att jag är inte skit och att världen blir ju inte bättre bara för att jag inte finns. Allt som sker runt mig nu är ju sånt som ska få mig att må bättre och komma på fötter igen. Jag har levt utan att ”leva” i flera år nu och jag har börjat bli rejält less på det.
Jag har många som tycker om mig för den jag är. Ja, inte många vänner dock men vänner det har jag, dock är dom ytterst få. En som jag kan säga är en riktig vän och som faktiskt bryr sig i mig. Jag har ju mina syskon, mamma och hennes man, pappa och farmor och även så klart Micke. Min familj och Micke betyder så jävla mycket för mig. Men det hoppas jag att dom vet.
Varje gång jag sätter mig och skriver nåt lite allvarligare här i bloggen min så börjar jag tänka en massa på allt som är och allt som varit. Mest bara allt dåligt då. Det gör dessa inlägg väldigt jobbiga att skriva, men på samma gång så behöver jag ju skriva av mig.
Jag har ingen att prata ut riktigt med då det kommer till mina känslor. Jo, Micke finns ju såklart, men nu menar jag nån på psykiatrin tillex. Enda nackdelen är ju att jag pratar inte så mycket som jag önskar att jag skulle göra. Det finns så mycket inom mig efter all skit som vill ut, men jag sitter bara där, tyst som en mussla i rummet med den jag går hos. Jag har nu inte gått till någon på flera år.
Då jag var på vuxenhab första gången och träffade en läkare där då fick jag via henne reda på att psykiatrin sagt att dom där inte kunde göra nåt för mig. Vi är flera som är väldigt fundersamma över detta faktum. Är det för att jag har Asperger och bara då ska till hab eller vad är det frågan om? Iof så borde ju läkarn jag träffade på hab. sagt nåt om så var fallet då hon jobbat länge länge inom psykiatrin bla och borde veta hur det ligger till. Det är vad det är.
Förresten borde jag nog se till att ev få dosen av min medicin ökad eller få en till eller nåt annat. Jag känner att det enda som dessa jag har nu hjälper mig med är mina vredesutbrott. Sen känner jag mig varken antingen glad eller ledsen utan det är typ hela tiden nåt mellanting.