Tänk att dom två personer som stått mig närmast. Som betytt så otroligt mycket, inte finns mer. Knappt ett år emellan.
Alla gånger på -90 talet som jag var till farmor på lördagar för att spela Bingolotto och sova över.
Dom gånger vi var i stugan i Mörsil några veckor.
Dom gånger vi gick på stan och marknader.
Alla gånger jag och syskon och pappa och mamma var till farmor på middag. Alltid sill och potatis innan varmrätt, oavsett vad varmrätten var om så det var tacos. Alltid efterrätt. Smörgåsrånen hon alltid hade och serverade till maten.
Alltid dansband som spelades när man hälsade på.
Jag har spenderat mycket tid med farmor.
Hon var lite speciell också men på ett bra sätt. Men hon var också så snäll och mysig.
Jag hann inte träffa henne mer sen den julafton jag och pappa och S var till henne på boendet. Det var ett medvetet val. Jag mår inte bra psykiskt som det är och dom få gånger jag var och hälsade på med pappa på boendet så mådde jag inte så bra. Att se en person man älskar bara bli sämre och sämre är så jobbigt. Att dom inte ens vet vem man är på grund av demens…
Hon och pappa har betytt så himla mycket för mig. Dom två var dom som stått mig som allra närmast.
