Jag har nog skrivit om det förut, men jag har så svårt att lyssna på vissa låtar sen pappa dog. Nu i skrivande stund så lyssnar jag på Dire Straits – Walk of Life och jag GRÅTER. Gråter på grund av minnen. Jag minns att pappa och jag brukade bugga några gå gånger till den då jag var liten.
Tänk att musik kan påverka en så mycket. Både glada minnen och jobbiga. Vissa låtar klarar jag inte av. Nightwish – Sleeping Sun är en jag knappt klarar att lyssna på. Just för att jag vet att pappa älskade den låten och att jag valde att spela den för honom under urnsättningen.
Jag gråter inte alls lika ofta längre, men det kommer små korta stunder ibland. Det kan gå flera dagar utan att jag gråtit över pappa och sen kan jag ha en rejäl skitdag och gråter åt minsta lilla. Visst gråter jag över farmor också, men det är inte alls på samma sätt. Jag sörjer ju båda två, men farmor kändes lättare att ”förlora” ändå eftersom hon var gammal, dement och sjuk i cancer.
Jag älskar musik. Jag gillar mycket av den musik pappa lyssnade på. Det var ju han som är orsaken till att jag gillar Madonna, Nightwish, Pink Floyd, Roxette/Per Gessle/Marie Fredriksson med flera. Jag försöker att lyssna på den musik vi hade gemensamt, men ibland går det verkligen inte.
Musiken var det vi hade mest gemensamt faktiskt. Jag älskade att komma till honom och äta middag och sen sitta i vardagsrummet och lyssna på musik. Alltid kul att höra på ny låt med Britney, eller någon annan artist eller grupp jag älskar, på pappas stereo.
Bilderna är från sista gången jag satt ute på pappas altan.
Det är fint att musik innehåller så många känslor och minnen, och att de vi förlorat kan leva kvar hos oss genom den.