Det sista jag skrev till pappa på Messenger? Att jag köpt en jeansjacka och skickade bild på den. Det var det sista. Men ändå glad att det inte var den allra sista kontakten. Jag hann ju med att åka till intensiven då dom skulle söva honom och lägga i respirator. Jag hann in, ge en kram, prata lite med honom.
Det om jackan är nåt jag kan haka upp mig på. Men hur tusan skulle man veta att pappa skulle dö drygt 1,5 vecka efter? Att han skulle sövas tidigt på morgonen efter vi skrev?
Jag hakar även upp mig ibland på vad jag tog och inte tog från lägenheten. Varför? Jag har det jag ville ha, sånt pappa säkert velat att jag skulle ha. Jag hade ju absolut inte ens kunnat ta så mycket mer än jag tog. Jag tog sånt jag har nytta av.
Jag har inte mått så bra nu igen på någon vecka och som vanligt har jag ofta drömmar om pappa. Det är som att han kommer till mig då jag inte mår bra, att han vill visa att han fortfarande finns kvar om än inte i fysisk form. Som att han vill trösta mig.
Om inte så många månader har det gått 1 år sen den värsta dagen i mitt liv. Pappa som är den som stått mig allra närmast, som förstått mig mest av alla. Det gör fortfarande väldigt ont i mig. Jag får fortfarande för mig att jag ser hans bil ibland (kan vara liknande form i nån blå/mörkblå nyans).
Det känns ju ändå lättare nu än för kanske 6 månader sen.
I början tog jag sömntabletter som fanns i pappas lägenhet, det var samma som jag haft själv men dubbel styrka och pappa hade säkert sagt att det var ok att jag tog dom. Att jag kunde få sova dom första 14 dagarna var så skönt. Hade jag inte haft nåt att sova på hade jag nog mått sämre, fått fel på dygnet.. Nu har jag ju eget att sova på, vilket jag tar endast då jag känner att jag kan behöva det.
Kan också gå och ”älta” sista samtalet jag hade med pappa, 11 januari 2003… 14 januari hittade vi honom död i sitt hus. Kan även älta VARFÖR jag inte åkte dit tidigare – inte för att någon kunnat rädda honom, döden var omedelbar när den inträffade av massiv blödning i lungan, utan för att det på något sätt kändes ovärdigt att han låg död i sitt hus i flera dagar innan vi hittade honom. Troligtvis dog han precis efter vårt samtal, av kroppens kondition att döma och det gjorde inte att det kändes bättre. Samtalet var ett väldigt vardagligt samtal och vi planerade min storebrors 30-årsdag som skulle inträffa 19 januari. Pappa dök upp i mina drömmar vid några tillfällen men natten innan begravningen kom han sista gången, sa hejdå och har sen aldrig återkommit i drömmarna. Samtalet i drömmen den gången var:
– Jag kommer på begravningen imorgon.
”Ja, det hoppas jag verkligen annars är det rätt meningslöst att ha den!”
– Ja, det har du rätt i, men jag kommer i alla fall fast vi säger hejdå nu tycker jag.
Vi sa ”hejdå”, kramades och sen försvann han. Under begravningen, som jag inte tänkt närvara på, var det märkligt lugnt och sen var han borta.
Är ÖVERTYGAD om att det faktiskt var hans sätt att säga farväl och att allt var okej ändå.
fin blogg, du har en härlig blandning av tankar, upplevelser och musik.
Du skriver så fint om din pappa, Maria. Jag var 15 år när min pappa (din morfar) dog 1978. Än idag kommer jag på mig själv med att fundera kring varför jag gjorde eller inte gjorde på ett visst sätt, hur livet hade blivit om han levt och jag fått lära känna honom mer än jag fick. Förstår att du saknar din pappa mycket.