Pappa, sorg och tankar

Det sista jag skrev till pappa på Messenger? Att jag köpt en jeansjacka och skickade bild på den. Det var det sista. Men ändå glad att det inte var den allra sista kontakten. Jag hann ju med att åka till intensiven då dom skulle söva honom och lägga i respirator. Jag hann in, ge en kram, prata lite med honom.

Det om jackan är nåt jag kan haka upp mig på. Men hur tusan skulle man veta att pappa skulle dö drygt 1,5 vecka efter? Att han skulle sövas tidigt på morgonen efter vi skrev?

Jag hakar även upp mig ibland på vad jag tog och inte tog från lägenheten. Varför? Jag har det jag ville ha, sånt pappa säkert velat att jag skulle ha. Jag hade ju absolut inte ens kunnat ta så mycket mer än jag tog. Jag tog sånt jag har nytta av.

Jag har inte mått så bra nu igen på någon vecka och som vanligt har jag ofta drömmar om pappa. Det är som att han kommer till mig då jag inte mår bra, att han vill visa att han fortfarande finns kvar om än inte i fysisk form. Som att han vill trösta mig.

Om inte så många månader har det gått 1 år sen den värsta dagen i mitt liv. Pappa som är den som stått mig allra närmast, som förstått mig mest av alla. Det gör fortfarande väldigt ont i mig. Jag får fortfarande för mig att jag ser hans bil ibland (kan vara liknande form  i nån blå/mörkblå nyans).

Det känns ju ändå lättare nu än för kanske 6 månader sen.

I början tog jag sömntabletter som fanns i pappas lägenhet, det var samma som jag haft själv men dubbel styrka och pappa hade säkert sagt att det var ok att jag tog dom. Att jag kunde få sova dom första 14 dagarna var så skönt. Hade jag inte haft nåt att sova på hade jag nog mått sämre, fått fel på dygnet.. Nu har jag ju eget att sova på, vilket jag tar endast då jag känner att jag kan behöva det.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

3 tankar om “Pappa, sorg och tankar”