I helgen så tog jag tag i något som jag hade tänkt göra sen förra sommaren. Jag sålde pappas stereo. Jag vet att jag tog för lite i betalt, men jag bryr mig inte i det eftersom jag ville ha bort den och dessutom hamnade den hos en person som verkar ha intresset. Jag fick ett meddelande på Facebook av köparen att han fått upp stereon och att han tyckte det lät bra. Att det lät bra är jag ju inte så förvånad över direkt, har ju varit pappas stereo. Pappa var mycket intresserad av hi-fi.
När köparen hade hämtat stereon och åkt så kraschade jag. Jag grät och grät och var helt förstörd. Jag ringde mamma för att få prata och gråta ut lite.
Tänk att det skulle ta så hårt för mig att sälja pappas stereo. Det är ju egentligen inte så konstigt att jag mådde som jag mådde. Det blev som ett allra sista hejdå till pappa.
Jag har kvar annat som pappa ägt så jag har ju lite minnen.
Jag hade ingen plats för stereon och jag visste inte hur jag skulle koppla ihop den ens och dessutom så drogs ju alla kablar ut från allt när jag fick hjälp av en av pappas grannar att få hem stereon till mig någon vecka efter pappas död. Jag har ju alltid velat ha den där stereon men nu blev det som det blev med den helt enkelt.
Jag är ganska säker på att pappa tycker att det är bra att jag fick bort den och att den hamnade hos någon med intresset.
Jag kan nu försöka gå vidare och behöver inte se stereon i mitt balkongrum mer. Den fick inte plats i mitt förråd så den har legat på golvet i balkongrummet hela tiden sen det att jag fick hem den till mig.
