Jag fattar inte vad det är med mig (nej tala inte om för mig att söka vård) men jag har denna vecka inte mått så bra psykiskt. Det var värst då jag skulle ta bussen hem från stan i förrgår efter att jag varit på daglig verksamhet. Jag kände redan då jag satt med min diamond painting att jag det började bli s k i t i min kropp. Liten promenad till Mittpunkten hjälpte för stunden. In på Coop och köpa dricka och chips då jag var så sugen på det, började svettas i kön och kände att nu var en panikattack väldigt nära, satte mig på bussen och påsen bredvid mig på sätet..
Nu är det så här att jag nästan alltid låter andra sitta bredvid mig om det behövs. Men vissa gånger så måste jag ha mitt utrymme och jag behövde det i förrgår. När en person frågade om hen kunde få sitta där jag hade påsen så sa jag nej jag är på väg att få en panikattack och måste ha utrymme, sen blev jag arg för hen tog tag i påsen och satte sig ändå. Jag tycker inte det är okej att sätta sig bredvid någon så när man faktiskt har förklarat varför man behöver utrymmet. Många har sina problem som inte syns. Nu är jag dock väldigt tacksam för att jag inte får sådana starka känslor då jag åker buss som jag nu fick. Jag höjde ljudet på musiken och bara satt och stirrade ut genom fönstret hela vägen tills jag behövde kliva av bussen.
Jag agerade utåt och jag skäms något så fruktansvärt över det nu och sen jag kom hem i förrgår eftermiddag. Jag brukar inte agera utåt så alls längre, det så många år sedan att jag inte ens kan minnas det. Det brukar vara bland de jag känner det vill säga vänner och familj. Jag mådde verkligen inte bra i förrgår och ringde min Stefan för att få prata av mig. Han är min bästa medicin. Han är ingen som kommer med pekpinnar, ber mig skaffa hjälp etc utan låter mig få prata ut och sen mår jag lite bättre.
Jag behöver inte söka hjälp för detta. Säg vad ni vill, men jag behöver inte det. Jag mår allmänt mycket bättre nu än förr. Jag mår inte dåligt 24/7 året runt. Jag har lärt mig att hantera mina utbrott bättre, jag får dom men det varar inte lika länge, jag får dom kanske en två gånger om året (det är riktigt bra för att vara jag faktiskt) och jag kastar inte sönder saker. Jag har lärt mig att kväva dom. Men just i måndags och på bussen och panikattack….
Kanske jag ska ta och göra som Stefan sa, ta med mig munskydd och ha på mig på bussen så kanske andra inte ens vill sätta sig vid mig de gånger jag känner som jag gjorde i förrgår. 