Jag har varit hemma mycket från dagliga verksamheten sen i höstas. Idag var jag hemma också (var iväg igår och i förrgår), men jag skrev att jag inte kommer tillbaka. Jag vet inte hur jag vill göra egentligen. Men om jag slutar helt så får jag inte känna mig misslyckad, för jag har ju gjort det bra ändå och faktiskt testat en längre tid. Jag trodde inte jag skulle klara det så pass länge ändå som jag faktiskt har gjort. Jag kan ju känna mig stolt över mig själv som kommit iväg vissa dagar då jag känt att jag verkligen inte vill.
Ja, det är ju bra med den lilla ersättning man får ( här i Östersund är det 40 kronor för en halv dag och 60 kronor för en hel dag) och det är ju bra med lite extra på grund av mina skulder. Men samtidigt kan jag inte tvinga mig iväg bara för att få en liten extra inkomst. Drar jag ner på läsken till exempel och även inte handlar kläder eller sängkläder i onödan så kommer ju sjukersättningen att räcka längre.
Jag får se hur jag gör, men just nu vill jag inte fortsätta med daglig verksamhet alls. Det känns som att jag gör andra besviken på mig men det får som vara. Det är mitt liv och jag bestämmer helst själv. Det är inget måste för mig att göra något på dagarna ens.
Senaste veckorna har jag inte mått speciellt bra och jag ska kontakta vården om det inte vänder snart. Jag gråter för minsta lilla. Men som jag sa till S förut idag så kanske det är för att jag mått helt okej och jag har inte varit så här ”nere” på bra länge nu och nu kommer det ikapp helt enkelt. Jag har försökt må bra och ljugit för mig själv kanske. Funderade på att sälja min biljett till Flashback Forever Showen, men det kan ju vara bra för mig att göra nåt kul även då jag kommer iväg på det ensam.
