Detta skrev jag igår kväll på Facebook, men tänkte att jag lika gärna kunde lägga ut det här också.
Måste skriva att jag skuldbelägger ingen speciell när jag skriver att typ ingen bryr sig. ”Typ ingen” hade jag ju inte skrivit om jag menade att inte en enda hade brytt sig.
Jag får mina ”dippar” och det är extra mycket nu då jag håller på att prova ut medicin. Just nu mår jag inte alls bra vilket märks eftersom jag knappt skriver på bloggen, jag tar inga promenader, jag shoppar som fan på nätet vilket ger mig ångest också, jag skriver kanske dumma inlägg här ( Facebook).
Ta inte åt er nån av er.
Jag är helt ensam här. Ingen som jag träffar längre här uppe. Visst trivs jag mycket i min ensamhet men det är ändå jobbigt. Det märktes väldigt tydligt hur ensam jag egentligen är när pappa dog.
Har ju de jag känner i Brunflo men jag vill inte betala flera 100kr för att åka fram och tillbaka…
Tror dessutom att jag har kraschat nu helt. För jag har lurat mig själv att det varit okej.
Men vad fan…
Pappa, farmor och Lena .
Med tanke på hur jag har mått sen innan pappa dog så är det ändå lite konstigt att jag varit så stark. Ja, jag var helt förstörd i flera veckor efter pappa, men ändå.
Mitt liv har till större delen varit skit. Jag har tagit mig ur ett flera års missbruk av tramadol själv, sociala fobin har jag nästan blivit fri helt på egen hand, jag har så gott som slutat skära mig… Jag vet bara av det att jag är starkare än jag tror….
du är en fighter ❤️
Tack!
Vi har alla dippar. Du kämpar på verkligen och jag är imponerad över hur stark du är!
Du klarar det. Vi människor är starkare än vi tror. Om du inte kan ta det dag för dag, ta det timme för timme. Om det är för svårt, ta det minut för minut, sekund för sekund. All kärlek
Tack!