Jag ger upp den där 30 dagars utmaningen. Jag har verkligen inte haft lust att blogga så mycket och dessutom totalt glömt bort att uppdatera bloggen vissa dagar. Jag har haft en jobbig period igen och då blir bloggen oftast lidande. Jag borde ju egentligen skriva JUST NÄR JAG INTE MÅR BRA men jaja nu har det blivit att jag inte skriver alls.
Idag har jag städat, chockar mig själv lite varje gång det görs. Jag har dragit ut på det lite med tanke på att jag väntar på nya soffan och att jag skänkt både marmorbord och gamla soffan så det har ju gåtts med skor inne. Dessutom så är ju städning inget jag bryr mig i när jag inte mår bra.
När det gäller min psykiska hälsa så har jag fått höra att jag borde skaffa någon att prata med… Jag känner att jag inte behöver det. Mina ”perioder” är hanterbara, jag skär mig nästan aldrig längre (bara vid väldigt grov ångest vilket händer knappt en gång om året), jag skulle betala några hundra för en timmes tystnad… Jag har svårt att prata med andra om mina känslor och jag har alltid haft det så. Det hjälpte ju inte alls förr när jag var till psyk mest en gång i veckan, jag satt ju tyst hela tiden.
Om jag vill ha kontakt med nån på psyk så fixar jag det på eget initiativ, jag gör det inte för att andra som knappt träffar mig säger och tycker en massa. Jag får alltså inte agera som jag gör på grund av sorgen. Nej, jag skyller inte nåt beteende på sorgen men man måste ändå förstå att en del är min hantering av pappas död. När jag mår dåligt så kan jag vara elak och det måste ju en del fattat vid det här laget efter snart 35 år.
Jag är även så jävla ensam här i Östersund. Ingen som står mig nära finns kvar här, (nej jag kan inte flytta till S än, diverse anledningar jag inte går in på men bara så ni inte behöver ifrågasätta mig), farmor finns ju men hon är ju så pass dement och inte alls sig själv och går inte att prata med ens.
Andra har ju sina respektive, vänner… Jag har som inga alls. Men det är så svårt för mig att få ALLA ANDRA att faktiskt förstå mig, lite i alla fall. Jag har ingen här uppe som kan komma till mig och jag kan prata med och då menar jag familj. Men jag får väl skylla mig själv, ingen förutom S vill väl vara i närheten av mig.
