Att gå på konsert, festival eller vara iväg på nåt överlag där det är mycket folk är ju för dom allra flesta ingen big deal, men det är det för mig. jag gör knappt nåt alls på dagarna och jag är sällan iväg på nåt, ni som följt mig och min blogg en längre tid vet detta.
Jag har ju haft social fobi, så pass jobbig att jag inte ens klarade av att ta i dörrhandtaget på ytterdörren. Den sociala fobin sitter fortfarande kvar och jag känner av det i vissa situationer, men det är inte alls som förr och jag kan gå ut nu utan några som helst problem.
När jag varit iväg på nåt så brukar jag vara helt slut dagen efter samt några dagar till på grund av alla intryck. Idag kom tröttheten och jag vaknade med en hemsk huvudvärk.
Jag är ändå väldigt glad och även stolt över mig själv som kom iväg. Som tog bussen in till stan, stod i kö, stod längst fram under Gessle och sen tog bussen hem också. Som var helt ensam. Men jag tänkte inte ens på att jag var ensam då jag väl var där, det var dagarna innan jag kände att jag kanske skulle tycka det var jobbigt att vara ensam.
Jag tror att det bara var bra att jag stod längst fram dels för att jag ju så gärna ville stå där, men även för att jag var nära vakterna ifall att jag behövde hjälp. Det var lugnande på nåt vis.
Jag vet ju att jag klarar av mer än vad jag tror. Som när jag tog tåget till Västerås när jag skulle träffa S för allra första gången och då var det ju även byte från tåg till buss i Uppsala. Jag som vill undvika byten så gott det går.
