Ångest

Slut i kropp och själ

Idag är jag helt slut i hela kroppen men det är inte så konstigt med tanke på hur min helg har varit. Full av ångest. Igår kväll så kunde jag dessutom inte stå emot det min hjärna ville och skar mig igen. Jag skär aldrig djupt utan mer så jag får se blodet sen är det bra och jag ser till att rengöra. Det gick drygt 5 månader mellan gångerna nu, vilket är det kortaste på några års tid. Jag hoppas att jag kan låta bli att skada mig själv  igen nu på länge. Jag som varit så duktig och så låter jag min hjärna vinna ännu en gång. Men med tanke på att det inte händer några gånger om DAGEN längre utan det kan gå flera månader emellan och ibland även 1 år så ska jag inte ha ångest eller må skit för att jag misslyckats igen, att jag inte kunnat stå emot… Men, nu blir  det nya tag igen.

Jag var ut en sväng tidigare idag och det var skönt med luft även fast det stormar. Jag var iväg och lämnade in två påsar som ska skickas tillbaka till Ellos, ena med två bh som var rena skiten (jag har aldrig behövt lämna tillbaka en bh jag köpt från ellos förr… ) samt ett par loafers och ett par ballerina. Skorna fick jag inte ens på mig. Jag hämtade även ut dom tre sisa paketen jag hade. Nya skor för om jag vill ut och gå igen ( dessa  kostade 199kr så klaga inte tack!!), två par koftor som kan vara skönt att ha nu under våren och till sommaren istället för en jacka samt en dvd-box med alla säsonger av Lilla huset på prärien.

Jag vet jag skrev i förra inlägget att jag skulle sluta shoppa och det HAR jag. Det jag hämtade ut idag är sånt jag har beställt sen tidigare och imorgon var sista dagen att hämta ut två av dessa paket.

Jag vet att en del som läser detta inlägg tycker det är rent onödigt att köpa en dvd-box till exempel, men eftersom jag inte gör så mycket mer på dagarna än att ligga i soffan och se på tv/serier så är ju detta nåt jag har användning av. Går nätet ner så har jag ju nåt att se på då jag inte kan se serier på Viaplay till exempel.

Att jag ens ska behöva förklara…. Jag måste verkligen sluta med det!! Men det känns som att vissa behöver få veta, få en förklaring till allt jag gör även fast jag är vuxen och andra ska skita i hur jag lever mitt liv….

 

Dela detta:

Ett återfall

Sent på fredagskvällen fick  jag ett återfall  vad gäller mitt självskadebeteende.  Jag har inte gjort mig själv illa sen oktober förra året så det känns ju lite sådär att jag inte kunde låta bli nu. Men jag visste att det nog skulle  ske någon gång, att jag får  ett återfall. Att jag ens  varit fri  i över ett år är ändå fantastiskt bra gjort av mig. Men i fredags tog min ångest över helt enkelt. Pappa beskrev det så bra en gång. att det är som ett slags beroende. Man får återfall och jag ska  inte få ångest för detta när det väl händer.

När jag pratade med S om detta så sa jag:

När jag har sån ångest att jag vill skära mig så är det nästan som att ångesten sipprar ur såret när jag skurit mig, Jag blir väldigt  lugn och  avslappnad efteråt och jag känner mig lite bättre.

Jag har alltid varit bra på att rengöra såret efteråt och jag har aldrig skurit mig djupt. Pappa sa att han inte var orolig  över mig och mitt självskadebeteende eftersom han jobbade inom psykiatrin i  många  år  har där sett  flertalet med mycket värre skador och djupare och sådana  som behövts sys. Jag har alltid slutat när det börjar blöda lite.

Ingen behöver bli orolig. Jag skär som sagt aldrig djupt och jag rengör med en gång.

Dela detta:

Äntligen börjar det!

Träffat läkare idag. Fick tre mediciner varav en för natten och en vid behov. Fick ta den senare redan när jag var in på affären på vägen hem.

Det är en stor fotbollscup här just nu och jag tycker det är så skönt med Coop nära mig (5 min att gå) pga oftast väldigt kort kö eller ingen kö alls. Men under denna vecka varje år klarar jag inte att vara där. Jag får panik!! Inte ens att gå och hämta ut paket klarar jag av.

Iaf så gick det bra hos läkaren. Hon var lättsam och jag gillar henne. Hon vill alltid ta blodprov för sköldkörteln när någon kommer in som inte mår bra psykiskt. Jag hade faktiskt tänkt ta upp det med henne själv.

Bestämdes även att jag skulle få någon samtalskontakt och att jag skulle ut och gå minst 3 gånger i veckan. Startade på vägen hem med promenad eftersom jag hade ändå behövt vänta 30 min på bussen (välkommen till Östersund).

Berättade allt jag kunde komma på som jag tycker är jobbigt etc.

Det känns riktigt bra att fått ta tag i min psykiska hälsa nu och dessutom på mina egna villkor. Läkaren tyckte att det var mycket bra att jag kom redan nu innan det kanske blev ännu värre igen.

Det är ganska skönt att få att bytt hälsocentral nu. Eller jag och alla andra i Torvalla som hade Torvalla hälsocentral var ju som illa tvungen eftersom dom stängde ner där. Det finns vissa saker kvar dock bland annat dit jag kanske ska få komma om jag får en samtalskontakt. Men att ha en hc som har också har ett apotek i samma byggnad är toppen, så jag klagar då rakt inte. Dessutom är det lätt att ta sig dit med buss för mig. Eller om jag går dit och hem dessutom.

Jag vill vara öppen med hur jag mår och även vilka mediciner jag äter. Det tänker jag inte hålla tyst om!

 

Måste även säga att jag älskar att denna läkare inte tog upp min vikt alls. Som tjock är det ju nåt man får höra om varje gång man söker vård och det är ganska irriterande!! Hon sa åt mig att ta promenader 3 gånger i veckan men det är för min psykiska hälsa.

Nu blir det vila.

Dela detta:

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han ”förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag ”slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att ”kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju ”lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om. 

Dela detta:

Vilodagar och detta med mat

Senaste dagarna eller ja veckan, har jag mest spenderat i sängen. Jag har känt att jag har behövt det, fått vila. Jag har läst, lyssnat på podcast, lyssnat på musik, spelat spel på telefonen. Jag har varit ut men det endast för att köpa nåt att äta.

Äter gör jag inte så mycket, det blir vad jag orkar. Knappt att jag ens velat äta den choklad jag köpt och inte heller chipsen.  Det har varit skönt att inte göra nåt, men det är lite jobbigt att knappt orka med att laga mat och sen äta maten. Jag som brukar äta och äta oavsett hur jag mår. Kanske det är en del av min sorg?

Jag var ut förut, var och handlade lite. Tänkte först gå in på pizzerian och köpa mig en pizza men det blev en sallad från salladsbaren på Coop istället. Blev väldigt trött efter denna lilla stund jag var ute, om det beror på psykiskt eller om jag håller på att bli sjuk vet jag inte. Känner mig lite hängig just nu.

Nu då jag har ätit nåt så har det blivit sånt min mage egentligen inte klarar av det vill säga bröd, ris och pasta. Men jag äter bara lite av det så magen klarar sig hyfsat bra. Jag känner som så, att bara jag äter nåt så spelar det sen inte så stor roll vad det är. Att ens tänka på min vikt nu är inget jag vill, även fast jag har fått en del skuldkänslor när jag ätit pizza eller satt i min en sån stor Sia glass.

Vikten kan jag ta tag i till hösten igen. Nu då jag fått bort den största delen till min ångest så kanske viktnedgången går bättre, jag kanske orkar ta tag i det på ett annat sätt. Det jag menar med ”största delen av ångesten” är detta med att jag mått så dåligt då pappa levde, för hur han hade det senaste 6-8 månaderna. Men även innan han blev sjuk så har jag nog gått och oroat mig massor omedvetet på grund av hur han mått psykiskt hela mitt liv.  Det har tyngt mig så mycket mer än jag själv märkt av och det märker jag nu. Då han dog så var det som att (jag har skrivit det flera gånger redan) både hans och min ångest försvann med honom.

 

Dela detta:

En propp lossnade inom mig

Jag har fått gråta ut, rejält, för första gången sen innan pappa dog. Visst har jag gråtit från och till i mycket korta stunder efter det att han dog men nu grät jag verkligen. Sist jag grät så här var efter att jag fick höra att det såg dystert ut för pappa.. Det var lördagen (tror jag) innan han dog. Jag grät länge då och det kändes som att jag aldrig skulle sluta gråta. Jag förstod ju att det såg illa ut för honom, när dom på sjukhuset säger att det ser dystert ut.

Jag började lyssna på Shirley Clamp – Jag fick låna en ängel, och det var som att en propp lossnade inom mig. Jag började gråta. Jag behövde det. Nu vet jag vilken låt som triggar igång gråt för mig. Låten är verkligen fin. Lät låten vara på repeat ett tag så jag fick fortsätta gråta ut. Låtarna tårarna och snoret rinna.

Jag har gått och haft lite skuldkänslor eftersom att jag knappt har gråtit alls, inte så mycket som jag trott att jag skulle. Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd och inte orka med nåt alls den dag då jag förlorade pappa. Med tanke på att jag har mått väldigt dåligt psykiskt i många år så har jag tagit detta bra. Jag har mest känt ett lugn inom mig, sen 2 maj. Det var som att han tog med sig all ångest, både min och hans. Jag har även känt ett lugn i hans lägenhet.

Men vi alla sörjer ju på olika sätt och det finns ju faktiskt inte ett rätt sätt att sörja på, så dessa skuldkänslor borde jag sluta ha.

Dela detta: