Asperger Syndrom

Ledsagare

Mötet om ledsagare gick bra. På torsdag ska jag träffa den tjej som är tänkt att bli min ledsagare. Hon är 5 år yngre än mig, men det gör inget. Kan faktiskt vara skönt med någon som inte är äldre. Hon är redan ledsagare till en person med Asperger så det passar ju perfekt då även jag har Asperger. Hon vet alltså vad det innebär, vilket kunnat bli problem annars. Jag sa även det till dom som var hit idag att jag tyckte det var bra.

Det är bestämt att vi ska ses 5 timmar i veckan, till att börja med. Om det blir alla timmar på en dag eller om vi delar upp på två dagar återstår att se.

Det känns riktigt bra det här.

Många tankar som snurrar

Jag vet att jag brukar ligga extra länge och försöka sova efter det att jag har haft möte med någon eller några. Det blir en massa tankar som snurrar och gör att jag bara blir deppig tillslut. Idag och i förrgår fick jag ta sömntablett eftersom jag nu har lärt mig hur det annars kommer att bli.

Senaste tiden att gå och lägga mig på att minskat från 04 till 01.30 så nu har jag gjort mig redo för att sova. Ska bara titta klart på en serie först.

GAAAAH! Alla dessa tankar som inte kan lämna mitt huvud gör mig galen. Varje gång jag träffat tillexempel läkaren så känner jag att tänk om denna person verkligen kände mig, för dom ser ju bara det dom ser under mötena. Den mest tystlåtne personen.

Jag tror att detta med att jag sitter och är så tyst på viktiga möten är för att jag inte vet vad jag ska säga samt också att jag alltid fått det så lätt serverat för mig. Alltid har det varit någon annan än jag själv som pratat för mig. Samma sak då det gäller att ringa till olika myndigheter, jag har fått hjälp så länge så det blir bara jobbigt för mig då jag ska till och måste ringa själv.

Om jag ska ställa en diagnos på mig själv : LATHET. helt enkelt. Efter dessa år som jag inte har gjort nåt alls på så har den lathet som alltid funnits inom mig alltmer kommit fram.  På papperet så har jag Asperger Syndrom.

Jag och Micke pratade tidigare ikväll om att vi ska ta bussen in till stan fram och tillbaka några gånger i månader. Prata ja, men återstår att se om det kommer att bli så. Vi tänkte börja med att åka in båda två och sen tillbaka hem till mig igen utan att ha kollat i någon affär. Att gå in i en butik kanske blir för jobbigt.

Allt har känts så skönt att bara skjuta på framtiden, men herregud, ska det göras nåt så ska det göras NU. Jag blir ju inte yngre precis.

Hatar smaken av mina sömntabletter, men dom hjälper mig att somna.

Är det fel att känna sig avundsjuk på sina syskon?

Det känns som att dom har allt, allt jag vill ha. Min syster är gift och har barn och har ett jobb jag gärna skulle tacka ja till. Barn har jag velat ha i över 10 år, men eftersom min situation ser ut som den gör så har jag valt att inte skaffa än. Jag kommer väl få barn och gifta mig i framtiden (hoppas jag) men jag kan inte låta bli att vara avundsjuk speciellt på min syster. Det är väl kanske därför som jag var elak mot henne nu i veckan som var.

Att få hålla i liilla Philip (min systers bebis) för snart 2 veckor sedan gjorde nog inte längtan efter barn mindre, snarare blev längtan starkare.

Åh vad jag önskar att mitt liv såg helt annorlunda ut. Jag är ju på god väg att få ett bra liv, men det känns som att det är långt kvar tills det att jag är mogen för att skaffa barn. Ja jag hade kunnat skaffa barn nu, men jag är rädd att jag inte skulle få behålla det och att sociala tar det ifrån mig och det skulle verkligen ta knäcken av mig. Jag är en väldigt barnkär person och jag VET att jag skulle klara av att ha barn, men jag måste bli starkare som person först och även få ett mer drägligt liv där jag har en sysselsättning utanför hemmet och en del annat måste ändras på först också. Men, jag är ju bara 28 och jag har ju en del år på mig. En annan sak som måste ske innan jag skaffar barn är att jag måste gå ner en massa i vikt!

Jag har kommit på mig själv att tänka på att jag ”är utanför” och jag inte har det bra som mina syskon. Att jag är avis på dom. Att jag inte vill ha det som jag har det och att jag önskar att mitt liv såg annorlunda ut. Ingen idé att älta men jag kan inte rå för det. Jag har varit så deppig och det var längesedan som jag faktiskt legat och gråtit så mycket som jag har gjort den senaste veckan.

 

Sen gör det väl inte saken bättre av att jag har Asperger?

Det här med vänner

Jag måste lära mig att inte skriva om vad som helst här för det finns ju dom som inte förstår mig och inte vet hur jag fungerar. Min familj vet hur jag fungerar och har lärt sig att jag kan säga saker, men det gör jag bara då jag mår skit och jag menar aldrig det elaka jag säger. Jag har förlorat vänner pga detta men att jag varit elak mot dom och då speciellt då jag var liten beror på att jag var annorlunda och jag visste inte hur man behandlade andra väl. Jag är och har också varit väldigt osäker av mig då det kommer till vänner då jag dragits till sådana som inte har varit bra för mig. Jag är inte likadan som jag varit förut och det är jag mycket glad över. Den här veckan eller ja dom två senaste veckorna har jag varit nere i en svacka och nu var det min syster som fick ta skiten. Det hade lika gärna kunnat vara vem som helst annars som fått skit av mig. Jag kan ju annars hantera detta, jag säger inget elakt till någon längre lika lätt som för en del år sedan och det beror ju på att jag först mår mycket bättre psykiskt och sen även att jag faktiskt har mognat rejält! För skämdes jag inte ens och jag bad aldrig om förlåtelse, men nu går jag flera dagar och skäms och mår dåligt och pga att jag skäms så mycket så kan det ta ett tag innan jag ”vågar” be om förlåtelse.

 

En del vänner jag har haft har jag valt att ”göra slut med”. En del har inte varit bra för mig då dom ljugit och stulit ifrån mig. Några enstaka har känt att jag bara inte orkar vara vän med längre då dom mått dåligt psykiskt och det bara är det dåliga måendet som pratats om för det mesta. Jag behöver inte det och speciellt inte nu. Det är dumt att bryta med folk som mår dåligt men jag måste tänka på mig själv också. Den senaste jag bröt med bröt jag med för att hen inte lärt sig hur jag fungerar än efter flera år, inte förstått att jag har faktiskt har Asperger syndrom och vad det innebär. Jag vet att det blev dåligt då jag bröt med den senaste. Men nu får jag gå vidare. Jag har ju vänner kvar som ÄR bra för mig och som jag önskar jag kunde träffa oftare än vad jag gör.

Har du haft ”vänner” som varit dålig för dig? Har du ”gjort slut” med någon vän?

Att ha Asperger och vara rädd att berätta

Mangs förklarar sina handlingar med Asperger syndrom. Det är sådana här gånger jag tycker det är jobbigt att ha just Asperger. För det finns ju så många som inte förstår att vi med Asperger är olika, precis som vem som helst annars. Alla med AS begår inte brott, det är ju samma som med ADHD etc. Han får väl skylla bäst han vill på sin diagnos men samtidigt borde pressen betona mer att långt ifrån alla med Asperger  begår brott

Det står ju i texten till sidan jag länkat till i texten att alla med Asperger inte begår våldsbrott, men många missar nog det ändå.

Jag blir så arg då brottslingar skyller på ev diagnoser, det gör inte oss andra som har liknande  problem någon rättvisa alls. Dom gör ju så att fördomarna finns kvar och att man kanske inte alltid vågar stå för att man har en diagnos som Asperger syndrom. Visst kan man skylla på sin ev diagnos men jag tror nog inte alls på att det är nåt som förklarar. Kanske en liten del, men inte mycket.

 

Läs om Asperger här